Att klamra sig fast vid politiska beslut som var riktiga för några år sedan, men som är helt felaktiga i dag, är ganska typiskt för vårt land. Svårigheten att fatta nya beslut som är anpassade till verkligheten, tycks vara lika svårt, som att vända en tankbåt i Göta Kanal.

   Jobblinjen, vad den nu egentligen går ut på, annat än att få ut så många som möjligt i arbete, är en teori som fungerar när hjulen runt om i världen snurrar för fullt. Men verkligheten påminner oss alltid om, att konjunkturer går upp och ner. Svenska folket har än en gång fått vara försökskaniner för en framtidsvision, baserad på ekonomiska och ideologiska teorier.

   Vad det än gäller, är det pengar det handlar om i vårt samhälle. Familjer splittras på grund av pengar, eller snarare bristen på pengar. Det har skapat barnfattigdom i vårt land och hur det går ihop med ett välfärdssamhälle, får i alla fall inte jag det att gå ihop.

   Den samhällsservice vi betalar för att få, har försämrats år efter år tack vare brist på pengar. Man kan därför utgå från, att pengar är roten till allt ont som händer i vårt samhälle.

   Med en finansminister som inte skolkat från skolan utan insupit så mycket kunskap som möjligt, har regeringen lärt sig att alldeles för få, måste försörja en stor del av befolkningen. Alltså måste en blåslampa sättas i baken på de som av skilda anledningar inte jobbar.  

   Utgår man från att de flesta sjuka är simulanter och arbetsskygga, är det bara hårdhandskar som gäller. Några undantag kan inte accepteras, alla måste dras över en kam. De som inte klarar av att jobba, har ingen plats i ett samhälle som ständigt behöver nya pengar för att fungera. Jag tror inte medlemmarna i regeringen insett, vad den synen på människan kommer att leda till.

   Men kanske har de ändå börjat ana hur de kommer att behandlas framöver, om de av någon anledning slutar som politiker. Jag tror knappast de ens kunde ana att blåslampan kunde vändas åt deras håll. Om den inte gör det, är det ett politiskt självmord utan like. Den lilla gnutta förtroende som fortfarande en liten grupp har för politiker, försvinner med all säkerhet och nästa val blir en riktig rysare för många.

   Åtgärder som ger politiska poäng är viktiga, det är där jobbskatteavdraget kommer in i bilden. De som fått det bättre jublar, men är det inte en form av bestickning med övriga invånares pengar? Jag kan inte se det på annat sätt. I långa loppet kan man inte premiera en del av invånarna och straffa andra, det bäddar för obehagligheter.

   Det som kallas reformer är i själva verket en form av muta, rösta på oss så ska vi se till att ni får mer i plånboken. Häpnadsväckande nog fungerar det och har så gjort sen urminnes tider. Det ger inte några politiska poäng att drastiskt minska på de fasta kostnaderna inom staten, kommunerna och landstingen, vilket borde gjorts för länge sedan. Men råkar det nu bli så illa som många erkänt skickliga ekonomer förutspår, kommer det att vara enda vägen att gå.

   Läste att landstingens och kommunernas pensionsskuld ökat kraftigt, en följd av ett system som är så långsiktigt, att det inte går att överblicka. Nu är det ingenting som ska betalas i dag, det kommer bara att finnas som en siffra som måste betalas i framtiden. Det hela är som att skjuta ett stort berg framför sig. Naturligtvis blir det tvärstopp en dag, men den dagen, den sorgen.

   Att klara av en finanskris på ett vettigt sätt är en bagatell, mot att hindra folk från att bli arbetslösa. Med panik i rösten talar höjdarna inom EU om att bankväsendet måste räddas, annars går det åt helsike. Är de rädda att deras jobb ska försvinna, eller att deras feta bankkonton ska bli värdelösa?

   Jag har en känsla av att det är rädslan inför det okända. Ingen vet riktigt vad som ska hända framöver. Allt EU och regeringar runt om i världen kan göra, är att hoppas det hela ska blåsa över och inte ställa till med för stor skada.

   För vår regerings del kan den bara hoppas, att inte landet ska drabbas av massarbetslöshet. Vi är helt i händerna på hur det går i övriga världen. Alla får en släng av sleven, hur hårt den träffar oss, beror på hur saker och ting utvecklas i andra länder.

   Men visst har vi inhemska problem som kan ställa till det. Vid den förra krisen drabbades vi inte av vad många andra länder gjorde, nämligen att fastighetsbubblan sprack. Sedan dess har bubblan blåsts upp ytterligare senaste åren och smäller den, ja då jäklar blir det hårda bud.

   Nåja, den borgerliga regeringen har själva satt sig på krutdurken genom den förda politiken. Nu väntar jag bara på den där gubben, som ska komma springande och vifta med en röd flagga och ropa: Tänt var det här! Men vad händer efter den stora smällen?

Mina vänner och bekanta vet, att jag inte har några som helst sympatier för något politiskt parti. Jag trivs alldeles utmärkt som åskådare, där jag kan se alla dumheter. Politik är för mig mycket dösnack, men ingen förtroendevald som vill jobba i verkstan och utföra skitjobb.

   Det må så vara att det kan bli heta debatter i Riksdagen, vid landstingens möten eller kommunala fullmäktigesammanträden, men alla de så kallade folkvalda sitter i samma båt. För att kunna sitta kvar i båten, måste de hålla ihop, trots ideologiska motsättningar. Så fort det drar ihop sig till val, får svenska folket höra att alla sitter i samma båt, av de personer som finns på valbar plats till politiska uppdrag. Men skillnaden är att de vill vara kapten och vi andra förväntas ro de bräckliga farkosterna.

   Visserligen sägs statens stolta galär vara vattentät just nu, men det kan man inte säga om landstingens och kommunernas gistna roddbåtar. För de sistnämnda gäller att försöka täta så gott det går för att inte sjunka. Vi stackars invånare kan bara hoppas, att vi inte hamnat för långt ut på djupt vatten.

    Ibland får jag en obehaglig känsla av att vi är ute på alldeles för djupt vatten. Någonting måste ju varit allvarligt fel, när landstingen och kommunerna inte har pengar till det de får betalt av invånarna att utföra. Inom det offentliga är sjukvården är på väg att kollapsa, precis som åldringsvården och de kommunalt drivna skolorna. Nu signalerar även privata vårdbolag, att pengarna de får från kommunerna inte räcker till.

   De så kallade folkvaldas uppgift är inte att vända på stenar för att spara pengar, utan verkligen försöka hitta vart pengarna rinner ut till ingen nytta. Det är ett skitjobb, därför att de själva måste sättas under lupp, om de verkligen behövs för att verksamheterna ska fungera. Om det saknas läkare, sjuksköterskor och övrig personal, är alla vårdbehövande illa ute. Samma sak gäller skolan, där lärarna är det viktigaste instrumentet för att eleverna ska kunna lära sig någonting.

   Ingen saknar politiker om de är borta, verksamheterna fungerar i alla fall. Det finns kompetenta chefer inom verksamheterna som anställts på sina meriter, de borde naturligtvis ha fria händer att få verksamheterna att fungera. Om de med politiska uppdrag anser sig utsedda av folket att sätta ramarna för verksamheterna, är det invånarnas behov som de så kallade folkvalda ska utgå ifrån.

   Politik har blivit alldeles för mycket av kohandel och intriger om makten för att vara trovärdig. För invånarna är det enda intressanta, vad de offentliga verksamheterna kan göra för dem. Det är ju det våra skatter är till för! Vår regering har gjort alla medvetna om att pengar inte kan slösas hursomhelst, men så framkommer gång på gång hur politiker misshushållat med skattepengarna, som behövs inom så många områden.

   Det får aldrig uppstå sociala klyftor i ett land, det bäddar för oroande saker vi helst inte vill vara med om. Under tvåtusentalet har klyftorna växt oroande, vilket i sin tur leder till ännu värre problem framöver. Det som det snålas in på i dag, kommer att kosta ofantligt mycket mera om bara några år, det är så det fungerar. Underhåller man inte saker och ting, rasar de så småningom ihop.

   Vi har under många år ömmat för vår krassliga miljö, men samtidigt glömt bort att många människor är minst lika krassliga. Det är ändå människorna som bor i landet som bär upp det, inte de politiska makthavarna.

   Regeringens tunnelseende när det gäller tillväxt i ekonomin, har gjort att de inte sett alla djupa diken vid sidan av den politiska vägen. Det behövs så otroligt lite för att vi ska hamna i diket och vi kan inte förvänta oss att bli uppdragna av någon.

   Jag kan inte låta bli att rikta några ord till inte bara våra regeringsmedlemmar, utan också de byråkrater och tjänstemän som tvingas följa fattade beslut. Det är John Ruskin som skrivit följande tänkvärda: Om man med glatt mod älskar att fullgöra sin plikt, skall man sluta älska den.

Äntligen kom det besked jag väntat på, när vår statsminister tog till brösttoner i talarstolen och talade om att ingen är tillräckligt sjuk, för att inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Vad jag kan förstå gäller det alla i vårt land och förutsätter att det budskapet, även gäller fullt friska avdankade politiker, som i dagsläget lever gott på sina visstidspensioner. Vårt land har inte råd att dalta med någon, alla måste göra rätt för sig.

   Nu gäller det att smida med järnet är varmt och fatta beslut direkt, att alla med visstidspensioner stryks från lönelistan. En omröstning är onödig, den som röstar emot kan bara sägas rösta i egen sak. Politiska uppdrag ska inte ses som mer värda än andra jobb. Tack och lov känns det som om regeringen med Moderaterna i spetsen, är på väg att måla in sig i ett hörn.

   Det är lätt att regera i medgång, men när iskylan drar in över landet utifrån, gäller det att ha rejält på fötterna. För ett parti med runt trettio procent av väljarna, har Moderaterna blivit lite väl styva i korken. Övriga partier har säkert känt att vinden vänt och försöker vända kappan efter vinden. En allians fungerar bara om parterna anses likvärdiga, börjar de små känna sig överkörda spricker det hela.

   Vad det kommer att handla om framöver är politisk överlevnad. Utanför riksdagen är det svårt att få gehör för hjärtefrågorna, det kommer att bli en kamp med näbbar och klor vid nästa val. Antagligen fula knep också, för den delen. Det finns ju så mycket som gått snett i den förda politiken, bland annat tycks det glömts bort vad orden humanitet eller empati betyder.

   Allt fler människor upplever det som att det inte är mer värda än maskiner som kan skrivas av när de gått sönder. De ges numera inte ens möjligheter att repareras, det kostar alldeles för mycket. Dessutom tar det alldeles för lång tid för belastningsskadade av för tungt arbete samt utbrända människor, att komma tillbaka till arbetslivet. Någonting måste de kunna göra, annars har de inget värde för samhället.

   Det är väl så man måste tolka de beslut som fattas. Tid är pengar och tiden tickar iväg med oroande hastighet. Men hur gör man om tiden är på väg att rinna ut? Hur länge ska exempelvis cancersjuka tillåtas leva? Är det verkligen meningen att de ska jobba tills de dör? Fy fan, på ren svenska, vilket ruttet samhälle vi fått på halsen.

   De hängningar som sker i Iran har kritiserats skarpt, men frågan är om sjuka människor behandlas bättre i vårt land. Jo, kanske ändå. Här gäller att den som inte klarar av att jobba vid sjukdom, eller på annat sätt inte klarar av att leva i ett tuffare samhällsklimatet, i alla fall ges en möjlighet att själv ta livet av sig. Och så sker också tyvärr.

   Egentligen är det ofattbart att det kunnat gå så här långt. Men den flathet svenska folket visat under lång tid, har gjort det möjligt för politiska makthavare att driva igenom de mest vansinniga beslut. Men droppen som kommer att få bägaren att rinna över är inte långt borta, sedan får vi se vad som händer.

   Efter att tidigare ha talat tyst och nästan faderligt tillrättavisande till de som haft en annan åsikt, sprack fasaden vid partiledardebatten för vår statsminister. Med eld i blicken försvarade han de ”reformer” som klubbats igenom under hans ledning. För mig var det glädjande att se, hur en tidigare sansad person, förändrats när marken börjar gunga under fötterna.

   Jag kan inte låta bli att citera någonting som Gunnel Vallquist skrev och som stämmer in på hur makthavare reagerar när de känner sig trängda. Det lyder så här: Det verkligt förnedrande – en människas eget krampaktiga behov att alltid försvara sig, att väsnas vid varje angrepp, att slå igen vid minsta förolämpning. Hur vi besvarar ett angrepp är en värdemätare på vår resning och värdighet.

   Vad Vallquist påpekade, är ju precis vad politik handlar om. För mig blir det till en fråga om vilken det är mest synd om. Är det makthavarna som känner sig kränkta av att ifrågasättas, eller är det människorna som får lida på grund av deras felaktiga beslut? Att någonting är rejält fel i vårt moderna välfärdssamhälle är nog de flesta överens om.

Trots alla larmrapporter om en förestående kris, vill jag ändå vara optimistisk. Av den anledningen satsar jag nu några rader på lotto. Visserligen är chansen liten, det kan visst ta bortemot tvåhundratjugofem år innan mina rader ger sju rätt. Men är man inte med så kan man inte heller vinna. Och det finns ju faktiskt folk som lyckas pricka in alla rätt, så varför stirra sig blind på hur liten chans man har.

   Det spelas friskt på både hästar och annat. Numera kan man ju till och med satsa på vilken som får ett Nobelpris. Men tyvärr kan pengar få i vanliga fall hemliga saker att komma till någons kännedom. Kanske har det hänt förr också att någon pratat bredvin mun, när inte pengar varit inblandade. Utan penningintresse har då vinnarna förblivit hemliga för allmänheten.

    Nåja, när det gäller spel har nog inte många tänkt på, att även deras pensionspengar tycks vara en lika osäker penningplacering. Hur det kommer att gå visar sig så småningom.

   Ju sämre tider, desto mer spelar folk, sägs det. Men det stämmer inte riktigt, för spel är någonting folk ägnat sig åt under många herrans år. Förklaringen ligger alldeles säkert i att det inte går att bli rik på arbete, för så är det ju för de flesta. Att många lyckats bli rika i vårt land, beror endera på aktieaffärer eller att andra jobbat häcken av sig och skapat deras rikedom. Hur det än är har alltid någon förlorat de pengar, som de rika sitter på.

   En enkel matematik som  förklarar varför vår värld ser ut som (och har sett ut som) den gör. För att föda sig själva har människorna skapat förmögenheter åt de som varit smarta att utnyttja detta faktum. Det är inte så stor konst att bli rikare för den som har pengar, den svåra konsten är att behålla dem, därför tas inga stora risker.

   Bankerna är ett utmärkt exempel på ett snedvridet tänkande i vår moderna värld. Med stöd av politiska makthavares uttalanden om framtiden, har många ”vanliga” människor dragit på sig skulder, som inte kan betalas under deras livstid. Det fanns en tid i vårt land då det lönade sig att låna, men den tiden är förbi för länge sedan.

   Hur tjänar då bankerna sina pengar? Tja, enkelt uttryckt lånar de pengar till låg ränta och lånar ut dem för minst dubbla räntan. Dessutom tar man naturligtvis betalt för sin kundservice, fattas bara annat. Ingen är väl omedveten om att ränta på sparkapital i bank är en ren förlust, pengarna kan lika gärna läggas i madrassen. Men nu råkar det vara så att de som har några korvören på banken är äldre människor och deras pengar tar snart slut, om de tvingas anlita den kommunala hemtjänsten.

   Man får ingenting med sig dit man går, men måste kommuner och banker sko sig på de äldre så länge de lever? Att betala räkningarna vid ett post- eller bankkontor kostar skjortan, men många äldre har inget annat alternativ. De har ingen dator och inte heller lärt sig hur man öppnar ett konto för att betala sina räkningar. Många av de äldre har endera inte några barn, eller så har barnen inte tid att hjälpa sina gamla föräldrar. Så grym är den verklighet vi lever i.

   Det märkliga är att folkhemmet som aldrig blev av, blivit till ett helvete för många äldre. Ja, yngre med för den delen, de har haft oturen att drabbas av det värsta politiska fiaskot i vår historia, den som i folkmun kallas flumskolan. Man kan till och med börja undra över hur många av våra medelålders politiker, som har svårigheter att förstå skriven text. Flumskolan sträcker sig långt bakåt i tiden.

    Hur ska det gå med vårt land? Och med alla oss som bor i detta märkliga land?

Läste att en forskare kommit fram till, att hjärnan kopplar bort det som är negativt, eller hur det var. Jodå, man brukar säga att folk slår ifrån sig det de inte vill höra, men det kanske är samma sak, som forskaren kommit fram till.

   Har inte hunnit ta del av vad de båda Nobelpristagarna i ekonomi kommit fram till. Vad jag förstått har det någonting med orsak och verkan att göra. Det är väl det politiska makthavare har så svårt att förstå, att om man inte noga satt sig in i konsekvenserna, kan det gå käpprätt åt helsike.

   Det finns inga krav på att så kallade folkvalda politiker, har den utbildning som krävs för sina uppdrag. Naturligtvis är det bra om finansministern är utbildad nationalekonom, men beslut som berör invånarna spänner sig över ett stort område. Jag känner en politiker som alltid framhåller att han är en genomsnittlig svensk. Det vill säga, erkänner att han inte vet mycket mer än en vanlig Svensson. Trots det är han med och fattar beslut om saker som berör invånarnas framtid.

   Det finns många personer som sitter i samma sits. Inget ont i det, om personerna är utrustad med sunt förnuft, det vill säga med stöd av sin erfarenhet, väger för- och nackdelar mot varandra. Om inte kunskaperna räcker till, gäller det att ha magkänsla för vad som är rätt och riktigt. Om nu de politiska makthavarna tillåter att partikamraterna säger sin mening, förstås. Det är lite si och så med den saken har jag hört.

   Jag har talat med personer som hoppat av som politiker och fått den uppfattningen att sunt förnuft inte existerar inom politiken. Det klamras istället fast vid ideologier som inte är förankrade i verkligheten. Ingen vågar (eller tillåts) ”måla” utanför de givna ramarna. Tyvärr är det politiken i ett nötskal.

   Att det blivit så här, beror på att vi i dag har alldeles för många som har politiken som yrke. Politik är inget yrke, det är ett förtroendeuppdrag att föra fram hur invånarna vill ha det. Politiska uppdrag på heltid innebär ett helt annat liv, än för de som finns ute i verkligheten. När verkligheten når in i maktens korridorer, är det för sent att göra någonting.

   Förhoppningsvis ska nu de båda nobelpristagarnas teorier omsättas i praktiken. Kan man bena ut vad som orsakat den första finanskrisen, ser man säkert också vad som orsakat det vi nu är på väg in i. Tyvärr kan det bara bli till vägledning framöver, att inte göra om samma misstag.

   För min del tror jag att det hela började, den dag de politiska makthavarna beslöt sig för att ta på sig rollen som dadda för invånarna, istället för att lyssna på vad de ville ha, drev de igenom hur de ansåg att invånarna skulle ha det. Inte undra på att så mycket gått snett med vårt samhälle.

   Det är dags att de så kallade folkvalda följer den lag som faktiskt finns, och ser till att skattepengarna förvaltas på bästa sätt för invånarna.  Eller kan det vara så att vårt politiska etablissemang, inte känner till denna lag? Om så är fallet, har vi en massa Juholtare som förvaltar våra skattepengar.

   Man slutar aldrig förundras över människors dumhet.

Anden är villig men köttet svagt, brukar man säga och precis så känner jag mig. Gårdagen blev en sorts panikutryckning, för att städa undan vid sommarstugan ifall det ska komma snö. Hade helst legat kvar i sängen, men det tillät inte ”verkmästarinnan”. Du är inte riktigt förkyld, det känns bara så, sa hon. Och då är det väl så.

   Vad som höll mig igång är svårt att säga, men antagligen fick jag en adrenalinkick av allt som kunde höras och läsas om Juholt. Politiker brukar skryta med att de är pålästa, men det gäller sannerligen inte arbetarna och de svaga gruppernas försvarare, den socialdemokratiske partiledaren Juholt. Efter sina bortförklaringar hör han till gruppen politiker som när någonting händer, inte hade en aning om att det kunde bli så fel. Vi har haft många av den sorten.

    Man brukar säga att folket är de minst informerade, nu vet vi att även en garvad riksdagsledamot och nu dessutom partiledare, inte varit påläst och helt aningslöst kvitterat ut pengar för sitt och sambons boende. Enligt folk på gatan finns det bara två förklaringar till Juholts tabbe, endera är han girig, eller ovanligt korkad.

   Till och med de äldre trogna sosseväljarna på orten är fly förbannade, eftersom han inte medger att ha gjort något fel. Inte ens den pudel han gjort, lär det kunna rädda honom från stämpeln att snylta på skattebetalarnas pengar. Ingen är felfri sägs det och visst är det så. Men man måste kunna begära att åtminstone så kallade folkvalda inte skor sig själva.

   Det är alldeles för många socialdemokrater som ertappats med fingrarna i kakburken, för att det ska vara en tillfällighet. Och antagligen har det hänt i det förgångna också, utan att det blivit upptäckt. Minns vad en SSU:are sade när ungdomsförbundet fifflat med medlemsantalet: Jamen, så har ju alltid gjorts.

   Lågt förtroende för politiker, är någonting de förtjänat på grund av skilda anledningar. Den senaste tiden har det diskuterats deras höga löner och frikostiga tillsvidarepensioner, nu börjar man lite till mans misstänka att de även slösar med invånarnas skattepengar.

   På något underligt sätt har de med höga förtroendeuppdrag, lyckats bli någonting mellan adel och borgare, det folkliga har de lagt bakom sig för länge sedan. Och tacka för det när de avlönas så frikostigt av skattebetalarna. Men sätter man sig på höga hästar, är det lätt att hemfalla åt maktmissbruk. Nåja, fallet blir också högt, om och när de trillar av.

   Nu ska man inte skylla allt på politiker i gemen, svenska folket har genom att inte säga ifrån, gjort att det hela kunnat fortgå. Politikerna har tolkat tystnaden, som att folket godkänt de förmåner de tillskansat sig. Men den nya tiden är obarmhärtig när det gäller att dra fram ljusskygga saker i rampljuset. Nu finns inte längre någon respekt för högt uppsatta personer, tvärtom ifrågasätts vad de håller på med.

   Just nu är det två personer som invånarna tycks ha förtroende för, statsministern och finansministern. Men det kan ändra sig snabbt, om vi drabbas av en djup och långvarig lågkonjunktur. Kärvar det till sig kommer beslut de drivit igenom för statens bästa, det vill säga jobblinjen och de strängare sjukreglerna, att slå tillbaka med oerhörd kraft. Den som illa gör, han illa far. 

Höstkylan har kommit, nu väntar en bedrövlig tid som jag avskyr. Måste ut till stugan för att göra klart inför vintern, men inte känns det lockande precis. När man tänker på att vännen Bengt nere i Las Palmas kan gå ner till stranden och ta ett dopp för att svalka sig, funderar jag över vilka varma kläder som kan hålla kylan borta. Man är egentligen ett dumhuvud som inte redan flyttat dit.

   Egentligen borde man ta dagarna som de kommer, men man vill ju så gärna ha någonting att se fram emot. Det är väl därför vi tar till oss alla förutsägelser hur det ska bli framöver. Men så en dag står vi där och funderar över vad som gått snett. Just nu sitter många och väntar på vad som ska hända, utan en möjlighet att kunna påverka det.

   Visst har det funnits vettigt folk som varnat för vad som skulle kunna hända, men de flesta av oss människor på jorden, måste ju se för att kunna tro. Synliga bevis är det sista vi får, då har det redan hänt och är för sent att göra någonting åt. Är verkligen regeringar världen över så dåligt informerade att de inte ens kan ana sig till vad kan hända inom bara några månader?

   För bara några månader sedan fanns det nämligen inga orosmoln på himlen för vår del, tvärtom var den ljusnande framtid vår. Att inga ekonomer började grubbla över hur vår krona med skräpstatus för bara ett par år sedan kunnat växa sig stark är märkligt. När en liten valuta växer sig stark mot dollarn och euron, borde det skickat varningssignaler att någonting var fel i vår omvärld.

   Visst har vi kunnat höra och läsa om Amerikas problem, men vad berörde det oss. Samma sak med Grekland, dit åker vi ju bara på solsemester. Men så visar det sig att allting hänger ihop, till och med Obama gnäller över att Europas kris, spiller över på Amerika. I sitt senaste tal pratade han om hur Amerika på egen hand, måste räta upp ekonomin och skapa nya jobb.

   Vad man kan befara är att länder för att skydda sig själva, kommer att bli protektionistiska. Och det är klart, det egna landets väl och ve måste prioriteras. Vi kommer alldeles säkert att få höra hur viktig bytesbalansen är. Börjar länder dra åt svångremmen, eller skydda jobben i de egna länderna, får vi en lång lågkonjunktur på halsen. 

   Jag för min del börjar bli rädd, det ser inte alls bra ut för framtiden. Det finns redan stora grupper i vårt land som har svårt att hålla svälten borta, med en ny finanskris och lågkonjunktur kan det tillkomma massvis med människor. Jag tror inte invånarna är förberedda på det och det kan komma att sätta blodet i svallning.

   Demonstrationer är inte vanliga i vårt land, om man undantar 1: maj, förstås. Men nog kan vi vänta oss demonstrationer om det kärvar till sig. På den punkten har vi blivit internationella och tagit till oss hur folk gör i andra länder. Tyvärr är det väl så att det då även här kan urarta, det finns gott om huliganer i vårt land, som väntar på chansen att få slå sönder affärer och banker.

   När pengarna styr, skapas ett människofientligt samhälle och synen på tillväxt har bidragit till att det blivit som det är. Om de politiska besluten inte ser till människornas bästa, går det snabbt utför för ett land. Klyftan mellan rik och fattig får aldrig bli stor, då leder det att helvetet brakar loss en dag. Det som händer på många platser i dag och får diktatorer att ta till vapen för att behålla makten, är ett bevis på att det är så.

   Dags att plocka in fördelningspolitik på dagordningen, innan det är för sent. 

Förkylningen artar sig alldeles utmärkt, så här rasslig har jag inte varit på flera år. Tankarna får inte plats i huvudet, för all vadd som tycks ha stoppats in under natten. Men vad gör det, nästan ingenting är ju sig likt numera.

   Socialdemokraternas budget, när den äntligen blev klar, visade att vi nu har två stora liktänkande partier, det gamla och det nya arbetarpartiet. Hur ska man annars tolka det som Juholt och Co kommit fram till? Från att ha varit tvärs emot regeringens utstakade väg, följer man den nu på ett stickspår vid sidan om. Det är inte samma väg, men den bär iväg åt samma håll.

   Maktens korridorer börjar mera likna en labyrint i de djupa källarvalven, det tycks vara långt till dess de kan skåda ljuset. Att göra en glädjebudget i dagens läge, är lika bortkastat som att basera beslut på statistik om det som redan hänt. Vad som gäller är att fatta snabba beslut när så krävs, med utgångspunkt från det som händer just nu. Visserligen kan det bli fråga om ”brandkårsutryckningar”, men bättre det, än att vänta och se vad som ska hända.

   Om vi har för få invånare som betalar skatt i landet, eller om de offentliga verksamheterna kostar mer än vad invånarna har råd med, är väl en fråga som kommer att kräva ett svar ganska snart. Våra politiska makthavare pekar finger åt de länder som dragit på sig alldeles för höga fasta kostnader, men själva är vi inte mycket bättre. Fram till början av det här året rullade det på även för de länderna, men bränner man mer pengar än vad som kommer in, hjälper det inte ens att låna.

   Om det är medvetet eller omedvetet har ingen betydelse, men de politiska makthavarna har tillåtit byråkratin att växa sig alldeles för stor. Det har inte varit något stort problem så länge som pengarna strömmat in, men när pengarna inte räcker till … Det är där Grekland är i dag, i morgon kan det vara Italien, Spanien, eller varför inte England. Sedan är det inte långt kvar innan vi själva sitter där grubblande hur fasiken det kunde hända, i eftertankens kranka blekhet.

   Som tur att har vårt land en stabil ekonomi enligt regeringen, men har vi verkligen det? Eftersom de skatter som kommer tillbaka från de offentliganställda, inte klarar av att betala lönerna en gång till, behövs ständigt nya pengar. Eftersom de skatter som betalas in är ett förskott på den service samhället ska ge invånarna, är det en känslig fråga vart skattepengarna tar vägen. 

   Man kan förstå de våldsamma protesterna från de som mister sina jobb i Grekland, men det är ju sig själva de tänker på. Först nu inser de, att de haft sina jobb till låns. Samma sak med vår alldeles för stora byråkrati. Efter EU- medlemskapet borde den ha bantats till hälften. Eftersom de politiska makthavarna inte haft modet och kraften att göra det nödvändiga, kanske den förestående krisen kan klara av det.

   Det är märkligt att ingen reagerat och opponerat sig emot, att vårt land har en massa gökungar som knuffar sjuka, arbetslösa, barn och gamla ur boet för att föda sig själva. Det är dags att kasta gökungarna ur boet.