Folk är trötta på att höra allt prat om höger- och vänsterpolitik. Ett land ska inte kunna styras åt höger eller vänster, utan bara rakt fram. Det ska naturligtvis vara med folkets bästa för ögonen, ingenting annat. Vi har gjort tillräckligt många höger- och vänstersvängar som lett oss in på politiska vägar, som inte nått ända fram.

   Tyvärr tycks det vara så att den politiska kartan, inte stämmer överens med verkligheten. Den verklighet där förutsättningarna ändras snabbare, än vad makthavarna hinner med. Det är helt galet att sikta mot stjärnorna, vilket alldeles för ofta varit fallet med fattade beslut. För det mesta har inte ens trädtopparna träffats, men titt som tätt, skjuter makthavarna sig själva i foten och hoppar fram som skadeskjutna kråkor.

   Jag har ett minne av att gamle Wallenberg en gång fick en fråga om hur man lyckas i affärer. Nåja, minnet är ganska diffust, men har för mig att svaret var att göra stora affärer, är som att försöka ta sig torrskodd över en blötmyr. Frågeställaren fattade galoppen och frågade hur man kan veta vilka tuvor som bär och fick svaret: Det gäller att hoppa hela tiden.

   På något sätt förklarar det hur många länder kunnat hamna i skiten. De har hamnat på en tuva som inte bär, men har inte vågat ta språnget för att prova nästa. Det är först när de sjunkit ner i dyn och bara näsan sticker upp över ytan, som de ropar på hjälp. Men de som ger sig ut för att rädda, riskerar själva att sjunka.

   Tyskland och Frankrike sitter i den sitsen, att de måste försöka rädda det som räddas kan, men kan inte komma överens om hur det ska gå till. Lösningen blir väl att koppla ihop en hel radda av EU-länderna i räddningsaktionen. Men om de största och tyngsta är först i ledet och går ner sig, dras alla andra med. Om de inte släpper taget förstås, vilket är en naturlig reaktion. Enade vi stå, söndrade vi falla, glöm det.

   Var lilla Sverige hamnar i räddningskedjan vet vi inte, trots att vår statsminister sagt att vi inte ska vara med och rädda andra länders banker. Men våra makthavare vill ju alltid ligga i spets, så man vet aldrig. Eftersom det kostar att ligga på topp, kan man misstänka att våra tillgängliga pengar omfördelas, som det så vackert heter. Vad det handlar om är att pengar tas där de finns och läggs där de fattas. Om inte det räcker, blir det folket som får betala, vi äldre har varit med om det ända sedan sextiotalet.

   Jag har många gånger funderat över hur vårt samhälle skulle se ut, om vårt politiska system skrotas. Att skattebetalarna anställer skickliga personer att driva sjukvården, skolan och kommunerna m.m Sparar man in på vad politiskt valda personer har i löner, skulle bara det bli ett ansenligt tillskott för att kunna göra förbättringar i vårt välfärdssystem.

   De pensionsförmåner många politiker har, kan utan vidare dras in. De är inte bara frikostiga, utan är dessutom en belastning för kommande generationer. När inte svenska folket i gemen omfattas av ett dylikt system, ska inte heller före detta så kallade folkvalda göra det.

   Det är ingen väl bevarad hemlighet att de rika blivit fler, inte heller att fattigdomen sprider sig lavinartat. Vem kunde för trettio år sedan ens drömma om, att vi skulle drabbas av barnfattigdom i vårt fantastiskt rika land. Men så är det sorgligt nog.

   Att på papperet vara rik (taxeringsvärden på fastigheter, aktier och fonder) är inte samma sak som att ha pengar att handla för. Av den anledningen har många belånat sina hus upp över skorstenen, för att kunna konsumera och överleva. Låter knasigt, men så är det. Skulle räntorna stiga som på åttiotalet, kan vi förvänta oss att många i dag på papperet rika, sällar sig till de fattiga.

   Det behövs ju bara att bostadsbubbla spricker, men det är bara några nervösa bankgubbar som tycks ha insett det. Egentligen är det skrämmande, hur lite som skiljer mellan succé eller fiasko. Det är väl där vår regering nu befinner sig. Måste kännas nervöst, att vänta på vad som ska hända i vår omvärld och själv bara kunna se på.

   Har vår regering sett till att ha både hängslen och livrem, samt dubbla remmar om plånboken? Tja, det är det väl ingen som vet, egentligen. Om inte, kan det bli så att väljarna börjar göra som gamle Wallenberg en gång sa att han gjorde, nämligen hoppa, för att försöka komma på fast mark.