Anden är villig men köttet svagt, brukar man säga och precis så känner jag mig. Gårdagen blev en sorts panikutryckning, för att städa undan vid sommarstugan ifall det ska komma snö. Hade helst legat kvar i sängen, men det tillät inte ”verkmästarinnan”. Du är inte riktigt förkyld, det känns bara så, sa hon. Och då är det väl så.

   Vad som höll mig igång är svårt att säga, men antagligen fick jag en adrenalinkick av allt som kunde höras och läsas om Juholt. Politiker brukar skryta med att de är pålästa, men det gäller sannerligen inte arbetarna och de svaga gruppernas försvarare, den socialdemokratiske partiledaren Juholt. Efter sina bortförklaringar hör han till gruppen politiker som när någonting händer, inte hade en aning om att det kunde bli så fel. Vi har haft många av den sorten.

    Man brukar säga att folket är de minst informerade, nu vet vi att även en garvad riksdagsledamot och nu dessutom partiledare, inte varit påläst och helt aningslöst kvitterat ut pengar för sitt och sambons boende. Enligt folk på gatan finns det bara två förklaringar till Juholts tabbe, endera är han girig, eller ovanligt korkad.

   Till och med de äldre trogna sosseväljarna på orten är fly förbannade, eftersom han inte medger att ha gjort något fel. Inte ens den pudel han gjort, lär det kunna rädda honom från stämpeln att snylta på skattebetalarnas pengar. Ingen är felfri sägs det och visst är det så. Men man måste kunna begära att åtminstone så kallade folkvalda inte skor sig själva.

   Det är alldeles för många socialdemokrater som ertappats med fingrarna i kakburken, för att det ska vara en tillfällighet. Och antagligen har det hänt i det förgångna också, utan att det blivit upptäckt. Minns vad en SSU:are sade när ungdomsförbundet fifflat med medlemsantalet: Jamen, så har ju alltid gjorts.

   Lågt förtroende för politiker, är någonting de förtjänat på grund av skilda anledningar. Den senaste tiden har det diskuterats deras höga löner och frikostiga tillsvidarepensioner, nu börjar man lite till mans misstänka att de även slösar med invånarnas skattepengar.

   På något underligt sätt har de med höga förtroendeuppdrag, lyckats bli någonting mellan adel och borgare, det folkliga har de lagt bakom sig för länge sedan. Och tacka för det när de avlönas så frikostigt av skattebetalarna. Men sätter man sig på höga hästar, är det lätt att hemfalla åt maktmissbruk. Nåja, fallet blir också högt, om och när de trillar av.

   Nu ska man inte skylla allt på politiker i gemen, svenska folket har genom att inte säga ifrån, gjort att det hela kunnat fortgå. Politikerna har tolkat tystnaden, som att folket godkänt de förmåner de tillskansat sig. Men den nya tiden är obarmhärtig när det gäller att dra fram ljusskygga saker i rampljuset. Nu finns inte längre någon respekt för högt uppsatta personer, tvärtom ifrågasätts vad de håller på med.

   Just nu är det två personer som invånarna tycks ha förtroende för, statsministern och finansministern. Men det kan ändra sig snabbt, om vi drabbas av en djup och långvarig lågkonjunktur. Kärvar det till sig kommer beslut de drivit igenom för statens bästa, det vill säga jobblinjen och de strängare sjukreglerna, att slå tillbaka med oerhörd kraft. Den som illa gör, han illa far.