Att nostalgiskt se tillbaka på en tid som bevarats som obekymrad och lycklig, fungerar utmärkt som räddningsplanka, när allt känns eländes elände. De lyckliga stunderna finns lagrade som stillbilder i huvudet, men vissa saker blir rörliga när minnena gör sig påminda. Det dyker upp ett minne och man lutar sig tillbaka med ett leende på läpparna och tänker, det var tider det.

   Det är lätt att glorifiera minnen, att omedvetet försköna dem. Minnesbilder är förrädiska eftersom de finns där som vi uppfattade det hela, andra har som regel en helt annan minnesbild. Omedvetet försöker vi antagligen försköna eller försvara vårt handlande vid just den tidpunkten.

   Att jämföra tidsperioder med varandra är egentligen förkastligt. Förändringarna har gjort att många äldre inte längre känner igen sig och därför trånsjukt ser tillbaka på det vi hade en gång. Men det var inget paradis vi levde i, kanske just därför har vi bara lagrat de ljusa vackra minnena.

   Tonåren som alla måste genomlida, kan upplevas som ett helvete av många. På sätt och vis tycker jag synd om dagens ungdom, många blir bestulna på en lycklig tid att se tillbaka på. Jag har en känsla av att min generation, växte upp tämligen bekymmerslösa, dagens ungdom utsätts för konkurrens redan i skolan som sätter press på dem.

   Det är sorgligt att se hur det samhälle, som var tänkt att bli ett där alla skulle var lika mycket värda, i modern tappning skapar socialgrupper och utanförskap. De som drabbas mest är de som av skilda anledningar saknar läsbegåvning, det blir så i ett kunskapssamhälle. Av naturliga skäl är det många som efter avslutad skolgång, känner sig mindre värda. Kanske just därför är det så många som revolterar mot vårt så kallade välfärdssamhälle genom meningslös förstörelse. På sätt och vis bättre, än att som så många unga ta sina liv, eftersom de inte kan se någon framtid.

   Kanske började det redan på dagis, eftersom barn inte utvecklas i samma takt. Tryggheten att ha sina föräldrar till hands när någonting händer, är ovärderlig som grund att stå på i vuxenlivet. Den tryggheten har fått stå tillbaka för en politisk dröm om det fulländade samhället. Men den välfärd vi sägs ha, gäller om båda föräldrarna arbetar, det behövs bara att ena parten blir arbetslös, för att familjens ekonomi ska raseras.

   Jag grubblar på vilka minnen de i dag unga kommer att ha från sin uppväxt. Jag tror knappast att de på ålderns höst, kommer att minnas tevespel eller andra i dag häftiga prylar. Nya tekniker ser dagens ljus med samma hastighet som många byter kalsonger, kanske kommer minnena att röra sig om saker de hade en gång. Om det ska ses som lyckliga minnen, är en annan femma.

   I vår moderna tid gäller det att ha ett arbete för att kunna hänga med och konsumera i samma takt som grannar och bekanta. Sett över de år vi arbetar, är det en stor uppoffring som krävs. Risken finns att dagens tempo är alldeles för uppskruvat och att människor bränns ut fortare.

   Ser man till Försäkringskassans tolkning av de politiska direktiven, får man en känsla av att människan måste sugas ut så mycket det går. Jag kan inte se annat än att den moderna människan, mest ska ses som en förbrukningsvara, ju kortare livslängd desto bättre.

    På sätt och vis förståeligt ur myndigheternas ögon. Ledig arbetskraft kommer det att finnas gott om, varför spara på de som har ett jobb nu. Gamla människor kostar bara pengar, det kräver vård och omsorg efter ett slitsamt liv. Dessutom är det nu pengarna i statskassan behövs, för att kunna få det hela att gå runt. Morgondagen är en helt annan historia. När det kommer till kritan är ingen oersättlig, även om många tycks tro det.