Jag har varit inne på att under flera år, har vi slösat bort våra liv bara för att överleva. Ingen blir rik på arbete, ja, det gäller en vanlig Svensson naturligtvis. De flesta jobbar och sliter för att klara sig igenom månad för månad. I längden är det ohållbart, det finns en gräns för vad människan klarar av rent mentalt.

   Man hör dagligen människor som drabbats av psykiska problem, ett tecken på att de pressats för hårt. När människor med välbetalda jobb på ganska hög nivå, drabbas av prestationsångest med åtföljande depression och sömnproblem, har det gått för långt.

   Det mest skrämmandehörde jag för någon dag sedan, en trettiofemåring som gått in i väggen. Det han upplevde som det allra värsta var, att ha drabbats av problem med potensen. Normalt sett ska han vara i sina bästa år, nu är han bara en blek skugga, av det han var för bara ett år sedan. Knuten i magen, orkeslösheten och sömnproblemet, överskuggades helt av att inte kunna få stånd.

   Hur kan en sådan här sak hända i vårt moderna samhälle? Den enda som förstår honom är hans läkare, arbetsgivaren och Försäkringskassan anser att han ska byta jobb. Vilket jobb ska han kunna klara av kan man fråga sig? Vad jag förstod, klarade han nästan inte av att komma ur sängen, eller knyta skorna. Det är inte ett nytt jobb som kan lösa hans problem, han måste få tid att läka inombords. Om inte …, tja vad gör en desperat människa?

   Vad jag förstår är det här bara början, vi står inför en framtida katastrof för människorna. Om vi drabbas av en naturkatastrof är det någonting påtagligt, när människor trasas sönder invärtes, syns det inte. En till synes frisk människa, får ingen förståelse för exempelvis en depression som förlamar hela dess tillvaro.

   Jobben blir allt mer krävande och människor som förtvivlat ropar på hjälp, finns inom vården och skolan. Deras arbetssituation börjar bli omänsklig. Men det stora mörkertalet finns inom det privata näringslivet. Var finns skyddsombuden som ska slå larm, när människor far illa på sina arbetsplatser? När det gäller omänskliga arbetsförhållanden inom de offentliga verksamheterna läggs locket på. Det är en intern angelägenhet, som inte ska diskuteras offentligt.

   Men eftersom det är offentliga verksamheter, där lönerna betalas med skattepengar, måste man kunna kräva öppenhet. Jag tror inte skattebetalarna vill medverka till att personalen går på knäna, på grund av beslutsfattares oduglighet att organisera. Det svenska folket betalar skatt för att få, ska inte urholkas av kostnader för politiskt tillsatta personer, eller en alldeles för stor administration.

   Inom det privata näringslivet, är det bara en fråga om lönsamhet. Där finns inte utrymme för något socialt ansvar, det är statens uppgift. Eftersom staten är beroende av företagen, både vad gäller jobb och intäkter, är det en balansgång som är svår att klara av. I förhållande till landets invånarantal, har vi en alldeles för stor offentlig sektor, det kan inte bortförklaras på något sätt.

   Det märkliga är att om man ser till antalet som jobbar inom exempelvis skola, vård och omsorg, är de en försvinnande liten del, av alla de som jobbar inom det offentliga. Det finns betydligt fler som har politiskt skapade jobb, vilket bara det visar att någonting är fel. Man kan inte ha ända upp till tre arbetsledare för två anställda, vilket det faktiskt är förhållandet i många verksamheter inom det offentliga.

   Att alla ska ett jobb att gå till må så vara, men då ska dessa personer kunna försörja sig själva. Så är inte fallet inom statliga verk, landsting och kommuner. Avgifter utöver skatter tas ut av invånarna. En viss administration behövs, men den ska fungera som service åt invånarna. En massa människor har sin lön från skatter som är ämnade för annat och så kan det inte fortsätta.

   Eftersom vår finansminister åker till det ena krismötet inom EU efter det andra, har han fått en inblick i hur illa det kan gå. Greklands problem är inte vårt kan man höra, men vad är det som har lett till Greklands problem? Jo, frikostiga reformer och en alldels för stor offentlig sektor. Är inte det en spegelbild av vårt land?

   Nu får alla Greker vara med och betala notan, för att tidigare regeringar inte tagit itu med det som varit fel. När vår regering nu ser snedeffekterna av reformer som fungerar kortsiktigt (jobblinjen) och att alltför många avlönas med skattepengar, bör de inte göra samma misstag.

   Tyvärr liknar det som nu händer samma sak, som att bara få se första akten på en pjäs. Vem vill betala för någonting, man inte vet hur det slutar?