Titt som tätt väcks frågan om tevelicensens avskaffande. Nåja, det begriper ju var och en, att det är omöjligt. Det rimmar ju fruktansvärt illa med jobblinjen, för en massa människor blir då av med sina jobb. Inte bara i Kiruna, utan även i Fjollträsk. Jobb som jobb kan tyckas, men det är ju faktiskt svenska folkets pengar det handlar om.

   Men tittar man på vad som händer i England och dess public service företag BBC, är det ändå någonting som ligger i tiden. Gamla anrika BBC ska övergå till att bli kommersiellt och kriga om både tittarna och reklampengarna. Stora pengar behövs för att kunna göra program som folk tittar på, det är vad de styrande tror i alla fall. Det måste vara publikdragande program, annars går det inte att sälja reklam, eller ...? Nja, snarare är det väl så att engelska folket inte vill betala en licensavgift, det finns så mycket som är gratis att titta på.

   Att försöka tillfredsställa de flesta smakriktningar, fungerar inte i vår moderna värld. Förresten bryr sig inte folk i kvalitet när det gäller programutbud, de vill se någonting som skingrar tankarna, som kan få dem glömma bort den grå vardagen.

    Ändå är jag ganska säker på att många gamla är villiga att betala en avgift för en kanal enbart för dem. Jag tror många skulle uppskatta att höra vad programledarna säger, eller titta på program typ Minnenas Television. Många minns med glädje de gamla skådespelarna i teveteaterns uppsättningar. Vad spelar det för roll om programmen är i svartvitt, eftersom många äldre lider av gråstarr och andra synproblem. 

   En satsning på de äldre skulle dessutom göra allting billigare. Programmen behöver inte hålla på längre än till klockan 22, då kan nationalsången spelas och rutan (precis som förr i världen) fyllas med myrornas krig. Mycket skulle sparas in bara på OB-tillägg. Frilansande producenter behövs inte, det räcker med folk som letar i arkivet.

   När jag är inne på pengar, finns det mycket att hämta när det gäller de äldre. Alla krämpor som tränger sig på, när de sitter i sin ensamhet ska inte underskattas. Förslitningsskador har alla äldre mer eller mindre, men ensamheten är ändå det som ställer till mest med bekymmer. En gång i tiden var radion en kär vän, den står i skamvrån numera hos de flesta äldre.

   Ingen tycks fatta att den sociala biten är minst lika viktig som vården. För att hålla folk vid gott mod, insåg många regenter förr i tiden att skådebröd åt folket var viktigt. Läkarvetenskapen har insett det, men inte dagens politiker. Men det förvånar förstås ingen.

   Vår public service sägs vara fri från politiska påtryckningar, vilket är svårt att tro. Staten är alldeles för mycket inblandad för att det ska vara trovärdigt. Visst kan våra politiker trycka på för att förändra SR och SVT till att skapa kanaler för tre olika åldersgrupper, de gamla, de medelålders och de unga. Alla delar finns där, som styckmördaren sa.

   Men det är klart, en utredning kommer väl att ta si så där en tio år och då är förutsättningarna helt annorlunda. Vid den tiden kanske vi inte har några public service företag överhuvudtaget. Kanske inte yrkespolitiker heller, för den delen. Förresten, om tio år kan vi vara ett U-land, så fort går det utför numera.