Äntligen kom det besked jag väntat på, när vår statsminister tog till brösttoner i talarstolen och talade om att ingen är tillräckligt sjuk, för att inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Vad jag kan förstå gäller det alla i vårt land och förutsätter att det budskapet, även gäller fullt friska avdankade politiker, som i dagsläget lever gott på sina visstidspensioner. Vårt land har inte råd att dalta med någon, alla måste göra rätt för sig.

   Nu gäller det att smida med järnet är varmt och fatta beslut direkt, att alla med visstidspensioner stryks från lönelistan. En omröstning är onödig, den som röstar emot kan bara sägas rösta i egen sak. Politiska uppdrag ska inte ses som mer värda än andra jobb. Tack och lov känns det som om regeringen med Moderaterna i spetsen, är på väg att måla in sig i ett hörn.

   Det är lätt att regera i medgång, men när iskylan drar in över landet utifrån, gäller det att ha rejält på fötterna. För ett parti med runt trettio procent av väljarna, har Moderaterna blivit lite väl styva i korken. Övriga partier har säkert känt att vinden vänt och försöker vända kappan efter vinden. En allians fungerar bara om parterna anses likvärdiga, börjar de små känna sig överkörda spricker det hela.

   Vad det kommer att handla om framöver är politisk överlevnad. Utanför riksdagen är det svårt att få gehör för hjärtefrågorna, det kommer att bli en kamp med näbbar och klor vid nästa val. Antagligen fula knep också, för den delen. Det finns ju så mycket som gått snett i den förda politiken, bland annat tycks det glömts bort vad orden humanitet eller empati betyder.

   Allt fler människor upplever det som att det inte är mer värda än maskiner som kan skrivas av när de gått sönder. De ges numera inte ens möjligheter att repareras, det kostar alldeles för mycket. Dessutom tar det alldeles för lång tid för belastningsskadade av för tungt arbete samt utbrända människor, att komma tillbaka till arbetslivet. Någonting måste de kunna göra, annars har de inget värde för samhället.

   Det är väl så man måste tolka de beslut som fattas. Tid är pengar och tiden tickar iväg med oroande hastighet. Men hur gör man om tiden är på väg att rinna ut? Hur länge ska exempelvis cancersjuka tillåtas leva? Är det verkligen meningen att de ska jobba tills de dör? Fy fan, på ren svenska, vilket ruttet samhälle vi fått på halsen.

   De hängningar som sker i Iran har kritiserats skarpt, men frågan är om sjuka människor behandlas bättre i vårt land. Jo, kanske ändå. Här gäller att den som inte klarar av att jobba vid sjukdom, eller på annat sätt inte klarar av att leva i ett tuffare samhällsklimatet, i alla fall ges en möjlighet att själv ta livet av sig. Och så sker också tyvärr.

   Egentligen är det ofattbart att det kunnat gå så här långt. Men den flathet svenska folket visat under lång tid, har gjort det möjligt för politiska makthavare att driva igenom de mest vansinniga beslut. Men droppen som kommer att få bägaren att rinna över är inte långt borta, sedan får vi se vad som händer.

   Efter att tidigare ha talat tyst och nästan faderligt tillrättavisande till de som haft en annan åsikt, sprack fasaden vid partiledardebatten för vår statsminister. Med eld i blicken försvarade han de ”reformer” som klubbats igenom under hans ledning. För mig var det glädjande att se, hur en tidigare sansad person, förändrats när marken börjar gunga under fötterna.

   Jag kan inte låta bli att citera någonting som Gunnel Vallquist skrev och som stämmer in på hur makthavare reagerar när de känner sig trängda. Det lyder så här: Det verkligt förnedrande – en människas eget krampaktiga behov att alltid försvara sig, att väsnas vid varje angrepp, att slå igen vid minsta förolämpning. Hur vi besvarar ett angrepp är en värdemätare på vår resning och värdighet.

   Vad Vallquist påpekade, är ju precis vad politik handlar om. För mig blir det till en fråga om vilken det är mest synd om. Är det makthavarna som känner sig kränkta av att ifrågasättas, eller är det människorna som får lida på grund av deras felaktiga beslut? Att någonting är rejält fel i vårt moderna välfärdssamhälle är nog de flesta överens om.