Vaknade förkyld, men det har varit på gång ett tag. Hade tänkt göra en hel del saker i dag, men av det blir ingenting. Men det vet vi ju alla, det blir aldrig som man tänkt sig.

   Om man bortser från en rejäl förkylning, måste man numera ta för sig allt man kan direkt, för inte den bästa planering i världen kan ändra ödet. Känns det igen i det som händer just nu? Det är ju hur vår värld fungerar i dag. Massvis med politiker har i dagsläget visstidspensioner, som tack för att de ägnat sig åt en hobby. För det är väl så man ska se de människor som brinner (och har brunnit men sedan slocknat) för att förändra vårt samhälle.

   Men sötebrödsdagarna är på väg att ta slut, det har alldeles säkert människor i maktpositioner insett. Om de lyckats skrapat ihop tillräckligt mycket, kanske det är värt någonting i alla fall. Men det kan ju också bli som på trettiotalet i Tyskland, att det behövs en resväska att bära pengarna i, för att handla mat i affären.

   Men är det verkligen ödet som kommer att spela oss ett spratt? Naturligtvis inte, om det kommer att hända det till och med vår finansminister numera säger, är det självförvållat. Allt tal om att jordens resurser är på väg att ta slut, tycks ha sporrat många att suga ut det gottaste, innan det tar slut. Men inte ens de girigaste, tycks ha räknat med att räkningens dag skulle kunna komma under deras levnad.

   Vår finansminister är oroad och tacka för det, han hade ju en plan som sträckte sig över flera år framöver. När nu verkligheten är på väg att sätta krokben för inte bara vårt land, utan också många fler, finns det någon alternativ väg att gå? Politiska vägar kan vi skippa direkt, de leder oss ingenstans.

   Jag har under flera år haft en känsla av att vi är på väg mot ett nytt samhälle, hur det kommer att se ut har jag däremot inte en aning om. Däremot ser jag ingen annan lösning än att vi tvingas leva på ett helt annat sätt än i dag. Vi kan inte inrikta oss på vad som är lönsamt, utan vad som kan föda invånarna.

   Man saknar inte kon förrän båset är tomt, är så sant som det är sagt. Visst har vi i dag flera storjordbruk, men de räcker inte långt om vi måste klara oss själva. Man kan säga att den förda politiken sedan sextiotalet har bränt broar bakom oss, de politiska makthavarna hade ju aldrig tänkt återvända tillbaka till det samhälle vi en gång hade.

   Statschefers oro visar tydligt hur osäkert det är just nu, det gäller att rädda det som räddas kan. På vilket sätt har de antagligen inte den blekaste aning om, det är därför de är så oroliga. Vad de vet är, att de inte kommer undan den här gången. Alla kommer att drabbas. Visst låter det otäckt, men verkligheten är grym när den visar sitt rätta ansikte.

   Orsaken till att det gått så långt, beror på att regeringar världen över försökt lugna sina invånare att vad som än händer, händer det inte oss. Människor har invaggats i falsk säkerhet och lutat sig tillbaka i förvissning att ingenting ska hända. Det är ju trygghet människorna vill känna, inte en massa oroande saker som stör. När nu det som inte skulle hända händer början oron sprida sig, det hela blir som en epidemi som sprids med vindens hastighet.

   Och ingen vet hur det hela kommer att sluta.