Ska det vara skillnad på folk och folk i ett demokratiskt land som vårt? Tyvärr verkar det vara så, vilket inte minst fallet Juholt visat, efter att åklagaren lagt ner sin utredning. Att Riksdagen har oklara regler är ingen ursäkt, det egna omdömet hos en förtroendevald, måste kunna skilja på vad som är rätt och vad som är fel.

   Vad jag kan förstå måste nu en lagändring ske, där människor som gjort någonting i god tro, inte heller kan åtalas och dömas. Det är lätt för en person att exempelvis i god tro, köpa någonting som sedan visar sig vara stulet. Enligt lagen är det häleri, oavsett om det skett i god tro.

   Att kvittera ut hela hyran för en lägenhet man inte har hyreskontrakt på däremot, kan hänvisas till att det skett i god tro. Varför ska då inte i god tro accepteras i andra sammanhang. Lagarna är antagna av riksdagen och anses vara glasklara, men regler för riksdagens ledamöter är tydligen minst sagt flummiga. Vem kan lita på att det inte finns flera gränsfall, som riksdagsledamöter kan sko sig på.

   Visst är det många som retat upp sig på det som hänt, förtroendet för hur vår riksdag fungerar har fått en rejäl knäck. Består hela vår riksdag av en massa fifflare, som med en vass penna förser sig med extra fickpengar?

   Eftersom det inte hjälper att gråta, skrattar folk åt eländet. Det sägs att svenska folket saknar humor, men så är det inte alls. Det är väl så att svenska folket inte har haft mycket att skratta åt i modern tid. Om man bortser från den skadeglädje som uppstår när politiker gör bort sig.

   Just nu frodas sjuk humor om det som händer i vårt samhälle. Folk har börjat lägga märke till det som inte stämmer in i bilden av ett välfärdssamhälle och skämtar om det. Kritik biter inte på en garvad politiker, däremot tycker de inte om att förlöjligas. De har ju en image som folkvald att vara rädd om.

   Skämten om Juholt är många och grova, men de flesta anser sig inte längre orka höra om hans bostadsbidrag. Karln verkar helt enkelt vara för korkad att ödsla krut på.

   Det som regeringen gjort mot de svaga grupperna däremot, är någonting som bitit sig fast. Det är många som kommenterar vår statsministers stenansikte, vilket folk uppfattar som att han är fullständigt känslokall och inte alls statsmannamässig, den bild han vill måla upp av sig själv.

   Nåja, för egen del tror jag inte vår statminister är känslokall, vilket däremot vår utrikesminister inte ens försöker dölja att han är. Med en arrogans som saknar motstycke, struntar han fullständigt i landets invånare. Han har fullt upp med att försvara sina penningplaceringar på ”nätet”, när de hamnat på löpsedlarna.

   Kärt barn har många namn sa man förr, men det är inte några kära barn precis som häcklas av folk på gatan. När det gäller vår statsminister finns flera alternativ utöver stenansiktet. Efter att de nya sjukreglerna införts kallas han den stenhårde, ja, till och med den stenhjärtade. Men han kanske mjuknar, när trycket på det politiska etablissemanget ökar, vilket är på väg redan nu.

   Faktum är att vi inte ens vågar oss på en gissning, hur vårt samhälle ser ut vid nästa val. Men att vi kommer att få en massa demonstrationer mot de orättvisor som finns (precis som i övriga världen), kan vi vara fullkomligt övertygade om. Vi har bara sett början på protesterna penningtänkandet och girigheten, folk har börjat fått nog helt enkelt.

   Inte en dag för sent, det skulle ha skett redan i början på nittiotalet. Saneringen av statens och bankernas vidlyftiga affärer på bekostnad av att välfärdssamhället började monteras ner. Efter den lovordade saneringen, som förde över kostnader från staten till kommunerna, har det bara gått utför. Och än har vi inte sett slutet på nerförsbacken.