Vaknade förkyld, men det har varit på gång ett tag. Hade tänkt göra en hel del saker i dag, men av det blir ingenting. Men det vet vi ju alla, det blir aldrig som man tänkt sig.

   Om man bortser från en rejäl förkylning, måste man numera ta för sig allt man kan direkt, för inte den bästa planering i världen kan ändra ödet. Känns det igen i det som händer just nu? Det är ju hur vår värld fungerar i dag. Massvis med politiker har i dagsläget visstidspensioner, som tack för att de ägnat sig åt en hobby. För det är väl så man ska se de människor som brinner (och har brunnit men sedan slocknat) för att förändra vårt samhälle.

   Men sötebrödsdagarna är på väg att ta slut, det har alldeles säkert människor i maktpositioner insett. Om de lyckats skrapat ihop tillräckligt mycket, kanske det är värt någonting i alla fall. Men det kan ju också bli som på trettiotalet i Tyskland, att det behövs en resväska att bära pengarna i, för att handla mat i affären.

   Men är det verkligen ödet som kommer att spela oss ett spratt? Naturligtvis inte, om det kommer att hända det till och med vår finansminister numera säger, är det självförvållat. Allt tal om att jordens resurser är på väg att ta slut, tycks ha sporrat många att suga ut det gottaste, innan det tar slut. Men inte ens de girigaste, tycks ha räknat med att räkningens dag skulle kunna komma under deras levnad.

   Vår finansminister är oroad och tacka för det, han hade ju en plan som sträckte sig över flera år framöver. När nu verkligheten är på väg att sätta krokben för inte bara vårt land, utan också många fler, finns det någon alternativ väg att gå? Politiska vägar kan vi skippa direkt, de leder oss ingenstans.

   Jag har under flera år haft en känsla av att vi är på väg mot ett nytt samhälle, hur det kommer att se ut har jag däremot inte en aning om. Däremot ser jag ingen annan lösning än att vi tvingas leva på ett helt annat sätt än i dag. Vi kan inte inrikta oss på vad som är lönsamt, utan vad som kan föda invånarna.

   Man saknar inte kon förrän båset är tomt, är så sant som det är sagt. Visst har vi i dag flera storjordbruk, men de räcker inte långt om vi måste klara oss själva. Man kan säga att den förda politiken sedan sextiotalet har bränt broar bakom oss, de politiska makthavarna hade ju aldrig tänkt återvända tillbaka till det samhälle vi en gång hade.

   Statschefers oro visar tydligt hur osäkert det är just nu, det gäller att rädda det som räddas kan. På vilket sätt har de antagligen inte den blekaste aning om, det är därför de är så oroliga. Vad de vet är, att de inte kommer undan den här gången. Alla kommer att drabbas. Visst låter det otäckt, men verkligheten är grym när den visar sitt rätta ansikte.

   Orsaken till att det gått så långt, beror på att regeringar världen över försökt lugna sina invånare att vad som än händer, händer det inte oss. Människor har invaggats i falsk säkerhet och lutat sig tillbaka i förvissning att ingenting ska hända. Det är ju trygghet människorna vill känna, inte en massa oroande saker som stör. När nu det som inte skulle hända händer början oron sprida sig, det hela blir som en epidemi som sprids med vindens hastighet.

   Och ingen vet hur det hela kommer att sluta. 

När det gäller hur vårt samhälle ska kunna hållas ihop, istället för att falla i småbitar, är någonting jag funderar över nästan varje dag. Landstingen kan bevisligen inte styras av politiskt tillsatta personer, samma sak gäller tyvärr även många av våra kommuner. Vore det inte enklare och billigare för skattebetalarna om de konsulter som anlitas, istället anställs för att sköta verksamheterna? Klarar de inte sitt jobb kan de avskedas, utan att behöva försörja dem livet ut.

   Naturligtvis är det helt galet att vi har ett politiskt system, där valda personer som visat sig vara odugliga, ändå kan sitta kvar mandatperioder ut. Fyra år som minst med fel personer i ledningen, kan sänka en hel verksamhet. Inte minst de politiska partierna som utsett kandidaterna bär här ett stort ansvar.

   Satt och småskrattade för mig själv när jag läste att Socialdemokraterna, utan att ha någonting att komma med, åter är det största partiet. Det är så typiskt för vårt land där många invånare förlitat sig till ”mutor” i form av reformer. Just nu har den borgerliga regeringen ingenting att dela ut, men samma sak gäller ju också Socialdemokraterna. Och än har vi bara blivit medvetna om att pengar kan komma att bli en bristvara.

   Det Grekiska folket är ett utmärkt exempel på, hur det kan gå när regeringar varit alldeles för frikostiga med reformer. Att få är en sak, men att bli av med någonting… En del av Grekerna har fattat galoppen, men fackföreningarna har definitivt inte gjort det. Hur än det här kommer att sluta, är det inte bara det grekiska folket som får betala i slutändan, till och med vi kan tvingas vara med att betala slutnotan.

   Mitt tips är att Grekland kommer att ställa in betalningarna, även om EU: styrande säger att så inte kommer att bli fallet. Men verkligheten är inte samma sak, den kör sitt eget race. För ett land som hamnar i kris är medlemskapet i EU någon fördel, utan tvärtom. Om Grekland haft kvar sin egen valuta, hade en devalvering varit en väg att gå. Det hela hade då varit ett internt problem, inte som nu hela Europas angelägenhet. Vi har själva suttit i devalveringssitsen några gånger.

   Allt fler röster från de stora bidragsgivarna till EU, ifrågasätter nu bland annat jordbruksstödet. Det finns mycket som kan ifrågasättas när det gäller EU, bland annat alla onödiga inblandningar i saker de inte är tillsatta att hantera över huvud taget. Men den som lägger näsan i blöt, riskerar att få den avbiten av fula fiskar. Det finns gott om fula fiskar i EU:s grumliga vatten.

   Många av de politiska makthavarna och diktatorerna som finns i vår värld borde läsa Koranen, för i den kan följande tänkvärda läsas: Ni äro besatta av snikenhet efter mer och mer tills ni sänks i edra gravar … men på den dagen skall man fråga eder vad ni hava gjort med livets gåvor.

   Den gåva vi fått är att leva våra liv, helst som vi själva vill leva det. Men hur många kan unna sig denna lyx, i ett samhälle som kräver att vi tar vårt sociala samhällsansvar? För vem är frågan man måste ställa sig. Vi börjar närma oss en gräns då alla tvingas ta ansvar för sig själva, är inte det nog? Tydligen inte. Därför, känn dig som en arbetsmyra, för det är vad du är. 

När politiker talar om hur vårt samhälle utvecklats, ser jag bara förändringar till det sämre. Visst har olika tekniker gjort stora framsteg, men vad hjälper det, när de styrande inte hinner med i den utvecklingen. Kanske har allting gått för fort, det har inte funnits kompetens och kraft att hantera den komplexa värld vi tvingas leva i.

   På något underligt sätt känns det som om människorna som befolkar landet glömts bort. I stora delar av landet nonchaleras de av både beslutsfattare och byråkrater. Det gäller inte minst de människor som bor i trakter där utrotningshotade rovdjur härjar. Kan det verkligen finnas folk som tänker, att om människor är så dumma att de bor i dessa trakter, får de skylla sig själva?

   Nog om det, jag mår illa bara av att tänka på det, precis som makthavarnas syn på äldre människor. Man hör ofta politiker oja sig över att folk blir äldre, det är dyrt för både staten och de samhällen där de bor. Ingen tänker på att dessa människor varit med om att genom skatter byggt upp dessa samhällen. Till och med nu, betalar de högre skatt än den som arbetar. Trots det har en stor del av befolkningen lyckats bli riktigt gamla, det är de personerna som under sin livstid, bidragit till det ”välfärdssamhälle” vi sägs ha.

   Det är tydligen bara när man räknar på nuvarande och kommande kostnader de äldre hamnar i rampljuset, i övrigt är de någonting som helst borde försvinna. De konsumerar inte på samma sätt som de yngre och tacka för det, när vi har så många fattigpensionärer i vårt land.

   Våra public serviceföretag försöker med alla medel locka till sig unga tittare och lyssnare, men vänder samtidigt äldre ryggen.  Många äldre jag känner har nästan aldrig radion påslagen och jag förstår dem. Unga hurtiga radiopratare skrattar och fnissar åt löjliga skämt och spelar musik som inte ens de unga lyssnar på.

   Samma sak med teve, om man bortser från nyhetsprogrammen. Minnenas television får väl närmast ses som en brödsmula, som ramlat från det dignande bordet. Var finns producenterna som tillgodoser mångfalden, det vill säga program för alla smakriktningar?

   För gamla och ensamma bör det finnas en radiokanal som kan fungera som sällskap. Den sociala biten är oerhört viktig för hur gamla människor mår. Jag vet många av dem som ständigt besöker hälsocentraler för att träffa folk och prata, krämporna är en bisak.

   Tyvärr är det samma sak med televisionsprogrammen dagtid, då de unga som har ett jobb knappast tittar och de som inte har något ligger och sover. Med andra ord är ungdomsinriktade program på radion och teven under dagtid som att kasta pärlor för svin.

   Man har full förståelse för att de unga inte har en aning om var de har sina rötter. De har inte den blekaste aning om vad deras förfäder varit med om.  Arbetslöshet har de i alla fall lärt sig vad det är av egen erfarenhet, likaså att leva i fattigdom. Det som förvånar mig, eller snarare gör mig förbannad, är att staten inte tar sitt ansvar för att det blivit så här.

   Jag har hört många skräckberättelser om hur ungdomar med läs- och skrivsvårigheter nästan drunknat i papper från olika myndigheter. De flesta av dessa hanterar dessa brev som reklamutskick, det vill säga slänger dem i soporna.

   Om det samhälle vi nu har, är vad våra politiker anser att vi ska ha, bör hela vårt politiska system skrotas omedelbart. Vad vi behöver i maktställning är personer som är ödmjuka inför sin uppgift att tjäna folket, inte styra det i den riktning de anser vara bäst. Eller som John Bunyan en gång skrev för länge sedan: Ödmjukheten är förståelsens ljuslåga.

Människor runt om i världen, tycks ha svårt att ta till sig av tidigare gjorda misstag. Råkade se ett program om den stora depressionen för runt åttio år sedan och vad som orsakade den. Det som fick bubblan att brista var bankernas frikostiga utlåning samt låga räntor. Och att alldeles för många utnyttjade möjligheten att skaffa sig det de annars inte haft råd med, förstås.

   Sorgligt nog upplever vi samma sak igen, människor världen över har tagit ut framtiden i förskott, men betalningen var inte tänkt att komma så snabbt. Det märkliga är att människan på något underligt sätt vant sig vid inflation, det vill säga köp i dag, i morgon kan det vara dyrare. Bostadsmarknaden är ett utmärkt exempel på vad som kan hända, när hus och lägenheter blir en handelsvara.

   Men någonting har hänt de senaste åren, konkurrensen har gjort att priserna sjunkit på snart sagt allting, utom just bostadsmarknaden. Men den senaste tiden har priserna stagnerat och till och med sjunkit lite grand, tydligen har priserna nått taket. Att priserna stigit för varje år, berodde naturligtvis på att efterfrågan varit större än tillgången. Ett politiskt misstag som inte går att reparera i en handvändning.

   Man kan säga att mänsklig dumhet är på väg att på nytt skapa en världskris, men det är ju i och för sig ingenting nytt. Precis som för runt åttio år sedan, beror det hela på det en advokat angav som orsaken till tjugo- och trettiotalskrisen. Vid rättegångar mot ledande bankmän och investerare slog han huvudet på spiken genom att säga: Dålig moral i höga positioner.

   Hög moral anses vi ju ha i det här landet, men är det verkligen så? Hur kommer det sig att så kallade folkvalda har fantasilöner och förmåner som vida överstiger väljarnas? Det talas ofta om det ansvar som vilar på deras axlar, men tar de verkligen ansvar för sina handlingar?

   Vi kan höra välbetalda chefer för pensionsfonder skylla ifrån sig att de måste ta risker, för att förvalta invånarnas framtida pensioner på bästa sätt. Är det regeringen som gett direktivet, är det en skandal ute like. Man spelar inte hasard med invånarnas framtida pensionspengar!

   De flesta har säkert till leda hört om de bonusar höga chefer kunnat lyfta enligt ett eget skapat bonussystem. Egentligen skulle deras bonusar ha betalats ut som lön, med andra ord ska det hela ses som ett efterskott. Vad det hela handlar om är bortförklaringar. Vi vanliga dödliga ser det som girighet utan gränser.

   För mig verkar det som att girigheten har trängt undan sunda förnuftet, vilket i sin tur kommer att få historien att upprepa sig. För visst ökar risken för varje dag, att vi ska drabbas av en världsomspännande depression. Depressionen för runt åttio år sedan varade många år och orsakade många tragedier. En depression i vår moderna värld, kommer att slå betydligt hårdare och kan därför vara ännu längre, eftersom fallhöjden är betydligt större.

   Det enda vi med säkerhet vet, är att vi alla får lära oss en läxa den hårda vägen under våra liv. Sedan är det upp till oss själva om vi lär oss någonting av det, för att det inte ska upprepas.