Mina vänner och bekanta vet, att jag inte har några som helst sympatier för något politiskt parti. Jag trivs alldeles utmärkt som åskådare, där jag kan se alla dumheter. Politik är för mig mycket dösnack, men ingen förtroendevald som vill jobba i verkstan och utföra skitjobb.

   Det må så vara att det kan bli heta debatter i Riksdagen, vid landstingens möten eller kommunala fullmäktigesammanträden, men alla de så kallade folkvalda sitter i samma båt. För att kunna sitta kvar i båten, måste de hålla ihop, trots ideologiska motsättningar. Så fort det drar ihop sig till val, får svenska folket höra att alla sitter i samma båt, av de personer som finns på valbar plats till politiska uppdrag. Men skillnaden är att de vill vara kapten och vi andra förväntas ro de bräckliga farkosterna.

   Visserligen sägs statens stolta galär vara vattentät just nu, men det kan man inte säga om landstingens och kommunernas gistna roddbåtar. För de sistnämnda gäller att försöka täta så gott det går för att inte sjunka. Vi stackars invånare kan bara hoppas, att vi inte hamnat för långt ut på djupt vatten.

    Ibland får jag en obehaglig känsla av att vi är ute på alldeles för djupt vatten. Någonting måste ju varit allvarligt fel, när landstingen och kommunerna inte har pengar till det de får betalt av invånarna att utföra. Inom det offentliga är sjukvården är på väg att kollapsa, precis som åldringsvården och de kommunalt drivna skolorna. Nu signalerar även privata vårdbolag, att pengarna de får från kommunerna inte räcker till.

   De så kallade folkvaldas uppgift är inte att vända på stenar för att spara pengar, utan verkligen försöka hitta vart pengarna rinner ut till ingen nytta. Det är ett skitjobb, därför att de själva måste sättas under lupp, om de verkligen behövs för att verksamheterna ska fungera. Om det saknas läkare, sjuksköterskor och övrig personal, är alla vårdbehövande illa ute. Samma sak gäller skolan, där lärarna är det viktigaste instrumentet för att eleverna ska kunna lära sig någonting.

   Ingen saknar politiker om de är borta, verksamheterna fungerar i alla fall. Det finns kompetenta chefer inom verksamheterna som anställts på sina meriter, de borde naturligtvis ha fria händer att få verksamheterna att fungera. Om de med politiska uppdrag anser sig utsedda av folket att sätta ramarna för verksamheterna, är det invånarnas behov som de så kallade folkvalda ska utgå ifrån.

   Politik har blivit alldeles för mycket av kohandel och intriger om makten för att vara trovärdig. För invånarna är det enda intressanta, vad de offentliga verksamheterna kan göra för dem. Det är ju det våra skatter är till för! Vår regering har gjort alla medvetna om att pengar inte kan slösas hursomhelst, men så framkommer gång på gång hur politiker misshushållat med skattepengarna, som behövs inom så många områden.

   Det får aldrig uppstå sociala klyftor i ett land, det bäddar för oroande saker vi helst inte vill vara med om. Under tvåtusentalet har klyftorna växt oroande, vilket i sin tur leder till ännu värre problem framöver. Det som det snålas in på i dag, kommer att kosta ofantligt mycket mera om bara några år, det är så det fungerar. Underhåller man inte saker och ting, rasar de så småningom ihop.

   Vi har under många år ömmat för vår krassliga miljö, men samtidigt glömt bort att många människor är minst lika krassliga. Det är ändå människorna som bor i landet som bär upp det, inte de politiska makthavarna.

   Regeringens tunnelseende när det gäller tillväxt i ekonomin, har gjort att de inte sett alla djupa diken vid sidan av den politiska vägen. Det behövs så otroligt lite för att vi ska hamna i diket och vi kan inte förvänta oss att bli uppdragna av någon.

   Jag kan inte låta bli att rikta några ord till inte bara våra regeringsmedlemmar, utan också de byråkrater och tjänstemän som tvingas följa fattade beslut. Det är John Ruskin som skrivit följande tänkvärda: Om man med glatt mod älskar att fullgöra sin plikt, skall man sluta älska den.