Vaknade utsövd klockan fyra, samtidigt som tidningen dunsade ner i brevinkastet. Inget nytt under solen i tidningen som vanligt, kaffemuggen räckte faktiskt längre än det som var läsvärt i tidningen. Vad budgeten innehöll fick man ju reda på i går. En försiktig general den där Borg.

   Ibland slår mig tanken varför jag sätter mig ner och skriver min blogg tidig morgon. Är det en förströelse i väntan på att frugan ska vakna? Kanske är det så, för det verkliga skrivandet, det som ger mig glädje, börjar jag inte med förrän på eftermiddagen. Kanske för att förmiddagen går åt till att stöka undan allt annat, för att få lugn och ro.

   Efter att ha läst vad våra så kallade folkvalda håller på med, behövs tid att låta adrenalinet sjunka tillbaka. Att slå bort alla dumheter de säger och gör går inte, det gnager. En sak som irriterat mig senaste veckan är att oppositionen ligger lågt. Om man bortser från Vänsterpartiet, förstås. Kanske borde de göra en studieresa till Kuba, för att insupa lite nya friska idéer.

   Att MP ligger lågt har väl antagligen ihop med att språkrören sjunger på sista versen. Nya ska ta över under den pågående mandatperioden. För de nya gäller det att försöka hitta på saker, som kan falla folk på läppen vid nästa val. Ett rödgrönt samarbete blir inte lätt, eftersom det illröda V, redan signalerat att de fick ge efter för mycket för att hålla sams.

   Vad som väntar är då att V kommer att sätta sig på tvären och den stora samarbetspartnern, troligtvis kommer att lägga om kursen nittio grader inför nästa val. Har hört sossar säga att det inte håller, att försöka kopiera motståndarens valfläsk. Så sant, eftersom de alltid plattar till det, för att det ska se större ut. 

   Vad MP:s gamla språkrör tillsammans med de nya borde göra, är att hitta tillbaka till det som drog många anhängare till partiet, att inte predika arbetets absoluta nödvändighet. Den jobblinje som nu ska följas, är en överoptimistisk önskan att hjulen ska börja snurra ute i världen, ingenting annat. De gröna jobben som förespråkas kostar bara skattepengar. Vår egen inhemska efterfrågan av det som produceras i vårt land, är inte tillräcklig.

   Kortsiktiga jobb är möjliga att skapa, men långvariga måste växa fram ur ett behov som ska tillfredsställas. Att anställa inom den offentliga sektorn, det vill säga avlöna människor med skattemedel, innebär alltid skatteökningar. I det fallet hade de rödgröna alldeles rätt i valrörelsen, eftersom de ville minska arbetslösheten genom att stat och kommuner skulle anställa så många som möjligt.

   I förlängningen betyder det att om alla ska få jobb, måste staten bli dess försörjare. Det var i och för sig inga vidlyftiga lösningar som presenterades av de rödgröna i valrörelsen, men gemensamt var att staten måste ta ett större ansvar. Trots motsättningar var Östros och Ohly inne på samma linje, så varför inte löpa linan ut.

   Om det skulle gå så långt, varför inte införa Medborgarlön och släppa människorna fria att utforska sin kreativa sida.  Jobb finns det hur mycket som helst att göra, men med dagens tänkande, skulle det inte kunna försörja en människa, vilket en Medborgarlön skulle göra.

   Kanske är det en gammal mans sätt att tänka, men under min uppväxt talades det mycket om jämlikhet, broderskap och solidaritet. Med årtionden av fattigdom och trettiotalets massarbetslöshet i färskt minne, insåg de politiska ledarna efter andra världskriget att samma sak kunde hända igen. Folkbildningen var ett första steg i att skapa ett bättre rustat folk, inför framtida utmaningar.

   Industrisamhället var på väg att ta död på jordbrukssamhället, det fanns ingen framtid i att driva jordbruk i liten skala, småbönder behövdes inom industrierna istället. Förhoppningar om hur våra stora tunga industrier skulle försörja både människor, stat och kommuner var stora, men någonstans i skarven till sextiotalet, var vårt försprång efter krigsslutet borta. Vem kunde på femtiotalet ens ana, att de krigshärjade länderna skulle hinna ikapp och förbi på så kort tid, men det kunde de.

   Att försprånget schabblades bort kan till stor del skyllas på den ideologiska visionen om Folkhemmet, som skulle ta hand om alla från vaggan till graven. I sin iver att bygga upp en organisation som tog hand om allting, missbedömdes vad det hela skulle kosta. Efter bara några år stod det klart att ingenting skulle bli över, på grund av att alldeles för många skulle behövas för att det skulle fungera.

   Naturligtvis borde det ha stannat vid det och det halvfärdiga systemet skulle ha skrotats. Att det inte skrotades, gjorde landets befolkning till de högst beskattade i hela världen. Att det dessutom orsakat devalveringar i klass med ”bananrepubliker”, gör det hela ännu mer genant. Varför ingen regering under de senaste fyrtio åren försökt rätta till misstaget är obegripligt.

   Under de fyra senaste åren har den borgerliga alliansregeringen försökt rätta till de mest remarkabla felen i vårt trygghetssystem, men i sin iver skjutit sig själva i foten vid flera tillfällen. De närmaste fyra åren har de visserligen chansen att rätta till de största tabbarna, men det kommer antagligen ta all kraft i det minoritetsläge de befinner sig. De kommer att tvingas prata mer, än de kan utföra någonting.

   Nu känns det som att kaffekicken har tagit slut, men huvudet är fortfarande fullt. Eftersom jag bara verkar ha kommit halvvägs, måste det bli en fortsättning på de tankegångar som runnit till i dag. Alltså, fortsättning följer. 

Det händer ofta att jag känner avundsjuka när någon säger: Det bryr mig inte. Tänk att bara kunna koppla bort det som känns otrevligt och skrämmande, trots att det påverkar det dagliga livet. Naturligtvis försvinner inte problemen, för det mesta blir det bara värre om man inte tar tag i dem.

   Kan det vara så att många inte orkar ta itu med saker som kräver engagemang? I vår moderna tid krävs vi ständigt på beslut som måste fattas, blir det för många beslut att fatta, drabbas många av beslutsångest.

   Ingen vet om den tid vi nu har är fågel eller fisk. Ena stunden kan vi segla i det blå, i nästa kan vi göra en djupdykning, det tillhör livets spelregler. För att skydda sin egen sinnesro, blockerar vi tankar om otäcka saker som kan hända. Eller så resonerar de som tar lätt på saker och ting att händer det, så händer det.

   Jag kan inte slå bort alla varningssignaler som ljuder titt som tätt. När jag hörde att Frankrike nu är på tur att städa upp sina minst sagt vidlyftiga affärer, fick det mig att tänka på brinnande bilar och fullt med folk på gatorna. Det är inte som i vårt land, där de flesta bara rycker på axlarna och resignerar.

   Hörde i ett nyhetsprogram någon säga det var tur att vi gjorde vår ”konkurs” i början på nittiotalet, den mannen visste inte vad han talade om. Åtgärderna för att sanera statens och bankernas minst sagt bedrövliga affärer fram till kollapsen, den slutnotan har vi inte sett än. Vad som hände var en omflyttning av kostnader, någon sanering var det inte tal om. Om man bortser från all välutbildad arbetskraft som sanerades bort och exporterades till andra länder, förstås.

   För tillfället är vi lite styva i korken, landet har en stabil ekonomi. Jodå, så länge våra duktiga exportindustrier kan sälja sina varor, men vad händer om köpkraften minskar ute i världen? Vi står inte på egna ben, utan är i mycket hög grad beroende av andra.

   Invånarna i de länder som hamnat på fallrepet, tvingas svälja en besk medicin. Alla går efter samma recept, folk måste jobba längre, annars tar pensionspengarna slut. Administrationen inom de offentliga verksamheterna måste bantas, med dagens teknik behövs inga pappersvändare. Det är möjligt att vi nu ser embryot till det papperslösa samhället, om det är så, är det sannerligen på tiden.

   Att försöka gissa sig till hur det kommer att se ut om tio år är omöjligt. Konsumtionssamhället kommer antagligen inte bara att kollidera med de miljömål som hela tiden sätts upp, utan också med en växande arbetslöshet ute i Europa. För att hjulen ska fortsätta att snurra, fordras ständig tillväxt i ekonomin, men till det behövs konsumenter och om de blir färre …

   Hoten tornar upp sig i horisonten, hotet om en global uppvärmning hamnar i bakgrunden, när det blir en fråga om människors överlevnad. Varningssignaler om vad som är på väg, börjar så sakta sprida sig i media. Det senaste är att oljan inte har lång tid kvar och att alternativa bränslen inte kan fylla behovet. Kan vara förklaringen till, att det inte är dollarns värde som styr priset på drivmedel som tidigare. Vid varje höjning kommer det nu att vara en fråga om tillgång och efterfrågan.

   Slutsatsen man kan dra av det som händer är, att vi sprattlar som marionetter upphängda i snören. De som rycker i snörena, gör det så länge som vi inte trasslar in oss i varandra. När det händer och vi inte längre sprattlar på kommando, uppstår en intressant situation. Kommer snörena att klippas av, eller ...?

   I nuläget har SD trasslat till den tidigare välordnade marionetteatern här hemma, vi kan bara sprattla på och se hur det hela utvecklas. Hur det hela slutar vet väl fasiken, föreställningen har bara precis börjat.

Det måste nog till en hjärnskrynklare för att få en förklaring om, varför jag hela tiden letar nya infallsvinklar på problem, andra borde ägna sig åt. Inte minst politiskt valda personer. .

    Politiker har en förmåga att tänka platt, ungefär som människor såg på vår värld, innan det stod klart att den var rund. Enligt många politiker finns en gräns, där slutet på vår värld betyder välfärdssamhällets undergång. Just demokrati och välfärd är någonting vi mutat in som vår alldeles egna lilla värld.

   Men hur ett välfärdssamhälle ser ut är svårt att definiera, därför blandar våra politiker bort korten och säger när det kniper, att vi måste vara rädda om vår fantastiska demokrati. Även hur vår demokrati fungerar, har våra politiskt valda svårt att kunna förklara. Själva anser de sig vara en garant för vår demokrati, andra hävdar att de är en fara. Det sistnämnda ligger enligt min mening närmast sanningen, dessutom är de en oförsvarbar kostnad som drabbar alla, till och med dem själva.

   Hur mycket skada de politiska ideologierna orsakat enbart vårt land, kan knappast överblickas. De politiska irrvägar som provats har inte fört oss framåt, snarare kan det liknas vid på stället marsch. Lite som att stå på perrongen och se tågen gå, men inte veta vilket vi ska kliva på.

   Att acceptera att någonting inte är som man tror, ställer det mesta på huvudet. Av den anledningen är det bättre att hålla för öronen och inte lyssna på goda råd, eller sanningar som sägs. Många blir förbaskade och vägrar ta till sig sanningen. Har man från barnsben fått veta att så och så är det, sätter det sig i ryggmärgen. Förr sa man, som de gamla sjunga, kvittra de unga och så är det faktiskt.

   De politiska ideologierna är gamla, när de föddes var det en annan värld med helt andra förhållanden. Man måste därför se de gamla ideologierna som en form av religion, en tro på någonting. Men tittar man närmare på de politiska ideologierna, vilka budskap har de? Över hela skalan är det arbete som gäller, inte av lust utan av nödvändighet. Ingenstans har jag hittat en förklaring om, varför vi måste jobba för att försörja andra. Att vi gör det för att försörja oss själva må så vara, men varför ska vi solidariskt betala för att föda andra?

   Det var inga grovarbetare som skapade ideologierna, det var människor som med sitt intellekt, kunde slå blå dunster i ögonen på folk. Inte många förstod innebörden av ideologierna, men det lät vackert, många tycker det fortfarande.

   De som verkligen förstod vad budskapen innebar i förlängningen, drog nytta av det. Det solidariska tänkandet exempelvis, skulle med lite finurlighet föda dem till döddagar. Uppdraget var enkelt, att ställa sig till folkets förfogande och föra deras talan.

   Och så har det rullat på, eftersom ingen har ifrågasatt varför en massa människor ska företräda andra och ha betalt för det. Enbart i vårt land, vimlar av människor som säger sig ta hand om, det folk inte själva klarar av. Men naturligtvis kostar det, fattas bara annat.

   Den som tänker efter lite, inser att de gamla ideologierna och att följa dem, inte passar in i vårt moderna samhälle. Den moderna människan är fullt kapabel att ta hand om sig själv. Visst finns undantag, men i ett förhållandevis litet antal. Med andra ord behövs inga beslutsfattare och förmyndare, men det är ju så vårt samhällssystem är uppbyggt.

   De nya moderaterna har nog inte insett, att vad de nu är på väg att lägga grunden för, är ett nytt modernt samhälle. De har genom de regler för a-kassa och sjukförsäkring som fått så mycket kritik, fått många att inse hur betydligt enklare det är, att se om sitt hus på egen hand. Varför betala landstingsskatt när en privat sjukförsäkring blir betydligt billigare? Samma sak med en arbetslöshetsförsäkring. Vem är betjänt av att betala höga administrationskostnader som urholkar de pengar som betalats in?

   Precis som det i sportsammanhang säga att bollen är rund, ska det fungera inom politiken. Det ska hända oväntade saker, precis som vid senaste valet. Det ska också plockas in nytt folk som orkar springa, när orken på de ”ordinarie” börjar tryta. Men problemet är kanske större än så, luften verkar ha gått ur och politikerna tvingas sparka på en platt boll. Kanske just därför, blir det inga mål.

Tidningen har inte kommit. Varför den är så sen på söndagar är svårt att förstå. Den brukar inte innehålla någonting sensationellt, inte läsvärt heller för den delen. Ändå retar man upp sig på att den kommer sent.

   Jag är en person som omedvetet suger till mig det jag läser och hör. Det är lätt att tolka det man läser och hör på fel sätt. Eller kanske är det så att vi tolkar informationen på det sätt vi vill ta till oss den. Fick en tankeställare efter att ha hört ett gäng ungdomar med V75 lappar i handen, fabulera om vad de skulle göra om de råkat pricka in rätt rad och kammat hem jackpot. Det var inte samla i ladorna som gällde, snarare att sätta sprätt på pengarna.

   Jag började tänka på den spirande optimism det talas om, att folk vågar handla igen. Vad det i själva verket handlar om, är kanske att passa på så länge det går. Finanskrisen kom som blixt från klar himmel, samma sak kan hända igen. Ska det gå åt helsike, ska det göra det med dunder och brak.

   Oavsett vem man talar med, är de inte nöjda med vad de har, tvärtom skrivs önskelistor i huvudet varje dag. Det är väl en av anledningar till att det spelas så mycket i vårt land. Att jobba ihop pengar till önskningarna går inte, även om skatten på arbete skulle bli ett minimum. När människor kommer underfund med att arbete sannerligen inte skapar hälsa och välstånd utan bara det nödvändigaste, kommer vår värld att förändras.

   Jag saknar originalen som fanns när jag var ung. Naturligtvis finns det fortfarande personer som kan uppfattas som original, men det uppskattas inte i myndigheternas ögon. Ingen ska välja sin egen väg i livet, alla ska rätta in sig i ledet, annars stryks de ur rullorna. Massvis med levande personer, existerar egentligen inte i vårt land. I alla fall inte i myndigheternas papper.

   Många av dessa personer har en gång varit skattebetalare, men av skilda anledningar hamnat utanför samhällsgemenskapen. De är fortfarande människor, men behandlas inte som sådana. Varje vuxen person måste vara en tillgång för staten, kommunerna och landstingen, annars kan inte välfärden bevaras. Men de pengar dessa personer betalat in, har de inte rätt att få tillbaka en del av dessa pengar?

   I Gävle försvaras höjda arvoden till politiskt valda personer, att de ska uppmuntras ta mera ansvar. Att de inte gjort det tidigare vet alla, men att höja deras ersättningar, kommer knappast att ändra på det. Om det är så enkelt, varför inte höja lönerna inom skolan, sjukvården och omsorgen? Inga kunskapskontor eller landstingsledningar skulle behövas, personalen skulle ha ansvaret att det fungerar. Tja, i det fallet har jag en känsla av att det skulle fungera, frihet under ansvar har större förutsättningar, än att utföra idiotiska order från personer som har sämre inblick i det vardagliga.

    Visst är det märkligt att de som ska utföra vad beslutsfattare kommit fram till, inte är de som lägger fram underlagen för besluten. De som vet var det brister, varför det blir si och så och inte som det var tänkt, är de som aldrig får säga sitt. Att det ständigt blir fel vid beslutsfattande, men ingen har ansvaret för dessa fel, kan inte höjda arvoden ändra på.

   Jag ruskar på huvudet varje gång en politiker pratar om hur vårt land utvecklats. Vårt land har bara förändrats, för politiskt valda personer på ett skrämmande sätt. Allting går så fort att när viktiga saker ska beslutas, är underlaget för besluten redan överkörda av verkligheten. Det enklaste sättet att ändå kunna fatta ett beslut, blir då att försöka rädda ansiktet genom att plocka fram gamla beprövade patentlösningar, i hopp om att de ska fungera.

   Det är först när politiskt valda personer vågar erkänna att deras kunskaper inte räcker till, som en förändring kan ske. Hur länge de tror sig kunna gömma sin okunnighet bakom inhyrda konsulter och välbetalda tjänstemän vet väl f-n, men visst sjunger det politiska etablissemanget på sin svanesång.

   Politiskt valda personer ska finnas ute i arbetslivet, inte bakom stängda dörrar.

Kände inte alls för att skriva i dag. Läste tidningen, tittade på textteve och vankade runt för att skaka av mig olusten. Kanske en förkylning är på gång, det känns så. Skulle kännas bra som en ursäkt att bara ligga och läsa, det gråa vädret lockar inte till en långpromenad på förmiddagen.

   Tidningen blir allt sämre, eller så är det materialet som blivit alltmer ointressant. Men ledarskribenterna i landets tidningar, har verkligen fått någonting att skriva om efter valet. Före valet ägnade de båda blockens tidningar mest åt svängningarna i opinionsmätningarna. Men i alldeles för många fall var det rena rama pajkastningen, jag upplevde det som lite av gycklarnas marknad.

   Spekulationerna om vem som skulle leda landet gick till överdrift, men det serverades i alla fall någonting som inte är alltför vanligt, skådespel åt folket. Svenska folket älskar såpor på teve, vilket skickliga PR- makare utnyttjade i valrörelsen. Efter alla skamgrepp som förekom i valrörelsen, vem var mest trovärdig, Mona eller Fredrik? Svaret väljarna gav, tolkar jag som ingen av dem. Båda står nu som förlorare, oavsett vad de själva anser.

   De röda och blå ledarskribenterna däremot, är överens för en gångs skull, de har fått en gemensam fiende. Hur länge det varar återstår att se, men jag tror att skribenterna grovt underskattar sina läsare.

   På sätt och vis finns det humor i det hela. Flög för mig att dagspressen börjat konkurrera med Grönköpings Veckoblad, men kom underfund med att precis så löjligt, är det som nu händer i verkligheten. Det är inte bara hela vårt politiska etablissemang som gjort bort sig och riskerar att bli utskrattade, utan även ledarskribenterna.

   Högmod går före fall, brukar man säga och visst är det så. Våra politiskt valda personer har helt enkelt blivit alldeles för styva i korken. Inget fel i att ha självförtroende, men då måste det finnas en anledning till det också. Alliansen har ju faktiskt inte lyckats få majoritet och kan därför inte slå sig för bröstet. De har inte bara en motståndare i kommande holmgångar i riksdagen, det gäller att vara ödmjuk och verkligen läsa av vart hän det barkar.

   Ju mer jag tänker igenom vad det nuvarande politiska läget kan få för följder, ser jag faktiskt fler fördelar än nackdelar. De saker som genom en tyst överenskommelse sopats under mattan och inte har tagits upp på dagordningen, kommer obönhörligt att dras fram i dagsljuset. Det gäller inte bara invandringen, vår alldeles för stora offentliga byråkrati måste också ses över.

   Under alldeles för många år har retoriker hyllats, de munviga, snabbtänkta, som helskinnade kan klara sig genom en debatt. Inte minst bland de aktiva inom politiken, ses dessa personer som ett föredöme. Men har dessa personer utfört fått till stånd någon förbättring av vårt samhälle? Icke, sa Nicke.

   Är det inte så att våra politiker alldels för ofta, pratar bort en föresats om en förbättring? Att de ersätter handlingen med talet om det som ska göras under så lång tid, att de upplever det som att den blivit utförd? Just att tala om vad som kommer att göras, tar både tid och kraft. Vad det handlar om är obeslutsamhet och tvekan. Om de verkligen vill övertyga, vad kan vara bättre än att tiga om det, men göra det som behövs.

   I samband med att jag skrivit av mig, brukar det dyka upp något citat, men i dag hittade jag ingen lapp som passade in. Långt i bakhuvudet dök det upp någonting jag måste ha läst eller hört och som passar in på behandlingen av SD. Snabbt taget ur minnet lyder det så här: Den som verkligen bryr sig om människor, avstår från både anklagelser och hämnd. De överser och går vidare, eller förmår kanske räcka ut handen i tillgift.

   Det är upp till den som läser det här att tolka budskapet.

Det är svårt att beskriva en känsla, men just nu känner jag bara olust, inte alls den glädje och optimism som tidigare fungerat som drivmotor. Kanske beror det på mitt alldeles för höga blodtryck, som inte ens medicinen tycks få ner. Hursomhelst får jag se det som en näsknäpp, att det är dags ta det lite lugnare.

   Den inbyggda klockan som får mig att vakna tidigt, finns nog ingenting att göra någonting åt, men jag måste lära mig göra en mjukstart på morgonen. Att direkt från sängen slänga i mig en mugg kaffe och sedan sätta mig ner vid datorn stressar mig numera, istället för att ha en lugnande effekt.

   Tidigare har tankarna alltid varit klarast på morgonen, nu känns de dimmiga och diffusa och fladdrar lite hursomhelst. Märker ibland efter att jag efter att ha skrivit min blogg, inte har en aning om vad den handlat om. Allt styrs av ögonblickets ingivelse, istället för att vara noga genomtänkt.

   Men jag har funderat mycket över hur det var möjligt, att få alla politiska makthavare miljömedvetna. Ja, i alla fall i Europa, med några undantag. Det måste vara starka krafter bakom, eftersom tidningar, teve och radio idogt trummat ut budskapet. Om de varit ivrigt påhejade av miljövänner må så vara, men varför av de politiska makthavarna?

   Förklaringen kan vara så enkel att någon såg möjligheten att pungslå invånarna med miljöskatter och avgifter. Grön skatteväxling och en massa andra miljöavgifter har gett klirr i åtminstone vår statskassa, antagligen är det fler länder som gottat sig åt miljötrenden.

   När miljöfanatiker försöker hitta lösningar på hur vår stackars planet ska överleva, grubblar jag på vad människorna ska leva av, fram till dess det eventuellt händer en naturkatastrof. Att plantera nya regnskogar istället för de som skövlats skulle ge jobb åt många, men det är väl antagligen en alldeles för enkel lösning. Inte finns det väl mycket pengar att hämta i det heller, för den delen.

   Allt är baserat på att plocka in vinster till priset av andras förluster. Hela samhällen är uppbyggda efter den principen. Politik är som ett pyramidspel, de som lyckats skaffa sig en plats bland de främsta, är säkra på att kamma hem en nätt vinst, övriga får stå med lång näsa.

   Ibland slås jag av tanken att det finns ett större hot mot oss stackars människor, än vad en krasslig miljö kan åstadkomma. Det största hotet mot vår planet är människan och vad den kan ställa till med. Miljöförstöringen som pågått under många år, är egentligen en bagatell, om man jämför med vad profithungriga människors jakt på pengar kan ställa till med.

   Att rädda vår miljö har blivit en stor inkomstkälla för många, ju mer pengar det handlar om, desto mer lurendrejare kommer det att dra till sig. Allt vad forskare kommit med än så länge om vad som är bra eller dåligt för miljön, måste ses för vad de är, nämligen gissningar. När koldioxiden minimeras, vad kommer att få stryka på foten? Kommer sällsynta arter av träd och växter att försvinna och i så fall, hur kommer det att påverka vår miljö?

   Vad som nu pågår, är som om vi försöker truga på naturen en medicin, som ingen kan säga om fungerar. Inte heller vilka biverkningar experimentet kommer att uppvisa. Det hela är ett hyckleri och nu måste makthavare världen över löpa linan ut. Hyckleri är någonting som inte går att ta tillbaka, det är ett falskspel som måste fullföljas, för att inte pinsamt avslöjas. Tyvärr är det vad politik handlar om.

   Förhoppningsvis kommer jag att få uppleva när det vänder, att människorna själva ges möjlighet att styra sina liv. Staten, kommunerna och landstingen ska bara vara ett medel för invånarna, så fungerar det inte nu. Läste som hastigast i tidningen att politiker ska få bättre betalt i Gävle, vilken nytta har invånarna av det? Den politiker som grubblar över varför det gamla trygga politiska landskapet är på väg att förändras, bör snarast ta på sig ytterkläder och gå ut och lyssna vad som sägs på gator och torg.

Dagen började inte så bra, datorn ville leva sitt eget liv efter att jag slagit på den. Som vanligt var det ett löjligt fel, en fil saknades av någon anledning. Orkade inte ta itu med problemet tidigt på morgonen, när jag väl satte igång datorn igen, var felet fixat på tio minuter. Man ska aldrig ge sig på att försöka sig på att ta itu med saker när adrenalinet flödar.

   Nåja, världens mest fulländade demokrati, finns det politiskt aktiva som påstår att vi har. Jo då, vi får säga och tycka vad vi vill, men därifrån är steget långt, till att kunna påverka de politiska makthavarna. Ingen som inte har plats i gänget, ska lägga sig i det som en majoritet kommit fram till ska beslutas. En otäck rest av den enpartistat vi en gång var.

   Men det ploppar ständigt upp för folket dolda snedeffekter, orsakade av maktfullkomlighet. Den muthärva som uppdagats i Göteborg, är antagligen bara toppen av ett isberg. Alla kan köpas, om betalningen är den rätta. I varje valrörelse köper partierna röster genom utlovat valfläsk, som invånarna senare får betala i någon form. Lojala partimedlemmar belönas med uppdrag som betalas av skattebetalarna. Ja, börjar man tänka så, har korruption funnits mitt ibland oss under många herrans år.

   Att samla på sig så mycket som möjligt, har blivit en tävlan. Eftersom vi inte får med oss någonting dit vi en gång går, kan man fundera varför. Alla borde vara medvetna om att de redan från födseln, obevekligt går sin död tillmötes. När den inträffar vet ingen, men det gäller att ta vara på den tid som tilldelats.

   Människan är dålig på det, dyrbar tid sovs bort, eller slösas bort på fullkomligt meningslösa saker. Att slå ihjäl tid, är det många unga (men även äldre) som gör, men i de flesta fall är det inte ett eget val. Vår fantastiska nutid är sådan, endera jobbar folk nästan ihjäl sig, eller tvingas vara sysslolösa.

   Känner mig ofta otillräcklig på grund av ständig tidsbrist, det är så mycket som ska hinnas med innan det är dags. Ibland frågar jag mig varför, om det är för att skapa minnen hos mina nära och kära … Tja, kanske är det så.

   Stunder av tvivel drabbar alldeles säkert de flesta. Om man tappar fotfästet är det naturligt att söka sina rötter eller göra nostalgiska återblickar. Vad det handlar om är att försöka hitta en fast punkt att utgå ifrån. Den fasta punkten blir alltmer diffus, i takt med att vårt samhälle förändras.

   Efter att det långlivade industrisamhället gick i graven och ersattes av det högteknologiska kunskapssamhället, känns det som att människan skapat det rotlösa samhället. De högteknologiska framstegen sker i rasande fart, nya tekniker har blivit vardagsmat. Vårt skolsystem är ett utmärkt bevis på att föråldrade kunskaper bland de styrande, skapar okunskap hos de unga.

   Den trygghet vi alla vill känna, hur skapas den i vår hispiga nutid? Med inte någon av föräldrarna till hands när någonting inträffar, har snuttefilten ersatts av en mobiltelefon. Visserligen kan barnen nå sina föräldrar, men vad det har med trygghet att göra vet inte jag. Ett tryggt samhälle kan bara skapas, genom att människorna känner trygghet. Det har ingenting med ekonomi att göra, enbart att de politiska makthavarna lyssnar på vad invånarna har att säga och vilket samhälle de vill ha.

   Framgångarna för SD har ingenting att göra med deras politiska budskap, det har att göra med det etablerade politiska etablissemangets totala brist på att lyssna hur folket tycker och tänker. Det häcklas friskt om gröngölingarna inom politiken, som inte kommer att kunna försvara sig i en debatt. Må så vara att de inte lärt sig retorikens flummighet, de säger bara vad de hört folk på gatan säga. Utan försköningar.

   Den som säger vad folk tycker och tänker får många motståndare, men också medhåll från en växande grupp, så länge som inte de politiska makthavarna, gör någonting åt de misshälligheter som finns. Det som varit politiskt korrekt tidigare, kan ses som en belastning för båda blocken. Nu gäller verkligen att ta itu med ett helvete i taget.

   Det största helvetet för regeringen och det rödgröna blocket är invandringspolitiken. Tiden då människor som ställde frågor om invandringen, snabbt och effektivt kunde tystas av de politiska makthavarna genom att kalla dem rasister, den tiden är förbi. Det går inte att idiotförklara en så stor del av landets invånare, som SD har bakom sig.

   Uttryck som att inte vilja ta i en SD politiker med tång, är bara barnsligt. De är valda på samma sätt som från de båda andra blocken, folket har sagt sitt. Att de båda blocken plockat på sig boxarhandskar är inte ett tecken på en fight, utan bara för att skuggboxas. Ingen vågar sticka fram hakan och riskera få en smäll på käften, de har ju själva inte rent mjöl i påsen.

   Eftersom knappast någon har det, är världen som den är och vi har små möjligheter att göra någonting åt det. Men alla borde säga sin mening i alla fall, annars tror alla makthavare att folk är nöjda med det som är.

Att nostalgiskt se tillbaka på en tid som bevarats som obekymrad och lycklig, fungerar utmärkt som räddningsplanka, när allt känns eländes elände. De lyckliga stunderna finns lagrade som stillbilder i huvudet, men vissa saker blir rörliga när minnena gör sig påminda. Det dyker upp ett minne och man lutar sig tillbaka med ett leende på läpparna och tänker, det var tider det.

   Det är lätt att glorifiera minnen, att omedvetet försköna dem. Minnesbilder är förrädiska eftersom de finns där som vi uppfattade det hela, andra har som regel en helt annan minnesbild. Omedvetet försöker vi antagligen försköna eller försvara vårt handlande vid just den tidpunkten.

   Att jämföra tidsperioder med varandra är egentligen förkastligt. Förändringarna har gjort att många äldre inte längre känner igen sig och därför trånsjukt ser tillbaka på det vi hade en gång. Men det var inget paradis vi levde i, kanske just därför har vi bara lagrat de ljusa vackra minnena.

   Tonåren som alla måste genomlida, kan upplevas som ett helvete av många. På sätt och vis tycker jag synd om dagens ungdom, många blir bestulna på en lycklig tid att se tillbaka på. Jag har en känsla av att min generation, växte upp tämligen bekymmerslösa, dagens ungdom utsätts för konkurrens redan i skolan som sätter press på dem.

   Det är sorgligt att se hur det samhälle, som var tänkt att bli ett där alla skulle var lika mycket värda, i modern tappning skapar socialgrupper och utanförskap. De som drabbas mest är de som av skilda anledningar saknar läsbegåvning, det blir så i ett kunskapssamhälle. Av naturliga skäl är det många som efter avslutad skolgång, känner sig mindre värda. Kanske just därför är det så många som revolterar mot vårt så kallade välfärdssamhälle genom meningslös förstörelse. På sätt och vis bättre, än att som så många unga ta sina liv, eftersom de inte kan se någon framtid.

   Kanske började det redan på dagis, eftersom barn inte utvecklas i samma takt. Tryggheten att ha sina föräldrar till hands när någonting händer, är ovärderlig som grund att stå på i vuxenlivet. Den tryggheten har fått stå tillbaka för en politisk dröm om det fulländade samhället. Men den välfärd vi sägs ha, gäller om båda föräldrarna arbetar, det behövs bara att ena parten blir arbetslös, för att familjens ekonomi ska raseras.

   Jag grubblar på vilka minnen de i dag unga kommer att ha från sin uppväxt. Jag tror knappast att de på ålderns höst, kommer att minnas tevespel eller andra i dag häftiga prylar. Nya tekniker ser dagens ljus med samma hastighet som många byter kalsonger, kanske kommer minnena att röra sig om saker de hade en gång. Om det ska ses som lyckliga minnen, är en annan femma.

   I vår moderna tid gäller det att ha ett arbete för att kunna hänga med och konsumera i samma takt som grannar och bekanta. Sett över de år vi arbetar, är det en stor uppoffring som krävs. Risken finns att dagens tempo är alldeles för uppskruvat och att människor bränns ut fortare.

   Ser man till Försäkringskassans tolkning av de politiska direktiven, får man en känsla av att människan måste sugas ut så mycket det går. Jag kan inte se annat än att den moderna människan, mest ska ses som en förbrukningsvara, ju kortare livslängd desto bättre.

    På sätt och vis förståeligt ur myndigheternas ögon. Ledig arbetskraft kommer det att finnas gott om, varför spara på de som har ett jobb nu. Gamla människor kostar bara pengar, det kräver vård och omsorg efter ett slitsamt liv. Dessutom är det nu pengarna i statskassan behövs, för att kunna få det hela att gå runt. Morgondagen är en helt annan historia. När det kommer till kritan är ingen oersättlig, även om många tycks tro det.