Förkylningen artar sig alldeles utmärkt, så här rasslig har jag inte varit på flera år. Tankarna får inte plats i huvudet, för all vadd som tycks ha stoppats in under natten. Men vad gör det, nästan ingenting är ju sig likt numera.

   Socialdemokraternas budget, när den äntligen blev klar, visade att vi nu har två stora liktänkande partier, det gamla och det nya arbetarpartiet. Hur ska man annars tolka det som Juholt och Co kommit fram till? Från att ha varit tvärs emot regeringens utstakade väg, följer man den nu på ett stickspår vid sidan om. Det är inte samma väg, men den bär iväg åt samma håll.

   Maktens korridorer börjar mera likna en labyrint i de djupa källarvalven, det tycks vara långt till dess de kan skåda ljuset. Att göra en glädjebudget i dagens läge, är lika bortkastat som att basera beslut på statistik om det som redan hänt. Vad som gäller är att fatta snabba beslut när så krävs, med utgångspunkt från det som händer just nu. Visserligen kan det bli fråga om ”brandkårsutryckningar”, men bättre det, än att vänta och se vad som ska hända.

   Om vi har för få invånare som betalar skatt i landet, eller om de offentliga verksamheterna kostar mer än vad invånarna har råd med, är väl en fråga som kommer att kräva ett svar ganska snart. Våra politiska makthavare pekar finger åt de länder som dragit på sig alldeles för höga fasta kostnader, men själva är vi inte mycket bättre. Fram till början av det här året rullade det på även för de länderna, men bränner man mer pengar än vad som kommer in, hjälper det inte ens att låna.

   Om det är medvetet eller omedvetet har ingen betydelse, men de politiska makthavarna har tillåtit byråkratin att växa sig alldeles för stor. Det har inte varit något stort problem så länge som pengarna strömmat in, men när pengarna inte räcker till … Det är där Grekland är i dag, i morgon kan det vara Italien, Spanien, eller varför inte England. Sedan är det inte långt kvar innan vi själva sitter där grubblande hur fasiken det kunde hända, i eftertankens kranka blekhet.

   Som tur att har vårt land en stabil ekonomi enligt regeringen, men har vi verkligen det? Eftersom de skatter som kommer tillbaka från de offentliganställda, inte klarar av att betala lönerna en gång till, behövs ständigt nya pengar. Eftersom de skatter som betalas in är ett förskott på den service samhället ska ge invånarna, är det en känslig fråga vart skattepengarna tar vägen. 

   Man kan förstå de våldsamma protesterna från de som mister sina jobb i Grekland, men det är ju sig själva de tänker på. Först nu inser de, att de haft sina jobb till låns. Samma sak med vår alldeles för stora byråkrati. Efter EU- medlemskapet borde den ha bantats till hälften. Eftersom de politiska makthavarna inte haft modet och kraften att göra det nödvändiga, kanske den förestående krisen kan klara av det.

   Det är märkligt att ingen reagerat och opponerat sig emot, att vårt land har en massa gökungar som knuffar sjuka, arbetslösa, barn och gamla ur boet för att föda sig själva. Det är dags att kasta gökungarna ur boet.