När politiker talar om hur vårt samhälle utvecklats, ser jag bara förändringar till det sämre. Visst har olika tekniker gjort stora framsteg, men vad hjälper det, när de styrande inte hinner med i den utvecklingen. Kanske har allting gått för fort, det har inte funnits kompetens och kraft att hantera den komplexa värld vi tvingas leva i.

   På något underligt sätt känns det som om människorna som befolkar landet glömts bort. I stora delar av landet nonchaleras de av både beslutsfattare och byråkrater. Det gäller inte minst de människor som bor i trakter där utrotningshotade rovdjur härjar. Kan det verkligen finnas folk som tänker, att om människor är så dumma att de bor i dessa trakter, får de skylla sig själva?

   Nog om det, jag mår illa bara av att tänka på det, precis som makthavarnas syn på äldre människor. Man hör ofta politiker oja sig över att folk blir äldre, det är dyrt för både staten och de samhällen där de bor. Ingen tänker på att dessa människor varit med om att genom skatter byggt upp dessa samhällen. Till och med nu, betalar de högre skatt än den som arbetar. Trots det har en stor del av befolkningen lyckats bli riktigt gamla, det är de personerna som under sin livstid, bidragit till det ”välfärdssamhälle” vi sägs ha.

   Det är tydligen bara när man räknar på nuvarande och kommande kostnader de äldre hamnar i rampljuset, i övrigt är de någonting som helst borde försvinna. De konsumerar inte på samma sätt som de yngre och tacka för det, när vi har så många fattigpensionärer i vårt land.

   Våra public serviceföretag försöker med alla medel locka till sig unga tittare och lyssnare, men vänder samtidigt äldre ryggen.  Många äldre jag känner har nästan aldrig radion påslagen och jag förstår dem. Unga hurtiga radiopratare skrattar och fnissar åt löjliga skämt och spelar musik som inte ens de unga lyssnar på.

   Samma sak med teve, om man bortser från nyhetsprogrammen. Minnenas television får väl närmast ses som en brödsmula, som ramlat från det dignande bordet. Var finns producenterna som tillgodoser mångfalden, det vill säga program för alla smakriktningar?

   För gamla och ensamma bör det finnas en radiokanal som kan fungera som sällskap. Den sociala biten är oerhört viktig för hur gamla människor mår. Jag vet många av dem som ständigt besöker hälsocentraler för att träffa folk och prata, krämporna är en bisak.

   Tyvärr är det samma sak med televisionsprogrammen dagtid, då de unga som har ett jobb knappast tittar och de som inte har något ligger och sover. Med andra ord är ungdomsinriktade program på radion och teven under dagtid som att kasta pärlor för svin.

   Man har full förståelse för att de unga inte har en aning om var de har sina rötter. De har inte den blekaste aning om vad deras förfäder varit med om.  Arbetslöshet har de i alla fall lärt sig vad det är av egen erfarenhet, likaså att leva i fattigdom. Det som förvånar mig, eller snarare gör mig förbannad, är att staten inte tar sitt ansvar för att det blivit så här.

   Jag har hört många skräckberättelser om hur ungdomar med läs- och skrivsvårigheter nästan drunknat i papper från olika myndigheter. De flesta av dessa hanterar dessa brev som reklamutskick, det vill säga slänger dem i soporna.

   Om det samhälle vi nu har, är vad våra politiker anser att vi ska ha, bör hela vårt politiska system skrotas omedelbart. Vad vi behöver i maktställning är personer som är ödmjuka inför sin uppgift att tjäna folket, inte styra det i den riktning de anser vara bäst. Eller som John Bunyan en gång skrev för länge sedan: Ödmjukheten är förståelsens ljuslåga.