Har väntat länge på att vår moderna historia ska skrivas och att den då förhoppningsvis, ska kunna ta död på en massa politiskt skapade myter. Att sossarna byggde upp Sverige ur fattigdom och elände stämmer ju inte, det var andra länder som satte fart på vårt land. Inte minst gynnade andra världskriget våra industrier och fick nästan alla i arbete.

Som sagt var, med rikligt med naturtillgångar och industrier som tillverkade allt vad tygen höll, försåg vi de krigshärjade länderna med vad de behövde för att byggas upp igen. Men de förbättringar vi fick uppleva, var det de politiska makthavarna som tog åt sig äran av.

Men en ideologi som redan då passerat bäst före datum, skulle göra det ännu bättre för invånarna och det var de politiska ledarna som skulle ta hand om alla detaljer. Eftersom alla hade fullt upp med att jobba sex dagar i veckan, var det ingen som protesterade. Ja, egentligen var det väl affischernas fel, de som fanns uppklistrade överallt och på vilka det stod: En svensk tiger. De som var med på den tiden tiger fortfarande, de vill ju inte äventyra landets säkerhet.

Men det var först på femtiotalet som många fick det bättre, mest beroende på att kvinnorna började arbeta i större utsträckning. Med två inkomster inom familjen, upplevdes livet lite lättare att leva. Politiker slog sig åter för bröstet, våra storindustrier gick som tåget, vårt land skulle göras till ett mönsterland som alla skulle beundra. Men till det behövdes pengar och med två inkomster kunde det tas ut mera i skatt. Skulle vi få det bättre, måste vi vara solidariska för att alla skulle kunna få det bra. Många äldre har fortfarande inte fattat vart alla pengar de betalade in tog vägen.

Nåja, en förklaring kan vara att det spenderades mer pengar än vad som kom in. När de krigshärjade länderna fått fart på sina industrier, började vi redan i slutet på femtiotalet ana att vårt land inte var så fantastiskt. Det mest synbara var att många industrier började permittera, det kom som en chock för många. De politiska och fackliga ledarna fattade först långt senare, att orsaken var att de flesta länder hunnit ikapp och i en del fall förbi.

Det gick utför ganska snabbt och för svenska folket var det bara att följa med, de hade ju överlämnat ansvaret att ta hand om en stor del av lönen till de politiska företrädarna.

I början av sjuttiotalet handlade nästan allt om politik. Böcker, film, teater, ja, till och med musiktexter handlade om politik. Att politik till slut stod invånarna upp i halsen, uppmärksammade inte det då så mäktiga sossarnas ledare. Valnederlaget kom därför som en chock för Palme och Co, men för de flesta andra var det ingen överraskning.

Jag kan förstå varför många sossar hänvisar till vad partiet gjort en gång i tiden, sedan dess har det inte utförts någonting av större värde. Partiet förlitade sig till att folk skulle rösta som de alltid gjort. För att hjälpa folk på traven, målades upp en skräckbild över hur det kunde bli om andra skyúlle komma till makten. Är det någonting folk är rädda för, så är det ovisshet.

Nu har de gamla trogna gått ur tiden, de nya generationerna bryr sig inte ett dugg om vad som hände för länge sedan. Är minst sagt förvånad över att partiet kravlat sig över trettio procent, men det kan ju tillskrivas den borgerliga regeringens minst sagt omänskliga syn på att invånarna, att de är till för staten. Frisk, sjuk eller arbetslös har ingen betydelse, alla måste dra sitt strå till stacken.

Det är ju faktiskt så att de flesta tvingas till att göra det, men som har svårt att få det att gå ihop på grund av idiotiska regler och höga skatter. Jag tänker närmast på de som startat egna företag, det är inte lätt att få det gå ihop, när skatterna tar mer än hälften för en egenföretagare.

Många små företag kommer att försvinna närmaste året och det är knappast läge att starta nya. Larmrapporter om jordbruk som kan tvingas lägga ner, visar att vår beredskap inför en global kris, knappast är god. Det moderna samhället förlitar sig på import av många varor vi själva odlade en gång, men det var då det.

I dagens läge är det dyrt att handla svenska varor, lokalodlad potatis kostar runt nio kronor kilot, så både ung och gammal äter ris och pasta istället. Svenskproducerad kyckling, som varit billig tidigare, är inte alls billig längre. Mjölk och ost är en stor utgiftspost för barnfamiljer, men även för pensionärer. De ökade kostnaderna svider i plånboken hos många, ändå går det inte ihop för bönderna.

Att någonting är helt galet med den jordbrukspolitik vi har, står utom alla tvivel. Det mest knasiga är ändå att de svenska bönderna, konkurreras ut av sitt eget lands regerings (och kommunernas med, för den delen) glupande aptit på skatter och avgifter av alla de slag. Vart det hela ska sluta, vet nog inte ens regeringens medlemmar, det kanske inte kunde ana att någonting dylikt skulle kunna hända.

Och det har inte heller jag gjort, man tror ju att en regering är till för att se om sina egna, inte ge andra fördelar genom att kunna producera billigare. Men eftersom vi lever i en tid då alla försöker roffa åt sig så länge det går, finns det folk som till och med färgar fläsk och sälja det som oxfilé. Liknar inte det vad politiska budskap går ut på?

Hursomhelst, jag tror inte en svensk bonde kunnat komma på en sådan idé, de är alldeles för ärliga. Men de bondeägda företagen däremot, skulle alldeles säkert ha mage till att göra det. Administrationen kostar skjortan och påslagen räcker inte till. Och värre blir det om ytterligare en massa bönder försvinner, då gäller det att importera billiga varor för att organisationen ska kunna överleva.

Usch då, fortsätter jag att tänka i de banorna, känns det alldeles för vemodigt. Vem kunde tro att bondesamhället Sverige, en dag skulle stå där utan bönder? Och vart tog hela Sverige ska leva vägen? Det politiskt skapade samhället, skulle behövt ett blomstrande bondesamhälle i dag, tänk bara så många jobb det skulle ha inneburit.

Man saknar inte bönderna, förrän mjölkkylarna står tomma och de öppna landskapen växt igen.

Har märkt senaste dagarna att jag inte bara slentrianmässigt skriver det som flyger för mig, tankarna hamnar också i samma gamla hjulspår. Ibland hoppar de ur spåren, eftersom det kommer annat emellan. Det finns inte mycket struktur i det jag i all hast skriver ner en morgon.

Och att tankar dyker upp lite hursomhelst, beror antagligen på att man ständigt påminns om vad som händer just nu och som dyker upp i nyhetsrapporteringar. Visserligen är ljudet väldigt svagt för att inte väcka frugan, men det man vill höra, det hör man. Men det är ju faktiskt samma saker dag ut och dag in, krisen i Europa och att våra politiker lovar att satsa på jobben. Jag frågar mig hela tiden, vilka jobb? Våra politiker tycks inte insett att vi står vid ett viktigt vägskäl, där vi måste välja hur vi ska leva (eller överleva) i framtiden.

Vårt land är inte ensamt om att tvingas tackla det svåra problemet och blickar man tillbaka på historien, ser man att framgång inte föder framgång för evigt, utan leder obevekligen mot ett bakslag. Vår moderna tids människor har lockats med guld och gröna skogar, men vad de istället nu börjar se allt oftare är kalhyggen. Det mesta har skövlats i jakten på tillväxt i ekonomin.

Kan inte låta bli att ruska på huvudet, de gånger jag på teve sett våra politiska makthavare på ”studiebesök” ute på arbetsplatser. De leende ministrarna går runt och minglar med folk och får höra hur bra allt fungerar. Men är verkligen människorna nöjda med hur vårt samhälle blivit? I helsike heller! Vad folk tycker och tänker håller de för sig själva, men även ”vanligt” folk kan hålla masken precis som politiker och bakom ryggen på dess maktpersoner är det inga vackra ord som sägs.

Politiker är isolerade i sin egen lilla värld, de träffar ständigt samma människor och lyssnar på sina rådgivare, de allvarliga fel som finns i vårt samhällssystem når aldrig fram. Klyftan mellan politiskt valda personer och väljarna växer hela tiden, en dag kan det betyda att väljarna och de aktiva politikerna står på varsin sida av en klyfta, som är för stor att kunna överbryggas.

Det är aldrig bra när makthavarna vill en sak och invånarna någonting helt annat. Jag tror inte att jobb är den viktigaste frågan för en majoritet av vårt lands invånare, det är att kunna känna trygghet. De som kan, tecknar i dag försäkringar för att skydda sig och familjen mot en kris. Ingen går säker, inte ens de som i dag har politiska heltidsuppdrag.

Att människorna blir äldre har setts som ett problem i många år, den politiska lösningen är att pensionsåldern måste höjas. Med höjd pensionsålder ökar inte bara krämpor på utslitna människor dessutom ökar ungdomsarbetslösheten, nya grupper lämnar skolan varje år, hur det ska lösas står skrivet i stjärnorna. Måste kännas ganska tröstlöst att lättvindigt lösa ett problem och få ett sju resor värre på halsen i framtiden.

Man kan inte försöka styra invånarnas liv genom att stirra sig blind på ekonomi, snålheten bedrar alltid visheten. Att drastiskt ändra spelreglerna för a-kassa och sjukförsäkring, är det största misstag som gjorts av makthavande politiker i vårt land. Genom att förändra det enda skyddsnät svenska folket hade kvar av det som skulle bli Folkhemmet, kommer det att få fruktansvärda konsekvenser i framtiden.

Det är inte de gamla, sjuka och arbetslösa som är en börda för vårt samhälle, det är alla de som i dag har sin inkomst av politiska uppdrag, politiskt skapade jobb och en alldeles för stor offentlig byråkrati. Det är i dag så många som lever på skattepengar, att om dessa ovanstående offentliga jobb skärs ner med femtio procent, skulle alla kunna få en dräglig grundlön av staten, till och med de som levt på skattepengar. De politiker som brinner för att förändra vårt samhälle, kan då jobba ideellt.

Anledningen till det antagandet, att alla skulle kunna få en grundlön av staten, beror på att det som kommer tillbaka i skatt, inte på långa vägar täcker kostnaderna. Det är en förlustaffär utan like, som hela tiden måste täckas upp. Den som inte tror mig, kolla upp att det verkligen är sant. Eller titta på vad Grekland och Spanien måste spara in på.

Det måste vara tystnaden och väntan på tidningen, som får tankarna att fladdra lite hur som helst. Men kroppen har inte vaknat än, den känns loj och stel, mörkret utanför fönstret gör att man helst vill gå och lägga sig igen. Jag förstår björnarna som går i ide, men att sova bort tiden har jag svårt för. Men skulle det vara för mycket begärt att vi får ett bättre klimat, vi gör ju så mycket för miljön, men får bara dras med skitväder. Vart tog den globala uppvärmningen vägen?  

Alla har säkert märkt att folk är grinigare och klagar högljutt, missnöjet riktar sig mot allt och alla. Det är inte mycket som fungerar som folk vill ha det. En politiker klagade bittert att det inte går att tillfredställa alla, det måste bli en fråga om kompromisser och omfördelning av de pengar som finns.

Men det förstår inte hans vänner och bekanta. De anser att vad de betalar för, ska gå i första hand. Att framföra någonting sådant inför partikamraterna går bara inte. Är man bara är han bara en bricka i det politiska spelet och måste följa partiledningens direktiv, bättrar det knappast på möjligheten för en politisk karriär att komma med sådana saker.

Han har säkert fått höra av sina garvade partikamrater, att ger man någon ett lillfinger, ryker hela handen med. Det betyder att de tycker att vi kräver alldeles för mycket, eftersom vi inte inser problemen med att fördela de pengar som finns och de räcker inte att tillfredställa alla. Att utföra den service invånarna betalar för att få kostar pengar, det krävs många till att fördela pengarna. Det är bara att titta på våra banker. Att ha folk som hanterar kundernas pengar kräver personal, det är därför bankerna dragit in på sin service till kunderna. Nu tar bankerna visserligen betalt för att kunderna själva gör jobbet, men så långt kan väl ändå inte de offentliga verksamheterna gå, eller …?

Man vet aldrig, det finns en känsla av att politiker anser att vi lättlurade svenskar, går att lura hur som helst. Och kanske är det så, än så länge. Nåja, Grekernas makthavare är inte bättre. Att de gjort av med alla pengar de fått från EU, är inte alls konstigt. Det finns nämligen en tumregel, när det gäller affärer med Greker. Om du tar en Grek i hand för att avsluta en affär, räkna fingrarna. Och där är EU nu, de pengar som lånats ut, blir det svårt att få tillbaka.

De Grekiska makthavarna och de Greker som kan sko sig på lånet, vill ha euron kvar. Vad landets övriga invånare tycker och tänker, är det ingen som bryr sig om. Men klicken som vill ha euron kvar, vill ha den bara så länge EU pumpar in pengar i landet, annars får det vara. Det kan inte bli så mycket värre att börja på ny kula.

Det här med att man inte kan få allt, är någonting alldeles för många har svårt att smälta i vårt land. Om det beror på den så omtalade svenska avundsjukan ska jag låta vara osagt. Men visst tittar vi snett på den som kommer i ny bil, eller till och med kostat på sig en dyr båt. Hur har den råd och inte jag? Det enklaste skulle naturligtvis vara att fråga hur betalningsfrågan lösts. Men så fungerar det inte i vårt land. Personer som har råd med mera än utöver det vanliga, är svartjobbare eller skattefifflare, punkt slut. Det är ju vad den infekterade frågan om privata aktörer som tjänar pengar på skola, vård och omsorg handlar.

Under hösten är det många som faktiskt jobbar hårt för extrapengar, genom att plocka bär. Visserligen fick de trängas med tillfälliga bärplockare från andra länder, men det hör till numera. Men det finns också de som plockar för husbehov, hjortron, lingon- och blåbärssylt är mumsfillibabba till våfflor och pannkaka. Om det blir billigare att plocka och sylta själv med dagens bensinpris vet väl katten, men frisk luft får man i alla fall på köpet.

Apropå bärplockning, kommer jag ihåg en gammal historia, som dessutom ska ses som sedelärande. Livet kan vara så jäkligt att man ibland måste välja antingen eller, vi ställs inför det valet alldeles för ofta, under våra futtiga år på jorden. Hursomhelst, nästan alla historier växer fram ur verkliga händelser, det har ju bara satts lite extra knorr på det hela. Antagligen har även det som händer i historien hänt någon, men kanske i ett annat sammanhang.

Det var så här, att gubben och gumman gav sig ut i skogen för att plocka lingon. Hon gick före och han efter. Gubben såg hennes svängande bak, när hon framåtlutad energiskt rev lingon från tuvorna med bärplockaren. Det blev för mycket för honom och han kunde inte låta bli … Efteråt fortsatte bärplockningen, men efter ett tag tände gubben till igen. Men nu var det stopp.

– Du, sa gumman, ska du ha lingonsylt i huset, eller ska vi hålla på så här till pannkakorna hela vintern?

Det blev lingonplockning.

Sensmoralen i det hela måste väl ändå vara, att man inte kan få vissa saker, utan att försaka någonting annat. Men det är inte lätt att lära dagens moderna människor.

Det har känts segt på morgonen, inte känt någon lust alls att sätta mig framför datorn. Man märker att mörkret kommer tidigare på kvällarna, det är en tung årstid vi är inne i. Egentligen är man inte trött, det bara känns så. Det har väl med ljuset att göra, vi behöver sol, men den varan är det inte gott om i vårt land. Att vädret blivit sämre har säkert sin naturliga förklaring, men visst har vädret blivit sämre, sedan människan börjat lägga sig i för att rädda vår miljö.

Det är rena rama natta ute i Europa också och vår statsminister överväger att vi måste ställa upp på det mest idiotiska förslag som kommit från EU och det säger inte lite. Tack vare att det säljs så få bilar och bussar ute i Europa, drabbar det även oss, var hans kommentar. Naturligtvis påverkas också vi av andras kriser, det är ju så det fungerar och har så alltid gjort.

Men det här att rädda krisländer handlar inte om att rädda invånarna, utan staten och banker. Hur dum får man vara, inte är det folket som får ta del av de pengar länderna får, de försvinner i de stora svarta hål som finns, på grund av en alldeles för stor politisk uppbyggd offentlig sektor. Bankerna har lånat ut till höger och vänster för att tjäna pengar, ett problem till och med vi har. Men grundproblemet som håller på att göra hela Europa fattigt, bottnar i politiska misstag, ingenting annat. Att svenska folket får vara med och betala vad andra länders regeringar och banker satt sprätt på, måste väl till och med en folkvald statsminister begripa. Om inte den här frågan kräver en folkomröstning, så inte vet jag.

Vår värld håller på att förändras och det i en takt inte många ens kunnat ana. Det är alltså inte bara att vädret förändrats, mycket annat har också tvingats på oss. Förändringar tar tid att vänja sig vid, en del gör det aldrig. Det beror antagligen på att vi människor inte tycker om förändringar, och absolut inte de som påverkar våra liv i negativ riktning.

De senaste sex åren har det skett stora förändringar för många, en del anser till och med att hela vårt samhälle förändrats till det sämre. Men vare sig vi vill eller inte, förändras våra liv lite då och då av omständigheter, vi inte själva kan påverka. Den form av förändringar som påtvingas genom politiska beslut är de absolut allvarligaste, de skapar en otrygghet och får allvarliga konsekvenser för makthavarna själva. 

Vi kan aldrig komma ifrån förändringar, för om inte saker och ting förändras, finns risk att allt stagnerar eller stelnar. Det får aldrig bli en vana, att allt ska följa samma mönster som det alltid gjort. Det är inte bara själsdödande, det bryter också ner all initiativkraft. Det är väl just det som är orsaken till den kris som nu skakar inte minst EU, men också medlemsländerna.

Ser man till de långa beslutsvägarna, med utredningar och remissinstanser, inser man att politiken är någonting som stagnerat, ja, till och med stelnat. Man får en känsla av att det finns en manual som styr det politiska tänkandet, annars skulle vi inte ha det samhälle vi har i dag. Det som politiker anser vara nytänkande, är i själva verket gammal skåpmat. De politiska knep som användes för sextio år sedan, att skatter och avgifter måste höjas när pengarna inte räcker till, tror politiker fungerar även i dagens moderna samhälle. Hade det funnits ett nytänkande, skulle allt som inte har med själva kärnverksamheten att göra skalats bort.

Alla fördyringar i form av skatter och avgifter som drabbar invånarna, måste kompenseras genom högre lön. Att jobben försvinner har skyllts på många saker, inte på att löner och sociala kostnader, gjort det för dyrt att tillverka saker i vårt land. Det hjälper inte ens att hänvisa till kvalitet, när allt fler runt om i Europa blir arbetslösa, är det bara det nödvändigaste som köps.

Och så kommer det antagligen att bli under några år framåt. Inte blir situationen bättre genom strejker i Grekland och Spanien, det hela riskerar att urarta till att bli ren kaos. Jösses vad länders makthavare träffats för att rädda vår miljö, nu handlar deras möten om, hur ländernas invånare och de själva ska kunna överleva. Håll med om att det svänger snabbt i vår moderna värld.

Jag trodde inte att de aggressiva miljökämparna skulle få sin vilja igenom som de framförde för ett antal år sedan, att vi måste sänka vår levnadsstandard för att rädda miljön. Men nu ser det faktiskt ut som att de nu får som de ville, men får själva smaka på den beska medicinen. Det var inte en framtida miljökatastrof som var det stora hotet, det var människorna som ville förändra världen för att rädda miljön. Och den ekonomiska katastrofen kom betydligt tidigare, än de runt femtio år vi hade på oss att rädda miljön.

Vad vi kan lära oss av de misstag som gjorts, är att aldrig lyssna på fanatiker. Många regeringar gick i fällan, för de trodde att miljösektorn skulle skapa nya arbetstillfällen, som ersättning för de i snabb takt försvinnande industrijobben. De kunde ju inte ens ana, att de skärpta miljökraven, skulle öka takten på jobb som försvinner.

Men de länder som fullkomligt struntar i de miljökrav som ställts, har haft en årlig tillväxt i ekonomin på mellan fem och tio procent, ja, till och med högre. Om det är lönsamt för Tyskland vet jag inte, men landet har tvingats till att använda kolkraft istället för kärnkraft. Jag tror inte det är speciellt bra för miljön. Om man nu ska tro på allt som sagts om hur växthusgaser förstör vår miljö, förstås. En dag kanske forskare kommer fram till att det är tvärt om, vilket inte skulle förvåna mig. Så elda på Tyskland, en dag när vindsnurrorna ramlat omkull, kanske vi gör det i vårt land också.

Det börjar bli allt svårare för politiska makthavare att hålla skenet uppe, för verkligheten tränger sig på och vill släcka lyset. Naturligtvis har det funnits information om vad som var på väg, men ingen tycks ha vetat hur den negativa informationen skulle tacklas. I ett sådant läge är det lättast att vänta och se, så har ju alltid gjorts i vårt land. Ja, om man undantar vår nuvarande regering, som rusade iväg och ruskade om hela vårt gamla trygghetssystem.

Naturligtvis är många av de problem vi står inför självförvållade, de politiska målen stämmer illa med det som händer i vår omvärld. Om vi tror oss ha lösningar som andra länder borde ta efter, stämmer det inte alls med hur andra länder är uppbyggda. Vad våra makthavare tycker och tänker, är lite som att en del gillar pölsa, andra kan inte för sitt liv få ner en enda tugga. Vi tänker och tycker olika, men för enkelhetens skull, utgår beslutsfattare, att alla tycker som de själva. Det bäddar för allvarliga problem.

Och problem börjar det bli gott om kan man se. Företagen vill nu ha korttidsanställningar, någon ljusning i efterfrågan kan inte de energiska säljarna se. Vad hjälper duktiga säljare när det börjar bli svårare att hitta köpare till de produkter som tillverkas. Det finns ingen patentmedicin mot det som blivit allt mer tydligt, att alldeles för många tillverkar samma saker.

Någonting som är ganska självklart är, att de med lägsta tillverkningskostnaderna, klarar sig bäst i den mördande konkurrensen. För alla de länder med alldeles höga tillverkningskostnader, gör kampen om kunderna att lönsamheten sjunker. Det är bara de med sin alldeles egna nisch, som i längden klarar sig bäst. Men även de måste snåla in på kostnaderna.

Men företagens problem är ändå små, i förhållande till risken att vårt samhällssystem riskerar att rasa ihop. Ökad befolkning är inte samma sak som att ett land blir mer välmående, utan tvärt om. En ökad befolkning innebär problem med att jobben inte räcker till, det skapar bostadsbrist och en ökad kostnad för samhällsservice. Eftersom det kostar alldeles för mycket att bygga nya bostäder, är det inte många som har råd att hyra eller köpa de som byggs. Redan nu tar boendekostnaden en alldeles för stor del av inkomsten, vilket i sin tur påverkar konsumtionen. Som det ser ut, står vi inför ett nästan olösligt problem.

När levnadsvillkoren försämras i ett land, är det många som emigrerar. Det som Spanien nu råkar ut för, att runt en miljon emigrerat, hände också i vårt land en gång för länge sedan. Om det inte finns någon framtidstro att det ska bli bättre, söker människor lyckan någon annanstans.

De politiska lösningarna på minskade skatteintäkter tycks bara vara höjningar av skatter och avgifter, men det ger invånarna ännu mindre att leva av. Det har inte vårt landsting insett, skatten ska höjas med trettio öre, därför att skatteintäkterna minskar. Den högre skatten beräknas fylla på kassan med runt femtio miljoner.

Med en av landstingsledningen lovprisad landstingsdirektör, med en årslön på en bra bit över miljonen, som inte kunnat få fason på den penningslukande organisationen, går det bra att spara in de pengarna på den tjänsten. Lägger man dessutom till att flera onödiga landstingsråd utan problem kan tas bort, kanske skattehöjningen kan stanna vid tio öre. Redan nu måste kommuner och landsting räkna med lägre skatteintäkter, alltså måste administrationen bantas. Någon annan lösning kan inte skattebetalarna acceptera, de betalar för den service som ska utföras av de offentliga verksamheterna.

Socialdemokraterna är ett sorgligt kapitel i svensk politik, det spelar ingen roll vilken ledare de har, det är ideologin det är fel på. Det är den mossiga ideologin arbetarkommuner och de gamla uvarna som bestämmer i bakgrunden, envist följer till punkt och pricka . Fortfarande tycks läroboken om att alla företagare är fifflare användas, det kan man utläsa av unga sossars debattinlägg om vinster inom skola, vård och omsorg. Att SSU i Norrbotten fifflat, beror ju bara på att så alltid gjorts.

Det gamla en gång så stora partiet behöver städas upp, för att bli av med alla betongrövar, som suttit alldeles för länge i maktens korridorer. De har inget som helst begrepp om vad som händer i ett modernt samhälle.

Med den splittring man kan ana inom de båda blocken, finns det utrymme för nya partier att ta sig in i riksdagen. Ett parti som är emot att så enormt med pengar satsas på vår miljö och att rädda utrotningshotade rovdjur istället för att rädda människor, skulle säkert skrapa ihop över fyra procent. Det är bara att gå ut på gatorna och lyssna på vad folk har att säga. Kan man genom att vara emot invandring ligga runt tio procent, förstår man att vad som folk själva kommit fram till, är vad som styr sympatierna. Det är dags att de svåra frågorna kommer upp på dagordningen inom de gamla trötta partierna.

I ett land där invånarna tappat förtroendet för de så kallade folkvalda, kan vad som helst hända. Hamnar vi dessutom i ett läge då företagen börjar avskeda personal i allt större omfattning, är det de politiska makthavarna som blir syndabockar. De skulle ju skapa en massa nya jobb. Att man genom att tro kan försätta berg har man hört, men skapa jobb genom att tro, det går bara inte.

Man börjar bli trött på att höra politiker tala om jobb och hur de ska kunna skapas. I alla media pratas och skrivs det om alla jobb som försvinner, det är tydligen två skilda världar vi fått på halsen. Politiken ligger alltid ett steg efter, det har visst att göra med den demokratiska beslutsprocessen att göra. Varför inte helt enkelt skrota den.

Karl Bildt minns honom säkert, Georg Soros, han som gjorde en fin affär på den svenska kronan. En finurlig finansgubbe, som gjort stora pengar på andras misstag. Den dåvarande borgerliga regeringen snuvade han rejält. Man ska ha i åtanke att det här är en av världens smartaste affärsmän, en som genomskådar alla bluffar och utnyttjar svagheter.

Soros omdöme om den Europeiska krisen är, att den är självförvållad. Han skulle heller inte bli förvånad om Tyskland bestämmer sig för att hoppa av EU. Och visst har han alldeles rätt, EU tycks vara dumskallarnas paradis. Men bra betalt, har de som hittar på alla dumheter. Än så länge, för vem ska betala deras löner, om den ekonomiska krisen lamslår Europa?

Det måste vara minst sagt genant för alla dessa höjdare, hur det kunnat vara möjligt att misslyckas så kapitalt, med att skapa ett starkt Europa. Det enda de lyckats med, är att skapa ett löjes skimmer över sig själva och parlamentets medlemmar.

Vad har EU blivit känt för, om man bortser från alla löjliga förbud och försök att få all makt? Tja, egentligen är det väl bara bidrag till höger och vänster, som lockat många länders makthavare, att lura sitt folk att vara med om bidragskarusellen. Fler än en trodde alldeles säkert, att det fanns hur mycket pengar som helst att hämta.

Ingen är längre omedveten om hur EU misskötts och det finns antagligen en gräns, för hur stort ansvar Tyskland kan ta, innan Tyska folket kommer att ryta till. Tidigare ”kompisen” Frankrike, börjar få nog med egna problem, där finns knappast någonting att hämta. Vad har vi då för penningstarkt land som lagt invånarnas skattepengar på hög?

Tja, man kan ju ana att blickarna riktas åt vårt håll. För visst finns en baktanke bakom allt beröm från EU:s höjdare om hur duktig vår finansminister varit att hushålla med invånarnas pengar. Naturligtvis har EU varit ute med håven och jag kan förstå att både vår statsminister och trogne vapendragaren finansministern, börjar få kalla fötter. Det börjar lukta rejält av soppan de högsta hönsen inom EU kokat ihop. Soppan saknar en viktig ingrediens (pengar) och då måste den tas där de finns och läggas där det fattas.

Men eftersom vi ska lägga en enorm massa miljarder på vår infrastruktur, ja, inte till vägar utan järnvägar, behöver vi själva pengarna. Jösses vilket dilemma för vår regering, ska de vara själviska eller träda in som en räddare, som vi brukar göra? Vi har ju varit framgångsrika med att ta på oss ansvaret för det som händer i vår värld, en form av Bror Duktig. Visst har det blivit fel ibland när bistånd getts till fattiga länder, för en och annan diktatur har tyvärr också fått en rejäl slant. 

Det blir inte lätt att sätta sig på tvären för våra två höjdare (plus Calle, förstås), som fått frottera sig med alla andra storheter i Europa, det har fått tuppkammen att växa. Det är ju vad vårt lands ledande alltid drömt om att få göra, men tidigare mötts med kalla handen.

Vill man vara populär som måste man också vara beredd att betala för sig, en fet plånbok drar alltid till sig ”vänner”. Råkar man mingla med fel vänner, kan man få dåligt rykte. Det som nu händer inte minst inom EU, stämmer ganska bra överens med, att lägger man sig med en illaluktande hund med loppor, får man själv loppor och luktar pyton. Lopporna gå det att bli av med, men att bli av med lukten, blir betydligt svårare.

När det gäller makthavare, är de ju bara människor, med alla de fel och brister som vi vanliga ”dödliga” har. De är varken smartare eller klokare än folk i gemen, de är ett tvärsnitt av de olika ländernas invånare. Tyvärr får vi, precis som andra länder, dras med deras fel och brister under en valperiod, som är alldeles för lång i rådande tider. Ute i Europa kan makthavarna bara hoppas, att deras invånare är lika snälla och fogliga, som det svenska folket.

Visst är vi ett folk som fogar oss i det mesta och anledningen kommer säkert någon forskare att komma fram till, att det sitter i generna. Men de som saknar dessa gener och som tröttnat på välbetalda politiska företrädare, som visat att de månar mera om sig själva än väljarna, lägger numera sin röst på Sverigedemokraterna.

Kanske ett sätt att visa att det trots allt finns lite kvar av det svenska vikingablodet i en stor del av invånarna, även om de inte är lika blodtörstiga. Men att allt fler inte längre lyssnar på vad de gamla partierna har att säga, utan istället utgår från sina egna erfarenheter och hur de skulle vilja ha det, bäddar för en spännande framtid. Det vet väl fasiken, om inte det ska liknas vid en fredlig revolution. 

Blir man för styv i korken, kan det gå som för Tyskland i går kväll. Eller kan det vara så att undrens tid inte är förbi? Jag tror mest på det första, man ska aldrig underskatta en motståndare och det gäller i alla sammanhang. Vi kommer att få se mera av den varan framöver.

Den som lyssnar på vad människor har att säga till varandra, inser att förändringar har kommit i alldeles för snabb takt. Jag tror inte de politiska makthavarna insett, att även om människornas liv förändras, förändras inte människorna. Vi föds inte med någon form av instruktion om hur vi ska tycka och tänka, det lär vi genom erfarenhet. Den erfarenhet många människor får i dag av ett orättvist samhälle, kommer de att ha med sig livet ut.

Vårt land har haft hög ungdomsarbetslöshet under många år och det har satt sina spår i mångas medveten. I vår moderna värld har betyg tyvärr större värde, än medfödda talanger för att utföra vissa saker. Av någon anledning föds människor med läshuvud och andra med att kunna utföra underverk med sina händer, det är genom att utnyttja båda dessa saker, vårt land kan överleva i framtiden.

Tanken att alla skulle få samma möjlighet att studera, var inte bara förhastad, den har visat sig vara helt felaktig. Vem som kom på att det inte var fint nog att ungdomar fick börja som lärlingar inom olika yrken, gjorde hela nationen en björntjänst. Det är dags att inte bara tänka om, utan att också tänka rätt inför framtiden.

Naturligtvis behövs en grundutbildning, det är svårt att klara sig utan att kunna hantera det egna språket. Sorgligt nog lämnar många ungdomar skolan utan att kunna läsa och skriva behjälpligt. Men det mest sorgliga är, att de sedan behandlas som någonting katten släpat in, eller så finns de helt enkelt inte, borttrollade i statistiken. De är en skam för vårt fantastiska land.

Visserligen är det betydligt fler som både kan läsa och skriva alldeles utmärkt, men som ändå inte begriper den byråkratsvenska, de förr eller senare kommer i kontakt med genom våra myndigheter. Men det beror på helt andra saker, det är ett sätt att tvinga invånarna att bevisa saker, för att själva slippa den obehagliga detaljen. Man får en känsla av att det är inom vår byråkrati de människor hamnar, som inte platsar inom det privata näringslivet. Av den anledningen frodas maktmissbruk inom många av våra offentliga verksamheter, en del tycks se det som en revansch, att jäklas med både företag och privatpersoner.

När man ser hur dagens skola, misslyckas med att lära en stor del av eleverna det mest elementära, nämligen att läsa och skriva behjälpligt, är det inte skolans fel. Det är helt enkelt direktiven hur skolarbetet ska drivas av rektorerna och lärarna. Det är inte bara att läraryrket inte längre har någon status, de har dessutom fråntagits den självklara auktoritet en lärare måste ha.

Det förvånar mig att det inte i klartext talas om, hur viktigt det är att i alla fall försöka lära sig det som är absolut nödvändigt i framtiden. Mycket av det som lärs ut i dagens läge, är fullständigt onödigt för de allra flesta. Grundskolan med rätt undervisning, ska vara tillräcklig för de som inte kan eller vill läsa vidare. Efter nio år har många som haft svårt att följa med i undervisningen fått nog, men tvingas ändå fortsätta. Det är svårt att motivera unga människor, som inte har det minsta intresse för det lärarna är skyldiga att lära eleverna. Antagligen skulle de lära sig mera genom att titta på videofilmer om de olika ämnena, än vad en lärare har att säga.

Visst lät det fint, att alla skulle ges samma chans till en gymnasieutbildning, men det hela bottnade i att ungdomarna skulle förvaras i skolan, istället för att registreras som arbetssökande. Om inte den förvaringen fanns, skulle vi i dag ha världens högsta ungdomsarbetslöshet och det är säkert alla politiker medvetna om. Egentligen är det sorgligt, men hela vårt så stolta samhällssystem är bara en stor bluff. Vi är fortfarande kvar på samma fläck inom skolan, som vi var för fyrtio år sedan.

Av den anledningen är det ingenting att förvånas över, att vi halkar efter andra länder när det gäller skolan. Skolor i andra länder har helt andra och strängare regler, det ger resultat i statistiken, som är så viktig för våra politiska makthavare. Det kommer alldeles säkert att ta många år, innan någon vågar ta tag i det här och göra någonting åt det.

Att kommunerna fick skolan på halsen av Göran Persson, har definitivt varit det sämsta som kunde hända. Politiker och skolan går inte ihop, man kan misstänka att det finns ett motstånd mot att eleverna blir mer utbildade än de själva. Många av våra toppolitiker har inte blivit det på grund av en hög utbildning, de började som ”lärlingar” en gång för att lära sig ”yrket”. Var och en förstår nog, att sämre utgångsläge för skolan finns inte, därför bör ingen förvånas över de dåliga studieresultaten.

Apropå Göran Persson, finns väl inte ett mer avskräckande exempel på hur en makthavande politiker inte bör fungera. Men Persson är inte ensam, om det beror på att dessa personer mobbats i sin ungdom, eller helt enkelt använder skrämseltaktik för att dölja sin egen osäkerhet och okunskap, det får de lärde tvista om. Men faktum är att alldeles för många har uppvisat (och uppvisar fortfarande) helt öppet översittarfasoner. När de klätts av och står där i alla sin nakenhet, har de ändå en fet pension att falla tillbaka på. Visst är vårt land fantastiskt, för en del.

Man ska aldrig underskatta en motståndare. Att förlita sig till sin egen styrka, är alltså inte alls bra. Det kan gå som för Goliat mot David. Det sägs att ju större de är, desto tyngre faller de, men så tänker inte den som är störst och starkast. Sossarna har gjort det misstaget många gånger och gör så fortfarande, både centralt och ute i kommuner och landsting. De kör över sina samarbetspartners av gammal vana.

Moderaterna har gjort samma misstag, det kommer troligtvis att spräcka den borgerliga alliansen inför nästa val. Det är egentligen märkligt hur makt kan påverka inte bara människor, utan även de politiska målen.

Under tiden de båda blocken bjuder över varandra för att få vara Herre på täppan, glömmer de bort att vårt land splittrats i en massa grupper. Allt fler har blivit fattiga, tack vare den arbetslinje någon fullständig idiot kommit på ska fungera. Men det avskräcker inte, båda blocken satsar allt på att få alla i arbete, istället för att försöka ha kvar de jobb som finns. Vi är inte ensamma om problemet med att alldeles för få nya jobb skapas, det gäller alla de så kallade utvecklade länderna.

Det är ingen tillfällighet att land efter land får problem, det har bäddats för det i många år. Spiken i kistan har ändå varit miljörörelsernas krav, som genom fördyringar är på väg att slå ut många industrier. Det är dags igen att något gammalt bilmärke försvinner, det glädjer säkert miljövänner, men inte alla de som blir utan jobb. Miljön är faktiskt vårt minsta problem de närmaste femtio åren, det absolut största och viktigaste är hur människorna ska kunna överleva.

Jag minns att det talades om att vi måste ta ett eller flera steg bakåt, för att kunna skapa en solid plattform, från vilken vi skulle kunna förbättra för människorna. Industrialiseringen dödade effektivt de små jordbruk som fanns i vårt land, nu ser det dystert ut även de storskaliga och specialiserade jordbruken. Mjölkproducenter, svinuppfödare är väl de som är mest illa ute, men även de som satsat på annat har lönsamhetsproblem. De som haft lite skog att ta av har kunnat hanka sig fram, men de har också tagit ut förskott på framtida intäkter.

Regering efter regering har också tagit ut framtiden i förskott. Det har inte funnits någon täckning för kommande kostnader, därför har de skjutits fram och för varje år växt ytterligare. Det är av den anledningen att det hela tiden talats om att vi måste ha tillväxt i ekonomin för att behålla välfärden. En ren lögn, pengarna har behövts för att täcka upp gamla skulder. Slår man ihop alla de pensionsskulder som finns inom staten, kommuner och landsting för de närmaste tio åren, rör det sig om summor ungefär i samma storleksordning, som exempelvis Grekland och Spanien dragit på sig i underskott. Vårt land har med andra ord inte råd med att hamna i en längre lågkonjunktur, vi klarar högst lite drygt ett år.

Och under tiden de båda blocken tävlar om vem som kan göra av med mest med pengar, lockar Sverigedemokraterna till sig allt fler sympatisörer. Inte nog med att de nu jobbar hårt för att bli rumsrena, de pratar inte om att satsa på jobb åt alla, eftersom de insett att det är omöjligt. Inte heller pratar de om tillväxt i ekonomin, eftersom det ser kärvt ut framöver. Istället pratar de om att det måste sparas in på bland annat invandringen. Och folk verkar lyssna på budskapet.

Att sätta sprätt på invånarnas skattepengar är tydligen inte populärt när det kommer till kritan. Vi får se vad de båda blocken kommer med för budskap när det närmar sig val. Det är ju inte helt fel att vända under galgen, istället för att hänga i snaran. Men en sak är säker, politik är någonting man aldrig kan bli klok på.