Jag har varit inne på att under flera år, har vi slösat bort våra liv bara för att överleva. Ingen blir rik på arbete, ja, det gäller en vanlig Svensson naturligtvis. De flesta jobbar och sliter för att klara sig igenom månad för månad. I längden är det ohållbart, det finns en gräns för vad människan klarar av rent mentalt.

   Man hör dagligen människor som drabbats av psykiska problem, ett tecken på att de pressats för hårt. När människor med välbetalda jobb på ganska hög nivå, drabbas av prestationsångest med åtföljande depression och sömnproblem, har det gått för långt.

   Det mest skrämmandehörde jag för någon dag sedan, en trettiofemåring som gått in i väggen. Det han upplevde som det allra värsta var, att ha drabbats av problem med potensen. Normalt sett ska han vara i sina bästa år, nu är han bara en blek skugga, av det han var för bara ett år sedan. Knuten i magen, orkeslösheten och sömnproblemet, överskuggades helt av att inte kunna få stånd.

   Hur kan en sådan här sak hända i vårt moderna samhälle? Den enda som förstår honom är hans läkare, arbetsgivaren och Försäkringskassan anser att han ska byta jobb. Vilket jobb ska han kunna klara av kan man fråga sig? Vad jag förstod, klarade han nästan inte av att komma ur sängen, eller knyta skorna. Det är inte ett nytt jobb som kan lösa hans problem, han måste få tid att läka inombords. Om inte …, tja vad gör en desperat människa?

   Vad jag förstår är det här bara början, vi står inför en framtida katastrof för människorna. Om vi drabbas av en naturkatastrof är det någonting påtagligt, när människor trasas sönder invärtes, syns det inte. En till synes frisk människa, får ingen förståelse för exempelvis en depression som förlamar hela dess tillvaro.

   Jobben blir allt mer krävande och människor som förtvivlat ropar på hjälp, finns inom vården och skolan. Deras arbetssituation börjar bli omänsklig. Men det stora mörkertalet finns inom det privata näringslivet. Var finns skyddsombuden som ska slå larm, när människor far illa på sina arbetsplatser? När det gäller omänskliga arbetsförhållanden inom de offentliga verksamheterna läggs locket på. Det är en intern angelägenhet, som inte ska diskuteras offentligt.

   Men eftersom det är offentliga verksamheter, där lönerna betalas med skattepengar, måste man kunna kräva öppenhet. Jag tror inte skattebetalarna vill medverka till att personalen går på knäna, på grund av beslutsfattares oduglighet att organisera. Det svenska folket betalar skatt för att få, ska inte urholkas av kostnader för politiskt tillsatta personer, eller en alldeles för stor administration.

   Inom det privata näringslivet, är det bara en fråga om lönsamhet. Där finns inte utrymme för något socialt ansvar, det är statens uppgift. Eftersom staten är beroende av företagen, både vad gäller jobb och intäkter, är det en balansgång som är svår att klara av. I förhållande till landets invånarantal, har vi en alldeles för stor offentlig sektor, det kan inte bortförklaras på något sätt.

   Det märkliga är att om man ser till antalet som jobbar inom exempelvis skola, vård och omsorg, är de en försvinnande liten del, av alla de som jobbar inom det offentliga. Det finns betydligt fler som har politiskt skapade jobb, vilket bara det visar att någonting är fel. Man kan inte ha ända upp till tre arbetsledare för två anställda, vilket det faktiskt är förhållandet i många verksamheter inom det offentliga.

   Att alla ska ett jobb att gå till må så vara, men då ska dessa personer kunna försörja sig själva. Så är inte fallet inom statliga verk, landsting och kommuner. Avgifter utöver skatter tas ut av invånarna. En viss administration behövs, men den ska fungera som service åt invånarna. En massa människor har sin lön från skatter som är ämnade för annat och så kan det inte fortsätta.

   Eftersom vår finansminister åker till det ena krismötet inom EU efter det andra, har han fått en inblick i hur illa det kan gå. Greklands problem är inte vårt kan man höra, men vad är det som har lett till Greklands problem? Jo, frikostiga reformer och en alldels för stor offentlig sektor. Är inte det en spegelbild av vårt land?

   Nu får alla Greker vara med och betala notan, för att tidigare regeringar inte tagit itu med det som varit fel. När vår regering nu ser snedeffekterna av reformer som fungerar kortsiktigt (jobblinjen) och att alltför många avlönas med skattepengar, bör de inte göra samma misstag.

   Tyvärr liknar det som nu händer samma sak, som att bara få se första akten på en pjäs. Vem vill betala för någonting, man inte vet hur det slutar?

Märker att jag börjar bli lika trögstartad som en gammal kulmotor. Är kulan röd så far vi, gäller inte i mitt fall. När hösten kommit behövs en rejäl uppvärmning för att jag ska tända. När vi är med och betalar till EU, varför kan vi inte få samma klimat som Medelhavsländerna? Börjar man tänka i de banorna när höstmörkret minskar dagarnas längd, längtar man bort.

   Det är väl så att vi människor inte värdesätter vad vi har, utan strävar efter mera. Ett bättre klimat är väl inte för mycket begärt, men vansinneskonsumtionen är väl ändå lite väl i överkant. Om det hör till den nya tiden, eller om människorna blivit hjärntvättade från barnsben, är svårt att säga. Men behöver vi verkligen mer än tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet? Många skulle bli överlyckliga om de hade dessa saker varje dag.

   Ständigt blir vi påminda om att jakten på att få det bättre är ohållbart. Naturtillgångar kommer att ta slut sägs det, men när är det ingen som kan säga. Alldeles för hög konsumtion gör att de unga har fullt upp med att klara sig fram till nästa avlöning. Den som sitter i skiten, har svårt att tänka kanske femtio år framåt i tiden.

   Att många regeringar gjort det när det gäller att rädda miljön, beror bara på att trycket från organisationer och inflytelserika varit stort. Det finns stora penningintressen i allt som rör att rädda vår miljö. Men inte ens beslutsfattarna vet, om de själva kommer att få uppleva om det lyckades att rädda vår miljö eller inte. Vad de lyckats med på kort sikt är, att pungslå invånarna på pengar, för någonting inte heller de antagligen kommer att få uppleva. Om inte det är att köpa grisen i säcken, så inte vet jag.

   Vart de folkrörelser som nu växer fram kommer att leda till, vet inte ens de själva. Drivkraften hos de människor runt om i världen som är engagerade, är att de känner sig utnyttjade och överkörda av regeringar, banker och företag.

   Nordeas fondchef byttes ut, efter att det luskats fram att banken, var bland de sämsta att förvalta kundernas fonder. Men det skedde först efter en massa bortförklaringar levererade av bankens Vd. Eftersom de pensions- och fondpengar som försvunnit enbart i vårt land inte gått upp i rök, har de hamnat på några redan rikas bankkonton. Det är vad den nya folkrörelsen vänder sig emot och växer den sig tillräckligt stark, kommer stora saker att hända.

   Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, det bara kom helt enkelt, för att allting hör ihop på något underligt sätt. Det jag tänkte berätta om är, att jag på sjuttiotalet träffade jag en person i Amerika, som slutat som chef för ett stort företag, för att ägna resten av livet åt sig själv och familjen.

    Jag träffade honom vid en golfbana strax utanför Chicago, där hans ”silverägg” som han själv kallade husvagnen, stod parkerad. Det var i mitten av Oktober och de var på väg att dra söderut mot varmare trakter över vintern. För den som inte vet det, är det svinkallt i Chicago på vintern.

   Vi pratade en hel del och jag blev inbjuden att titta hur de bodde året runt. Det första blicken fastnade på var en väggprydnad på vilken det stod: Du har bara ett liv, ge dig tid att lukta på blommorna. Han hade fått den av sin fru, som tyckte att han ägnat alldeles för stor del av sin tid på jobbet. Enligt honom var det väckarklockan och ett år senare hade han slutat.

   På skämt sa jag, att det är väl ingen konst att lägga av om man har pengar. Svaret förvånade mig: Om jag hade det, skulle jag väl inte ta tillfälliga jobb som greenkeeper dit vi kommer. Våra besparingar kan behövas en regnig dag, sa han och frun nickade instämmande.

   Med andra ord jobbade han sig runt i Amerika och klippte gräs på golfbanor, vilket gav dem det dagliga rörelsekapitalet. Att de trivdes med sitt kringflackande liv märktes tydligt, men det fordras mod för att ta ett sådant steg i livet. På frågan om han saknade sitt gamla liv som chef med hög lön, ruskade han på huvudet och sa: Inga pengar i världen, kan ersätta det jag fick försaka och gick miste om under våra barns uppväxt.

    Och så är det väl för många människor i dagens läge, det är familjen som får stå tillbaka för karriärer och lockelsen om höga löner. Men ser man nyktert på det hela, kommer de att dö lyckliga? För en sak är säker, alla kommer vi att dö. Om det sker som fattig eller rik, har då ingen som helst betydelse. Så varför sträva efter mer, när vi bara har det korta liv som står till buds. Om lyckan i livet består av att njuta av det, varför då inte göra det? Vi får inte en andra chans, det är ett som är säkert.

Vad kommer vi att ha råd med i framtiden?

Libyen firar en tyranns död, det våras för folkresningar. Det är lätt att underskatta vad ett enat folk kan göra mot oönskade makthavare. Vår värld är på väg att förändras, vad det kommer att leda till, kommer att visa sig ganska snart. Orättvisor finns det gott om och de människor som drabbas, börjar bli en ansenlig mäng. Nåja, ingen idé att gå händelser i förväg.

   Det är bara den 21 oktober, vi har den värsta tiden framför oss. På något sätt blir det värre med åren, man bävar inför den långa vintern. Vi kan bara hoppas att det inte slår in, att vi kan få tre kalla och snörika vintrar i rad. Svenska folket har helt enkelt inte råd med kalla vintrar och det har med vår bedrövliga och numera dyra elförsörjning att göra. 

   Elförsörjningen fungerar inte bättre, trots alla pålagor i form av certifakat, nätavgifter m.m Lägger man desutom på moms på alla dessa pålagor, blir det nästan lika dyrt som elförbrukningen. För den som förbrukar lite el, är största kostnaden alla avgifter. Låter inte riktigt klokt, eller hur?

   Vårt land börjar bli sämst i klassen på många sätt, som måste ses som ganska märkligt. Att vårt järnvägsnät inte klarar av kalla och snörika vintrar, måste bero på allvarliga brister. Men även många vägar är under all kritik, trots alla vägavgifter som betalas in för att underhålla dem.

   När det gäller elförsörjningen och att kärnkraftverken står stilla, har vi oss själva att skylla. Vid röstningar har det visat sig att en stor del av svenska folket inte vill ha kärnkraft, men billig el vill de ha. Vindsnurror i all ära, men kärnkraften behövs i många år framöver, men det klarar inte våra kärnkraftverk av. Som jag ser det, en olöslig ekvation.

   Vad gör då villaägare som måste spara in på el? Luftvärmeväxlare har blivit populära och visst håller de elräkningen nere, men utan el går det inte att använda dem. Blir det riktigt kallt, klarar de inte av att värma upp en villa, därför har braskaminer installerats. Problemet är att de flesta inte vet hur man eldar i en kamin och röken ligger därför tung över villaområden när kylan slår till.

   Myndigheterna har hittat på en massa idiotiska påfund för att rädda vår miljö, så en vedeldningsskatt eller ett förbud mot kaminer låter inte som en omöjlighet. Men vad händer om braskaminer skulle förbjudas? De är inte precis miljövänliga, men utan deras hjälp kommer människor att frysa häcken av sig. Kanske dra på sig lunginflammation och bli sjukskrivna några veckor och sjuka får ju inte människor vara i dagsläget.

   En beskattning eller ett förbud är knappast möjligt, det skulle reta upp ett redan luttrat folk och det är inte så långt kvar till nästa val. Det hela blir till en avvägningsfråga för de politiska makthavarna. De måste värna om sina välbetalda uppdrag, därför måste de börja hålla människorna om ryggen, så de kan gå till jobbet. I mitten på en mandatperiod ska det vara lugnt för att kunna ladda upp inför valet, inte reta upp invånarna i onödan.

   Alldeles säkert är vår regering medveten om hur osäker framtiden är. Vad som än händer ute i världen, tvingas vi följa med. Frågor kommer att väckas vad vi verkligen har råd med, det kommer att handla om både invandring, att rädda miljön och utrotningshotade rovdjur.

   I Fallet med den nittioett åriga damen från Ukraina, gjorde vår Migrationsminister uttalandet, att vi inte har råd att vara humana. Kanske är det så, om det vet vi ju ingenting. Att Europadomstolen satte stopp för utvisningen, sätter därför inte fokus på problematiken, vad vårt land egentligen har råd med.

   Invandring är inte ett kortsiktigt åtagande, inte heller att rädda vår miljö, eller utrotningshotade rovdjur. De politiska makthavarna måste därför välja, vilka fasta kostnader vårt land kommer att orka med i framtiden. Som det ser ut nu, kan ingen säga vad vi har råd med inom bara några år. Vi kanske inte har råd med någonting av de ovanstående. 

Jösses, har totalt glömt slå på datorn nu på morgonen. Kom på det först för en stund sedan. Men nu sitter jag här med en massa tok i huvudet.

   Det antagligen största samtalsämnet bland folk näst politik, tycks vara sjukdomar. En del pratar ständigt vitt och brett om alla fel de har, man kan inte annat än tycka synd om dessa människor. Jag vet inte om allt sjukdomsprat är för att få uppmärksamhet, för ibland förstoras sjukdomen upp till att vara på gränsen till riktigt allvarlig. När det visar sig inte ha varit så farligt, slås det ofta bort med: Det sa jag väl inte att det var!

   Man vet aldrig riktigt säkert om vissa människor, verkligen har de sjukdomar som de kanske läst om, eller hört talas om på radion och teven. Efter att ha suttit och känt efter ett tag, finns symptomen på att det kan vara så och husläkare eller någon Hälsocentral kontaktas för en kontroll.

   Alla dessa människor – det finns otroligt många i vårt land – kostar inte bara pengar för dem själva, utan också alla skattebetalare. Högkostnadsskyddet gör att utslaget på alla gånger de besöker läkare, inte kostar så många kronor per gång för dem själva. Vad de inte tänker på är den inte oansenliga tid sjukvårdspersonalen måste lägga ner på just dessa människor. Inte undra på att vårdköerna är långa runt om i vårt land.

   Det är de små detaljerna som gör det, men det tycker inte våra makthavare är någonting att spilla krut på. Om prioriteringen är att alla (ja, nästan i alla fall) ska jobba och se till att tillväxten i ekonomin säkras, stoppas eventuella rapporter om att människor mår dåligt underst i högen. Man måste räkna med spill om man rör om i grytan.

   Nåja, nog om det, man blir sjuk av att bara tänka på det. Istället försöker man hitta ljusglimtar, för det måste det väl i alla fall finnas. Men alla deprimerande saker som händer, fungerar som när en rullgardin dras ner. De politiska makthavarna har inte lärt sig ett dugg av tidigare gjorda misstag. En regel utan undantag är att man inte kan forma människorna efter en framarbetad mall, det är samhället som måste anpassas efter de behov som finns.

   Glöm ideologier och visioner om hur framtiden ska se ut, det är bättre att hitta en stadig plattform att jobba vidare ifrån. Det som hänt senaste åren är, att vi tagit ett steg framåt inom vissa områden och tio bakåt inom andra. Tyvärr är det de viktigaste funktionerna i vårt samhälle som backat mest, skola, vård och omsorg. Det är inte personalens fel, vilkens fel är det då? Den frågan bör de politiska makthavarna ställa sig.

   Ett samhälle kan aldrig bli bättre, än de som har makten att bestämma. Vi är helt utlämnade åt att de beslut som fattas, inte leder oss ner i bråddjupet. Men visst lutar det åt att vi leds in i fattigdom, politiker kan inte hantera och förvalta pengar invånarnas skattepengar.

   Eftersom många politiker har svårt att hålla reda på sin privatekonomi, kan man förstå att de nickar instämmande vad än som läggs fram för beslut. Skattepengarna handlar ju om så otroligt många siffror, vilket gör det svårt att överblicka, hur mycket pengarna räcker till. Visst är det skrämmande att tänka så, därför tar jag nu en kopp kaffe.

Sandviken kallas av många för den döende staden och det med all rätt. Varför det blivit så, finns det skilda teorier om. Eftersom en stor del av invånarna jobbar kontinuerligt vid Sandvik, blir det ju så att de olika skiftlagen endera jobbar eller sover på dagtid. Varför gatorna gapar tomma efter klockan sju på kvällen, får väl skyllas på teve.

   Men var är alla människor när de har sina lediga veckor? En sak är säker, de besöker sällan eller aldrig centrum av stan. Men det beror antagligen på att de stora affärerna ligger utanför centrum. Därför är det som en äldre man sa, att det inte längre finns något naturligt centrum i Sandviken där folk träffas.

   Visst finns det folk ute i farten, men det är mest invandrare som högljutt pratar i mobiltelefoner eller står i klungor och blockerar trottoarer. De gör som de är vana hemifrån och har inte tagit seden dit de kommit, tyvärr. Tydligen har de levt i laglösa länder, för att gå mot röd gubbe eller cykla i bredd på trottoarer, så att fotgängarna får kliva åt sidan så gott det går, är alldeles för vanligt.

   Den främmande kulturen och människor med utseenden de gamla inte är vana vid, upplevs som skrämmande. Går det att lita på de människor de möter? Naturligtvis retar sådant här upp gamla invånare, som växt upp med inte bara bruksmentaliteten, utan också att man ska lyda vad makthavarna kommit fram till är bäst för invånarna. Visst har de själva haft en annan åsikt många gånger, men det har bara frugan eller väggarna i lägenheten fått höra.

   Att tiga om saker som är fel, fungerar precis lika dåligt som tyst diplomati för vår utrikesminister. Men precis som pojken i sagan om Kejsarens nya kläder, börjar nu folk påtala vad de ser är fel i vårt samhälle. Det har invånarna inte gjort förr, så situationen är ny för de politiska makthavarna. För dem är det mycket som står på spel, det gäller att tassa fram i ullstrumpor för att inte störa invånarna.

   Tassat fram i ullstrumporna har makthavarna gjort i invandrarfrågor, under alldeles för många år. En orsak till det är medierna, som kastar sig över det som blir fel vid Migrationsverket. Eftersom det där görs fel stup i ett, har det blockerat beslut om en vettig invandringspolitik. Som ärenden nu behandlas, silar man mygg och svälja kameler.

   För SD är det bara att tacka och ta emot. De för fram det som talar för deras sak och det är precis vad många vill höra. Inte minst av våra unga arbetslösa, de som egentligen skulle vara en garant för vår framtid. Men det kortsiktiga ekonomiska tänkandet har slagit hårt, mot de som samhället svikit genom att tvinga dem (i många fall) mot sin vilja att sitta av sina år i en usel skola.

   Det är numera lättare att se alla fel som finns i vårt samhälle, än det som är rätt. Alla människor som hela tiden drabbas av ett rent ut sagt idiotisk genomförande av teorier, som överrensstämmer med den ideologi som regeringen följer, kommer att få konsekvenser.

   Att ändra på det hela kommer att bli en smärtsam process. Det hela blir ett val på vilkens sida de ska stå på. En mycket svår uppgift, eftersom landets befolkning splittrats i så många grupper. Vi är tillbaka till där vi en gång var, att folket kan hänföras till olika socialgrupper.

   Hur det har kunnat vara möjligt i ett demokratiskt land, övergår mitt förstånd. Det är knappast folkviljan som styrt de beslut som lett oss till där vi är i dag.

Allt fler börjar ifrågasätta om det vi nu har, verkligen kan kallas ett välfärdssamhälle. En alldeles för stor del av invånarna i vårt land är arbetslösa eller har usla jobb, ont om pengar och saknar framtidstro. Det sistnämnda beror till stor del på den nuvarande politiken, att sjuka och arbetslösa människor tvingas ta det som bjuds, annars …

   Vantrivsel med jobbet gör att många tar dagarna som de kommer och sjunker allt djupare i missmod, tills de en dag blir kvar i sängen, eftersom de inte orkar kliva upp ur den.

   Obegripligt nog har de politiska makthavarna underskattat, hur bräckligt det mänskliga psyket är. Det behövs ljusglimtar i tillvaron, annars föds mörka tankar. Varför jobba när det i alla fall inte förbättrar deras livssituation? Dags att den frågeställningen förs fram, för så här kan det inte fortsätta.

   Jakten på tillväxt i ekonomin har satt fokus på lönsamhet, till och med i de offentliga verksamheterna. Att först betala skatt för att få saker och ting utförda och sedan betala avgifter för att skattepengarna inte räcker till, låter minst sagt som rena rama lurendrejeriet. Räcker inte skattepengarna, måste det som inte hör till skyldigheten att leverera kapas bort.

    Vi kan börja med politiskt tillsatta chefer, de som försöker styra med järnhand och tystar ner all kritik. De finns överallt ute i landstingen och kommunerna. Anledningen till denna toppstyrning visar bara på okunnighet och översitteri, det är inte skattebetalarna betjänta av.

   Hur mycket kostar dessa chefer som inte tillför invånarna någonting? Oavsett vad de kostar, är det pengar som invånarna betalt för en service av något slag. När pengarna inte räcker till för en fungerande skola, sjuk- och åldringsvård, måste det bero på att de administrativa kostnaderna är för höga. Varför ingen politisk makthavare tänkt tanken att man inte kan dra in på det invånarna betalar för att få, visar bara att de inte tänker alls.

   Varför har vi då politiskt tillsatta chefer? Ja, det kan man fråga sig. Hela den offentliga sektorn liknar kaka på kaka, med politiskt tillsatta chefer över handplockade högutbildade med kvalifikationer. Det enda en politiskt tillsatt chef kan sätta emot kritik från de kunniga, är skrämseltaktik och att utnyttja den makt som följer med det politiska uppdraget. Det har pågått länge utan landstings- och kommunledningars inblandning, någon ändring kommer inte att ske förrän det är för sent.

   Den nya rörelse vi kan se växa fram i alla länder, vänder sig mot inte bara banker och giriga makthavare, utan också mot de orättvisor som finns. Vad alla dessa människor som nu samlas för att protestera vill ha, är ett rättvisare och människovänligare samhälle. Är det för mycket begärt?

Titt som tätt väcks frågan om tevelicensens avskaffande. Nåja, det begriper ju var och en, att det är omöjligt. Det rimmar ju fruktansvärt illa med jobblinjen, för en massa människor blir då av med sina jobb. Inte bara i Kiruna, utan även i Fjollträsk. Jobb som jobb kan tyckas, men det är ju faktiskt svenska folkets pengar det handlar om.

   Men tittar man på vad som händer i England och dess public service företag BBC, är det ändå någonting som ligger i tiden. Gamla anrika BBC ska övergå till att bli kommersiellt och kriga om både tittarna och reklampengarna. Stora pengar behövs för att kunna göra program som folk tittar på, det är vad de styrande tror i alla fall. Det måste vara publikdragande program, annars går det inte att sälja reklam, eller ...? Nja, snarare är det väl så att engelska folket inte vill betala en licensavgift, det finns så mycket som är gratis att titta på.

   Att försöka tillfredsställa de flesta smakriktningar, fungerar inte i vår moderna värld. Förresten bryr sig inte folk i kvalitet när det gäller programutbud, de vill se någonting som skingrar tankarna, som kan få dem glömma bort den grå vardagen.

    Ändå är jag ganska säker på att många gamla är villiga att betala en avgift för en kanal enbart för dem. Jag tror många skulle uppskatta att höra vad programledarna säger, eller titta på program typ Minnenas Television. Många minns med glädje de gamla skådespelarna i teveteaterns uppsättningar. Vad spelar det för roll om programmen är i svartvitt, eftersom många äldre lider av gråstarr och andra synproblem. 

   En satsning på de äldre skulle dessutom göra allting billigare. Programmen behöver inte hålla på längre än till klockan 22, då kan nationalsången spelas och rutan (precis som förr i världen) fyllas med myrornas krig. Mycket skulle sparas in bara på OB-tillägg. Frilansande producenter behövs inte, det räcker med folk som letar i arkivet.

   När jag är inne på pengar, finns det mycket att hämta när det gäller de äldre. Alla krämpor som tränger sig på, när de sitter i sin ensamhet ska inte underskattas. Förslitningsskador har alla äldre mer eller mindre, men ensamheten är ändå det som ställer till mest med bekymmer. En gång i tiden var radion en kär vän, den står i skamvrån numera hos de flesta äldre.

   Ingen tycks fatta att den sociala biten är minst lika viktig som vården. För att hålla folk vid gott mod, insåg många regenter förr i tiden att skådebröd åt folket var viktigt. Läkarvetenskapen har insett det, men inte dagens politiker. Men det förvånar förstås ingen.

   Vår public service sägs vara fri från politiska påtryckningar, vilket är svårt att tro. Staten är alldeles för mycket inblandad för att det ska vara trovärdigt. Visst kan våra politiker trycka på för att förändra SR och SVT till att skapa kanaler för tre olika åldersgrupper, de gamla, de medelålders och de unga. Alla delar finns där, som styckmördaren sa.

   Men det är klart, en utredning kommer väl att ta si så där en tio år och då är förutsättningarna helt annorlunda. Vid den tiden kanske vi inte har några public service företag överhuvudtaget. Kanske inte yrkespolitiker heller, för den delen. Förresten, om tio år kan vi vara ett U-land, så fort går det utför numera.

Ska det vara skillnad på folk och folk i ett demokratiskt land som vårt? Tyvärr verkar det vara så, vilket inte minst fallet Juholt visat, efter att åklagaren lagt ner sin utredning. Att Riksdagen har oklara regler är ingen ursäkt, det egna omdömet hos en förtroendevald, måste kunna skilja på vad som är rätt och vad som är fel.

   Vad jag kan förstå måste nu en lagändring ske, där människor som gjort någonting i god tro, inte heller kan åtalas och dömas. Det är lätt för en person att exempelvis i god tro, köpa någonting som sedan visar sig vara stulet. Enligt lagen är det häleri, oavsett om det skett i god tro.

   Att kvittera ut hela hyran för en lägenhet man inte har hyreskontrakt på däremot, kan hänvisas till att det skett i god tro. Varför ska då inte i god tro accepteras i andra sammanhang. Lagarna är antagna av riksdagen och anses vara glasklara, men regler för riksdagens ledamöter är tydligen minst sagt flummiga. Vem kan lita på att det inte finns flera gränsfall, som riksdagsledamöter kan sko sig på.

   Visst är det många som retat upp sig på det som hänt, förtroendet för hur vår riksdag fungerar har fått en rejäl knäck. Består hela vår riksdag av en massa fifflare, som med en vass penna förser sig med extra fickpengar?

   Eftersom det inte hjälper att gråta, skrattar folk åt eländet. Det sägs att svenska folket saknar humor, men så är det inte alls. Det är väl så att svenska folket inte har haft mycket att skratta åt i modern tid. Om man bortser från den skadeglädje som uppstår när politiker gör bort sig.

   Just nu frodas sjuk humor om det som händer i vårt samhälle. Folk har börjat lägga märke till det som inte stämmer in i bilden av ett välfärdssamhälle och skämtar om det. Kritik biter inte på en garvad politiker, däremot tycker de inte om att förlöjligas. De har ju en image som folkvald att vara rädd om.

   Skämten om Juholt är många och grova, men de flesta anser sig inte längre orka höra om hans bostadsbidrag. Karln verkar helt enkelt vara för korkad att ödsla krut på.

   Det som regeringen gjort mot de svaga grupperna däremot, är någonting som bitit sig fast. Det är många som kommenterar vår statsministers stenansikte, vilket folk uppfattar som att han är fullständigt känslokall och inte alls statsmannamässig, den bild han vill måla upp av sig själv.

   Nåja, för egen del tror jag inte vår statminister är känslokall, vilket däremot vår utrikesminister inte ens försöker dölja att han är. Med en arrogans som saknar motstycke, struntar han fullständigt i landets invånare. Han har fullt upp med att försvara sina penningplaceringar på ”nätet”, när de hamnat på löpsedlarna.

   Kärt barn har många namn sa man förr, men det är inte några kära barn precis som häcklas av folk på gatan. När det gäller vår statsminister finns flera alternativ utöver stenansiktet. Efter att de nya sjukreglerna införts kallas han den stenhårde, ja, till och med den stenhjärtade. Men han kanske mjuknar, när trycket på det politiska etablissemanget ökar, vilket är på väg redan nu.

   Faktum är att vi inte ens vågar oss på en gissning, hur vårt samhälle ser ut vid nästa val. Men att vi kommer att få en massa demonstrationer mot de orättvisor som finns (precis som i övriga världen), kan vi vara fullkomligt övertygade om. Vi har bara sett början på protesterna penningtänkandet och girigheten, folk har börjat fått nog helt enkelt.

   Inte en dag för sent, det skulle ha skett redan i början på nittiotalet. Saneringen av statens och bankernas vidlyftiga affärer på bekostnad av att välfärdssamhället började monteras ner. Efter den lovordade saneringen, som förde över kostnader från staten till kommunerna, har det bara gått utför. Och än har vi inte sett slutet på nerförsbacken.