Märker att jag börjar bli lika trögstartad som en gammal kulmotor. Är kulan röd så far vi, gäller inte i mitt fall. När hösten kommit behövs en rejäl uppvärmning för att jag ska tända. När vi är med och betalar till EU, varför kan vi inte få samma klimat som Medelhavsländerna? Börjar man tänka i de banorna när höstmörkret minskar dagarnas längd, längtar man bort.

   Det är väl så att vi människor inte värdesätter vad vi har, utan strävar efter mera. Ett bättre klimat är väl inte för mycket begärt, men vansinneskonsumtionen är väl ändå lite väl i överkant. Om det hör till den nya tiden, eller om människorna blivit hjärntvättade från barnsben, är svårt att säga. Men behöver vi verkligen mer än tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet? Många skulle bli överlyckliga om de hade dessa saker varje dag.

   Ständigt blir vi påminda om att jakten på att få det bättre är ohållbart. Naturtillgångar kommer att ta slut sägs det, men när är det ingen som kan säga. Alldeles för hög konsumtion gör att de unga har fullt upp med att klara sig fram till nästa avlöning. Den som sitter i skiten, har svårt att tänka kanske femtio år framåt i tiden.

   Att många regeringar gjort det när det gäller att rädda miljön, beror bara på att trycket från organisationer och inflytelserika varit stort. Det finns stora penningintressen i allt som rör att rädda vår miljö. Men inte ens beslutsfattarna vet, om de själva kommer att få uppleva om det lyckades att rädda vår miljö eller inte. Vad de lyckats med på kort sikt är, att pungslå invånarna på pengar, för någonting inte heller de antagligen kommer att få uppleva. Om inte det är att köpa grisen i säcken, så inte vet jag.

   Vart de folkrörelser som nu växer fram kommer att leda till, vet inte ens de själva. Drivkraften hos de människor runt om i världen som är engagerade, är att de känner sig utnyttjade och överkörda av regeringar, banker och företag.

   Nordeas fondchef byttes ut, efter att det luskats fram att banken, var bland de sämsta att förvalta kundernas fonder. Men det skedde först efter en massa bortförklaringar levererade av bankens Vd. Eftersom de pensions- och fondpengar som försvunnit enbart i vårt land inte gått upp i rök, har de hamnat på några redan rikas bankkonton. Det är vad den nya folkrörelsen vänder sig emot och växer den sig tillräckligt stark, kommer stora saker att hända.

   Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, det bara kom helt enkelt, för att allting hör ihop på något underligt sätt. Det jag tänkte berätta om är, att jag på sjuttiotalet träffade jag en person i Amerika, som slutat som chef för ett stort företag, för att ägna resten av livet åt sig själv och familjen.

    Jag träffade honom vid en golfbana strax utanför Chicago, där hans ”silverägg” som han själv kallade husvagnen, stod parkerad. Det var i mitten av Oktober och de var på väg att dra söderut mot varmare trakter över vintern. För den som inte vet det, är det svinkallt i Chicago på vintern.

   Vi pratade en hel del och jag blev inbjuden att titta hur de bodde året runt. Det första blicken fastnade på var en väggprydnad på vilken det stod: Du har bara ett liv, ge dig tid att lukta på blommorna. Han hade fått den av sin fru, som tyckte att han ägnat alldeles för stor del av sin tid på jobbet. Enligt honom var det väckarklockan och ett år senare hade han slutat.

   På skämt sa jag, att det är väl ingen konst att lägga av om man har pengar. Svaret förvånade mig: Om jag hade det, skulle jag väl inte ta tillfälliga jobb som greenkeeper dit vi kommer. Våra besparingar kan behövas en regnig dag, sa han och frun nickade instämmande.

   Med andra ord jobbade han sig runt i Amerika och klippte gräs på golfbanor, vilket gav dem det dagliga rörelsekapitalet. Att de trivdes med sitt kringflackande liv märktes tydligt, men det fordras mod för att ta ett sådant steg i livet. På frågan om han saknade sitt gamla liv som chef med hög lön, ruskade han på huvudet och sa: Inga pengar i världen, kan ersätta det jag fick försaka och gick miste om under våra barns uppväxt.

    Och så är det väl för många människor i dagens läge, det är familjen som får stå tillbaka för karriärer och lockelsen om höga löner. Men ser man nyktert på det hela, kommer de att dö lyckliga? För en sak är säker, alla kommer vi att dö. Om det sker som fattig eller rik, har då ingen som helst betydelse. Så varför sträva efter mer, när vi bara har det korta liv som står till buds. Om lyckan i livet består av att njuta av det, varför då inte göra det? Vi får inte en andra chans, det är ett som är säkert.