Ja, nu har vi vintertid, ett idiotiskt påfund. Klockan går det lätt att ställa om, men kroppen … Vi får mera ljus sägs det, i helsike heller. Dagarna är korta i vårt land under vinterhalvåret, det kan vi inte göra någonting åt. Inte mycket annat heller, för den delen.

Det är lätt att komma vilse i dagens informationssamhälle. Blir SAAB sålt till de Kinesiska företagen, eller…? Eftersom det finns så många om och men som ältas i våra media, vad ska man tro?

Det vimlar av nyheter på nätet också, men många gamla uppgifter finns inte ens att komma åt. Var Juholt hämtar sina uppgifter som ständigt blir fel, är det nog många som funderar över. Jag säger då det, stackars partikamrater, som hoppas komma tillbaka till köttgrytorna vid nästa val.

Men hur folk röstar om tre år vet man aldrig. Partisympatier svänger som i sydamerikanska rytmer, eller rättare sagt tittar de flesta efter vad de kan få i plånboken efter ett val och röstar därefter. Ideologier bryr de sig inte ett dugg om, det är gammal skåpmat, som börjat lukta illa i vår moderna tid.

Man ska kunna ta på och se det politikerna har att erbjuda, det ska vara upp till bevis helt enkelt.

Det är inte lätt och ska inte heller vara det. Gamla trotjänare inom partierna har spelat ut sin roll som mentorer till de yngre, de gamla har gått fullständigt vilse i det nya högteknologiska kunskapssamhället. De unga däremot, har växt in i allt det nya, dessutom är de otåligare och vill se snabba resultat. Men eftersom de gamla trampar ner bromsen när de nya vill gasa, blir de kvar på samma fläck.

Unga som läst sin läxa om vad partiet en gång gjort, blir yra i huvudet när det visar sig att det inte alls stämmer med vad som verkligen hänt. Moderaternas partisekreterare råkade ut för det, eller så försökte hon skriva om partiets historia. En dag kanske vi kommer att få läsa vårt lands historia utan försköningar och den kommer att chocka många.

Men när det händer, har vi antagligen fullt upp med att anpassa vårt land till verkligheten. Folk kanske har tvångsflyttats från storstadsregioner till glesbygder. Gamla åkermarker har rensats från sly, för att kunna odla det som folk behöver för att överleva. Istället för puttrande traktorer, kan man se hästar lyfta på svansen och puttra. Det som i dag används till alternativa bränslen måste folk äta, inte använda som drivmedel.

Låter det som en utopi? Tja, vad vet vi hur det ser ut om femtio år. Vi klarar ju inte ens av att förutsäga hur det kommer att se ut om ett år. Det börjar likna väderutsikterna som ständigt slår fel, vi kan bara hoppas och hålla tummarna.

Orsaken till att vår värld börjar bli så hispig som den är, beror på att allt handlar om pengar. Det blir vi medvetna om varje dag. Kanske för att det som händer, mest liknar ett parti Monopol. Det köps och säljs i parti och minut. Allt handlar bara om siffror, som är så höga, att de känns overkliga.

Men så är det med pengar, man måste ha dem i handen, för att kunna göra en överblick vad de räcker till. Det är väl därför våra skattepengar aldrig räcker till, de finns ju bara på overheadbilder eller i beslutsunderlag som tårtbitar eller staplar.

Pengar har kommit att dominera våra liv och tankar. Kanske för att det finns många som har alldeles för mycket och en oändligt mycket större grupp, som inte har några pengar alls. Faktum är att bristen på pengar inte bara dominerar människors liv, utan nyhetsrapporteringarna också. Inte minst nu när flera länder hamnat i kris. Den brandkårsutryckning EU:s medlemsländer tvingats till, tar tid och kraft från annat. De borde se över sina egna hus, kontrollera att grunden är stabil.

Vår finansminister sa efter uppgörelsen nu i veckan, att ett steg tagits från avgrunden mot fast mark. I mina öron låter det som rent skitsnack. Ett uttalande för att inte vårt lands invånare ska gripas av panik. The show must go on. Vi kör så det ryker, till dess maskineriet går i tusen bitar.

Jag tvivlar på att Grekerna är nöjda med uppgörelsen. Folk utifrån ska kontrollera om de verkligen gör som de blivit tillsagda. Vad som hänt, är att Grekland i själva verket satts under förmyndarskap. Den som tror att faran är över, blir alldeles säkert grymt besviken.

Vad vi nu kommer att få se, kan vara början på någonting vi som inte är födda i början på nittonhundratalet varit med om. När de politiska makthavarna säger, att vi antagligen kommer att tvingas ta ett steg bakåt, kan det bli ett rejält. Vi kan bara hoppas det inte blir ett jättekliv.