Att klamra sig fast vid politiska beslut som var riktiga för några år sedan, men som är helt felaktiga i dag, är ganska typiskt för vårt land. Svårigheten att fatta nya beslut som är anpassade till verkligheten, tycks vara lika svårt, som att vända en tankbåt i Göta Kanal.

   Jobblinjen, vad den nu egentligen går ut på, annat än att få ut så många som möjligt i arbete, är en teori som fungerar när hjulen runt om i världen snurrar för fullt. Men verkligheten påminner oss alltid om, att konjunkturer går upp och ner. Svenska folket har än en gång fått vara försökskaniner för en framtidsvision, baserad på ekonomiska och ideologiska teorier.

   Vad det än gäller, är det pengar det handlar om i vårt samhälle. Familjer splittras på grund av pengar, eller snarare bristen på pengar. Det har skapat barnfattigdom i vårt land och hur det går ihop med ett välfärdssamhälle, får i alla fall inte jag det att gå ihop.

   Den samhällsservice vi betalar för att få, har försämrats år efter år tack vare brist på pengar. Man kan därför utgå från, att pengar är roten till allt ont som händer i vårt samhälle.

   Med en finansminister som inte skolkat från skolan utan insupit så mycket kunskap som möjligt, har regeringen lärt sig att alldeles för få, måste försörja en stor del av befolkningen. Alltså måste en blåslampa sättas i baken på de som av skilda anledningar inte jobbar.  

   Utgår man från att de flesta sjuka är simulanter och arbetsskygga, är det bara hårdhandskar som gäller. Några undantag kan inte accepteras, alla måste dras över en kam. De som inte klarar av att jobba, har ingen plats i ett samhälle som ständigt behöver nya pengar för att fungera. Jag tror inte medlemmarna i regeringen insett, vad den synen på människan kommer att leda till.

   Men kanske har de ändå börjat ana hur de kommer att behandlas framöver, om de av någon anledning slutar som politiker. Jag tror knappast de ens kunde ana att blåslampan kunde vändas åt deras håll. Om den inte gör det, är det ett politiskt självmord utan like. Den lilla gnutta förtroende som fortfarande en liten grupp har för politiker, försvinner med all säkerhet och nästa val blir en riktig rysare för många.

   Åtgärder som ger politiska poäng är viktiga, det är där jobbskatteavdraget kommer in i bilden. De som fått det bättre jublar, men är det inte en form av bestickning med övriga invånares pengar? Jag kan inte se det på annat sätt. I långa loppet kan man inte premiera en del av invånarna och straffa andra, det bäddar för obehagligheter.

   Det som kallas reformer är i själva verket en form av muta, rösta på oss så ska vi se till att ni får mer i plånboken. Häpnadsväckande nog fungerar det och har så gjort sen urminnes tider. Det ger inte några politiska poäng att drastiskt minska på de fasta kostnaderna inom staten, kommunerna och landstingen, vilket borde gjorts för länge sedan. Men råkar det nu bli så illa som många erkänt skickliga ekonomer förutspår, kommer det att vara enda vägen att gå.

   Läste att landstingens och kommunernas pensionsskuld ökat kraftigt, en följd av ett system som är så långsiktigt, att det inte går att överblicka. Nu är det ingenting som ska betalas i dag, det kommer bara att finnas som en siffra som måste betalas i framtiden. Det hela är som att skjuta ett stort berg framför sig. Naturligtvis blir det tvärstopp en dag, men den dagen, den sorgen.

   Att klara av en finanskris på ett vettigt sätt är en bagatell, mot att hindra folk från att bli arbetslösa. Med panik i rösten talar höjdarna inom EU om att bankväsendet måste räddas, annars går det åt helsike. Är de rädda att deras jobb ska försvinna, eller att deras feta bankkonton ska bli värdelösa?

   Jag har en känsla av att det är rädslan inför det okända. Ingen vet riktigt vad som ska hända framöver. Allt EU och regeringar runt om i världen kan göra, är att hoppas det hela ska blåsa över och inte ställa till med för stor skada.

   För vår regerings del kan den bara hoppas, att inte landet ska drabbas av massarbetslöshet. Vi är helt i händerna på hur det går i övriga världen. Alla får en släng av sleven, hur hårt den träffar oss, beror på hur saker och ting utvecklas i andra länder.

   Men visst har vi inhemska problem som kan ställa till det. Vid den förra krisen drabbades vi inte av vad många andra länder gjorde, nämligen att fastighetsbubblan sprack. Sedan dess har bubblan blåsts upp ytterligare senaste åren och smäller den, ja då jäklar blir det hårda bud.

   Nåja, den borgerliga regeringen har själva satt sig på krutdurken genom den förda politiken. Nu väntar jag bara på den där gubben, som ska komma springande och vifta med en röd flagga och ropa: Tänt var det här! Men vad händer efter den stora smällen?