Så har det då hänt, jag har läst igenom vad jag skrev i går. En nödvändighet eftersom jag tvingades klippa av skrivandet, trots att huvudet var fullt. I går hade jag fullt klart för mig vart jag ville komma med mina tankar, men det blev för många kringelkrokar för att nå fram. Vid kaffet kom jag underfund med, att jag antagligen inte heller i dag, kommer att hinna med vad jag tänkt mig. Hoppas bara att det inte blir en alldeles för tjatig följetong.

   Nog om det. Efter att i förrgår och under gårdagen lyssnat på alla experters kommentarer till den budget som presenterades i tisdags, kunde jag inte låta bli att småskratta för mig själv. Det finns av naturliga skäl många om och men i den budget som presenterades, om hur framtiden kommer att se ut, vet vi ju ingenting. Om något år vet vi om vår finansminister gissat rätt eller inte.

   Sossarnas ekonomiska talesman Östros (hur han kan få vara kvar, övergår mitt förstånd) klagade över att alldeles för lite fanns med om hur arbetslösheten ska minska. Det är ett fritt land, han kan klaga hur mycket han vill, men det skulle varit betydligt bättre, om han presenterat en lösning på hur arbetslösheten kan minskas, utan att den offentliga sektorn ska bli arbetsgivare.

   För mig är MP betydligt intressantare än sossarna och det är av ett enda skäl. MP hade för länge sen den sunda inställningen, att vi jobbade för mycket. Det gör vi fortfarande, därför har en del jobb, andra inte. Ska alla ha ett jobb, måste de gamla fördelas rättvist, full sysselsättning är annars en utopi.

   De som startade upp MP och förde fram ideologin om ett grönare samhälle, var inga socialister precis. Tvärtom hade många av dem borgerlig bakgrund inom politiken. Trots det var de friare i tanken än de gamla traditionella partierna de tidigare tillhört, vilket lockade till sig ännu fler överlöpare.

   Förslag som friår och kortare arbetsvecka var någonting nytt, men lockade inte tillräckligt många för att få inflytande på den förda politiken. De senaste åtta åren har därför MP sneglat på möjligheten att få ministerposter, men gjorde missbedömningen att den borgerliga alliansen bara skulle vara en dagslända.

   Synd egentligen att MP släppt sin tidigare ståndpunkt om förkortad arbetstid, eftersom det skulle kunna minska åtminstone en del av arbetslösheten, men bara som en droppe i havet. Sex timmars arbetsdag är inte tillräckligt, men om arbetstiden förkortas till fyra timmar och nytt folk tas in för att arbeta de övriga fyra, skulle vi få brist på arbetskraft.

   Naturlig avgång genom pensioneringar, har de styrande redan insett att inte kommer att minska arbetslösheten så drastiskt, som förutspåddes för bara några år sen. Men det var före finanskrisen och den snabbt uppdykande lågkonjunkturen, nu vet vi bättre. De gamla jobben kommer inte tillbaka, i samma omfattning som de försvann genom krisen.

   Att förkorta arbetstiden kräver naturligtvis att vårt samhällssystem moderniseras och att den administrativa byråkratin bantas till ett minimum. Den arbetskraften skulle nämligen behövas för att täcka upp. Ett knasigt resonemang kan tyckas, men ett fantastiskt sätt att få alla i arbete. Dessutom skulle det överföra folk från de offentliga verksamheterna till det privata näringslivet.

   Är det verkligen en utopisk bild jag målat upp? Tja, en del kanske tycker det, inte minst våra gamla politiska partiers företrädare, som står med båda fötterna fast förankrade i tomma luften. Hur ska de kunna skapa runt en halv miljon jobb, utan att de avlönas med skattepengar?

   Från det utgångsläge vi nu har, finns visserligen svårigheter som måste övervinnas, men möjligheterna att göra förändringar är så oändligt mycket större. Allt sedan Palmes tid, har vårt lands makthavare strävat efter att väcka uppmärksamhet. Titta vad vi som ett pyttelitet land kan göra! Men trots alla försök att ligga långt framme när det gäller bland annat att rädda vår miljö, överskuggas det av negativa rapporter av mindre smickrande slag som duggar tätt.

   Ingen har kunnat förklara varför vårt fantastiska land, med en fungerande ekonomi trots den finanskris alla fått genomlida, visar att pengar inte är allt här i världen. De pengar som finns tillgängliga och inte lagda på hög för kommande år, måste gå till någonting annat än de är avsedda för. På annat sätt kan inte vårt lands bedrövliga skola, vård och omsorg förklaras, där saknas ständigt pengar. Och just det är vad omvärlden kan läsa om och förundras över. Vi är landet som ser grandet i andras ögon, men inte bjälken i vårt eget.

   Jösses, tiden har rusat iväg, det är dags för andra göromål. Tyvärr har jag hamnat i kringelkrokar igen, utan att närma mig målet. Fortfarande har jag inte kommit fram till vad jag egentligen vill ha sagt, därför måste det bli som det hela avslutades i går, fortsättning följer.