Det bästa med regler är, att det finns så många sätt att bryta mot dem. Av den anledningen är det inte bara storföretag, banker och politiker som tänjer på regler av alla de slag, nästan alla gör det i något sammanhang. Regler är därför någonting som måste kluras ut hur de kan kringgås, det är vad många skattejurister och advokater har som sitt levebröd.

   Risken med det system vi har är, att det finns en form av ett skuggsamhälle, vid sidan av vårt så kallade välfärdssamhälle. Ett skuggsamhälle där vissa grupper bestämmer över sina egna löner och förmåner. Personer som lever i ett skuggsamhälle, tappar lätt kontakten med det verkliga livet, det som alla oavsett inkomster tvingas leva i.

   Risken finns att beslut om skatter och avgifter, styrs av en titt i det egna lönebeskedet. Några hundringar hit eller dit inte spelar någon roll, det har säkert alla råd med. Det visar att empati saknas för de människor, som kämpar i livsvillkorens bottenträsk.

   Förhoppningsvis är jag inte ensam om att anse politik, är civilisationens mest irriterande biprodukt. Eftersom de flesta människor är fullt kapabla att tänka själva, borde inte valda företrädare behövas. Om någonting ska kunna ändra på dagens förhållande, förlitar jag mig till de moderna tekniker, som vi än så länge inte lärt oss använda fullt ut. När vi gjort det, kommer politiker att vara överflödiga.

   Kanske generaliserar jag, eftersom det finns många varianter av politiker, men ingen av dem tilltalar mig. Jag anser de flesta vara stöddiga, överambitiösa, fanatiker, eller rövslickare. Jag tycker det är skrämmande att ett tvärsnitt av folket ska bestämma över våra liv, medelintelligensen i vårt land är ingenting att skryta med.

    Politik går ut på att få majoritet, att driva en ideologi som ska gälla för alla. Ingen hänsyn tas till vad de som inte har samma tro tycker. Det värsta är att majoritetsbeslut anses fattade i demokratisk ordning, vilket faller på sin egen orimlighet. De beslut som fattas har ingenting med demokrati att göra, kanske just därför har vi fått ett odemokratiskt samhälle i mångt och mycket.

   Vad vi definitivt ska kunna kräva av dagens politiker (som i en framtid förhoppningsvis inte behövs) är att de noga ska överväga vilka negativa konsekvenser deras beslut kan få. Det har varit si och så med det, de som brinner för att förändra vårt samhälle riskerar att bli för ivriga. Vad som krävs är alltså ett gott omdöme, vilket man får genom att ha haft dåligt omdöme. Det finns gott om beslut som tagits som visar på ett fruktansvärt dåligt omdöme. Förhoppningsvis har regeringen fått ett bättre omdöme, när det gäller hur sjuka och arbetslösa invånarna ska behandlas.

   Om framtiden vet vi bara, att vi just nu är i färd att bygga den. Men för att inte hela bygget ska bli som ett korthus, måste det till skickliga hantverkare som upptäcker fel i ritningarna, vågar påtala felen och ser till att det blir rätt. 

Läste i något sammanhang att de flesta yrken bara är ramar, där de mest olikartade begåvningar får plats. Så fungerar det inte alls i vårt land, det är (och har varit) alldeles för vanligt att personer hamnat på fel plats, men ändå klamrar sig kvar. Anledningen är naturligtvis det som var tänkt att skydda arbetstagarna, men istället blev en fälla.

   Jobb har sannerligen inte växt på träd de senaste trettio åren, den som haft ett jobb har därför inte vågat byta av den anledningen att de vid neddragningar, riskerat att först få gå hem. Hur många människor med speciella begåvningar som vantrivs på sin arbetsplats, lär vi väl aldrig få veta. Men de finns alldeles säkert i hundratusental.

   Jag har tagit fasta på det där med de flesta yrken bara är ramar och det är inom dem ska olikartade begåvningar tillbringa sina arbetsdagar. Ramar varierar inom olika yrken, men gemensamt för dem är, att de inte är flexibla utan rejält hopspikade med lagar och regler.

   Om vi tittar närmare på de offentliga verksamheterna sjukvård och omsorg, är det tveksamt om det finns någon ram för olikartade begåvningar. Däremot finns ekonomiska ramar för verksamheterna, men de gäller bara personal och patientkostnader. Om kostnaderna hotar spränga ramarna, måste de kostnaderna minimeras för att det ska gå ihop.

   I insändare har förtvivlade läkare och sköterskor varnat för patientsäkerheten i insändare, de uppfattas av landstingsledningen som dissidenter och direkt farliga för verksamheten. Det sprider oro bland både personal och patienter när sanningen dras fram i ljuset. Förändringar och förbättringar är alltid på gång, men den demokratiska processen gör att det kan ta en mandatperiod eller fler, innan full effekt på omorganisationerna innan det märks. Under mellantiden måste skattehöjningar till för att rädda vården och välfärden.

   Med andra ord är det politiskt möjligt att förhala, det som borde åtgärdas omgående. Det politiska handlandet är inget annat än ett försök att behålla sin värdighet och position i samhället. För varje år blir förhållandet det motsatta, misstron mot vad de så kallade folkvalda kan göra, bäddar för ett nytt parti med ett enda viktigt budskap till väljarna: Bort med Landstingen!

   Tyvärr för invånarna finns ett gap mellan nödvändighet och byråkrati. Det är i det gapet våra politiker huserar fritt efter sina ideologier. Någonting vi alla behöver någon gång är sjukvård, men varför ska politiska makthavare avgöra i vilken omfattning? Vi betalar faktiskt mer i landstingsskatt än vad många länders invånare betalar för en sjukförsäkring, vilket måste betyda att vi betalar för någonting, vi inte borde betala för. De pengar som betalas in ska oavkortat gå till vad skatterna är ämnade för, inte en alldeles för stor byråkrati.

   Behöver vi verkligen förtroendevalda och anställda byråkrater för att driva vård, skola och omsorg? Inte alls, vi behöver bara läkare, sköterskor, lärare och övrig duktig personal som får verksamheterna att fungera. För att få skattepengarna att räcka till måste själva kärnan prioriteras, det är vad som är nödvändigt.

   Att sparka övertaliga landstingspolitiker och byråkrater går naturligtvis inte att genomföra, utan att inte bara den yrkesverksamma personalen, men även invånarna gnäller stup i ett. Blir dissidenter helt enkelt. Ständig kritik kan inte slås bort av politiskt valda företrädare, då riskerar de få löpa gatlopp.  

   Så istället för att gnälla över att ha hamnat på fel plats i livet, kräv att få komma till rätt. Eller att få rätten att inom de ramar som finns, anpassa arbetet så att det skänker glädje. Ska det vara så förbaskat svårt.

   Vad de så kallade folkvalda med hjälp av byråkrater håller på med är att ständigt ställa ultimatum. Gör si och så, annars … När någonting sådant inträffar, är det ingenting annat än försök till förslavande. Varje gång det sker är det bara inte ett brott mot landets invånare, det väcker ilska som kan utmynna i förödande konsekvenser för alla parter. 

Vaknade strax efter fyra, börjar känna mig som en jojo. Att ena dagen vakna klockan fyra, andra runt sex, påverkar mig negativt, tänker i ett sorts dimmoln när jag sätter mig ner för att fördriva tiden. Det tar en stund innan dimman lättar, men sedan far tankarna hit och dit.

   Jag grubblar på vad som ska hända framöver. Den officiella bilden av vårt land har krackelerat och en helt annan kan skönjas inunder. Bilden av vår fantastiska demokrati, som enligt många politiker borde exporteras till andra länder, är på väg att visa en helt annan bild. Man kan fråga sig om vi inte numera kan ses som ett odemokratiskt land, styrt av en politiskt skapad byråkrati. Ett land där ordning och reda varit ledstjärnor, uppvisar nu bara oordning och oreda.

    Det som många upplever som kaos inom många offentliga verksamheter, har inte kommit som ett brev på posten, det är följden av årtiondens misskötsel. Valsystemet har visat sig vara alldeles åt helsike, dessutom har framkommit att massvis med fel begåtts vid valet. Antagligen inte första gången, det har säkert hänt tidigare, men inte uppmärksammats, eller sopats under mattan.

   Våra politiskt valda företrädare har levt i oskuldsfullt tillstånd i något som kan liknas vid ett reservat, där inga andra har tillträde. Inte ens den moderna tiden. Alla försök att anpassa politiken till verkligheten är därför dömt att misslyckas, det går inte att leva i två världar samtidigt.

   Det högteknologiska kunskapssamhället har inte tagits emot med öppna armar av det politiska etablissemanget. Med allt de säger bara en knapptryckning bort, blir omedvetna felsägningar och misstag allmängods samma dag. Det finns ingen ångervecka för dåliga beslut, som inte förutsett konsekvenserna. För varje misstag undergrävs förtroendet.

   Vid min ålder kan jag inte blicka för långt framåt i tiden, jag tar därför ofta saker och ting som de kommer dag för dag. Sorgligt nog är det allt fler unga arbetslösa som tänker på samma sätt och tar en dag i taget. Den politiska uppfattningen är att om de väl får ett jobb, kommer allting att lösa sig. Vad som händer är bara att de ungas drömmar om hur de vill leva sina liv krossas. Deras dröm är inte att sitta i kassan eller plocka upp varor på hyllorna i ett varuhus, inte heller att jobba obekväm arbetstid i någon hamburgerbar, men ingen politisk makthavare bryr sig. Vad vet ungdomarna om livet, det är bara folk med social kompetens som vet det.

   Bland många av de unga finns kreativitet och oupptäckta talanger vårt land skulle ha enorm nytta av. De långtidsarbetslösa har lärt sig bli överlevare genom att istället för pengar, använda sig av uppfinningsrikedom. De som varit motståndare mot lärlingsplatser, är de som ska bära hundhuvudet för ungdomsarbetslösheten.

   Jag har själv varit ung (och är det fortfarande i sinnet) och minns hur obstinat jag var mot de som ansågs vara auktoriteter. Ingen av dem visste vad jag ansåg var bäst för mig själv. Precis som nu var det ingen av de jag rök ihop med som egentligen lyssnade, de hade rätt och jag fel.

   Ingenting tycks ha ändrats under de snart sextio år som gått sen jag slutade skolan. Jo, en viktig sak har ändrats, då fanns möjlighet att byta jobb om man inte trivdes. Den möjligheten utnyttjade jag flera gånger.

   Det gäller att hamna på rätt plats i livet, inte en plats anvisad av andra, det har aldrig politiska företrädare fattat. Eftersom många av de aktiva politiker som finns i dag, säger sig ha politiken i blodet, betyder det bara att någon eller båda föräldrarna varit politiker. Arvet de fått gagnar sannerligen inte de nya frågor som ständigt dyker upp, deras beslut styrs av gammal vana. Människor som säger sig ha politiken i blodet, ska vi därför akta oss för.

   Man bör ha i åtanke att genom politiskt påtvingade regler och förordningar, blir resultatet att allt fler människor vänder ryggen åt makthavarna. Läste några kloka ord för många år sen, men minns inte ordagrant. Vad jag kommer ihåg är: En påtvingad auktoritet kan bli avgörande för våra handlingar, men över hjärtat har den ingen makt. Den som tror sig behärska människor på det sättet bedrar sig.

   Vad jag kan förstå betyder det att med politisk styrning, kan vi aldrig få ett väl fungerande samhälle. Det är de som berörs av besluten, det vill säga folket, måste själva få säga sitt hur de vill ha det.

   Nu kom tidningen, dags att insupa lite nyheter. Under helgen blir det ingen blogg, jag släpar inte med mig datorn till sommarstugan. Eftersom el snart kan klassas som lyxvara (åtminstone vad gäller priset) bommar vi igen tills våren kommer. Vem fasiken ställde till med att vår billiga vatten- och kärnkraft nu kostar skjortan? Är det svenska folket, eller de så kallade folkvalda?