Var på biblioteket i går och läste igenom lite utländska tidningar. En nyttig uppdatering av information som det visade sig. Vad jag kan minnas har ingenting skrivits i våra svenska tidningar om, att de traditionella tunga industrierna snart kan vara ett minne blott i Europa.

   Kina satsar stort runt om i världen på att köpa de företag som anses ha en framtid, naturligtvis med baktanken att tillverkningen ska ske på deras hemmaplan i framtiden. Ändå är det inte Kina som tippas bli den ledande industrinationen i framtiden, Indien är det land som kommer att ha huvudrollen. Anledningen till den slutsatsen är att landet satsat på kvalitet i sina utbildningar. Det formligen kryllar av välutbildade duktiga människor som lärt sig använda den högteknologi som står till buds.

    I de forna industrinationerna, tyngda av ett bagage i form av höga löner och en alldeles för trög politiskt styrd byråkrati, kommer många tunga industrier successivt att tyna bort. De länder som fortfarande har attraktiva råvaror, kommer att kunna hanka sig fram så länge de räcker. Framtidsutsikterna för Europa är inte lysande precis.

   Den moderna människan har svårt att ta till sig att historien alltid upprepas. Vi borde ha tagit lärdom av, hur stormakter gång på gång tvingats på knä, av en värld i ständig omvandling. Det går inte att slå sig till ro, och försöka försvara det som uppnåtts, det gäller att alltid ligga steget före i tankegångarna.

   På samma sätt som det stora landet i väster, har de länder ute i Europa som hamnat i kris, tagit ut framtiden i förskott. De offentliga kostnaderna har varit och är alldeles för höga, dessutom har de vuxit i en takt ingen räknat med. Vissa kallar det för snöbollseffekten, ju längre det rullar på, desto större blir snöbollen.

   Den nyss inträffade krisen till trots, fortsätter många regeringar nu som tidigare. De budgetar som upprättas för varje nytt år, fortsätter att räknas upp med några procent, den ekonomiska tillväxten är det tydligen ingen som räknar med ska stanna upp. Att det kan bli hack i statistiken, är tydligen inte någonting som ska tas på allvar.

   Men när det hux flux tar tvärstopp och pengarna slutar komma in i strid ström, blir de fasta kostnaderna en tung börda. Det är en smärtsam process att skära ner på de fasta kostnaderna. Oavsett på vilket sätt makthavarna försöker spara, blir protesterna våldsamma. Att få är en sak, att bli fråntagen någonting helt annat, det låter sig bara inte göras. Av den anledningen, kommer det bli mycket svårt att driva igenom skattehöjningar i framtiden.

   I de sydliga länderna är det inte populärt att höja pensionsåldern, just nu är det heta känslor i Frankrike. När det gäller att protestera i de sydliga länderna, är det de olika facken som är ettrigast och uppviglar sina medlemmar. Argumentet är att pensionsåldern har beräknats efter en viss ålder och löntagarna har på något sätt gjort rätt för den.

   Må så vara när pensionsåldern bestämdes, det var helt andra tider då, resonerar flera länders makthavare. Visst var det andra tider, men i ärlighetens namn har de som protesterar rätt i sin argumentation. Ett pensionssystem är ju så konstruerat, att alla avstår en del av sin lön, för att spara ihop till sin egen pension.  

   Problemet för de styrande är, att de pengarna redan gått åt, till att betala pensioner till tidigare pensionsgrupper, eller lånats till att täcka upp annat. Den buffert som finns sparad räcker inte långt, nya pengar måste komma in i systemet hela tiden. Även i vårt land har pensionspengar använts till annat, än de varit avsedda för.

   Och varför inte, nya pengar har ju ständigt kommit in genom ekonomisk tillväxt och nya fiffiga skatter och avgifter. De politiska makthavarna har därför handlat i god tro och tagit pengar där de funnits tillgängliga för stunden, för att lägga dem där de fattats. Handlingssättet har av makthavande politiker försvarats, genom att kalla det omfördelning.

   Även i vårt land har det talats om att pensionsåldern måste höjas och så kommer antagligen att ske i framtiden. Att det är fel väg att gå verkar inte ha någon som helst betydelse, trots att den lösningen lades fram redan före krisen. Att slänga förslag som är äldre än sex månader, är det klokaste som kan göras när förutsättningarna ändras hela tiden. 

   I vårt land får Riksbanken på tafsen för att de inte delar optimismen inför de kommande åren. De anklagas för att motarbeta en ekonomisk uppgång, men ingen lyssnar på styrelsens varning, om den enorma skuldbörda svenska folket dragit på sig.

  Våra profithungriga banker anser att det finns täckning för de lån som getts vid fastighetsköp, men även för bostadsrätter. Det finns inga garantier för vad en fastighet eller lägenhet är värd, det är köparna som sätter värdet, inte opartiska bedömare. Det är först när bubblan spricker, som det rätta värdet visar sig. Den dagen uppstår en bankkris på nytt.

   Trots näsknäppen med finanskrisen och lågkonjunkturen, fortsätter de politiska makthavare att sätta upp mål om ekonomisk tillväxt, uppbackade av ekonomer och banker. Några garantier för att det ska bli verklighet finns inte, men det gäller att hålla folket vid gott mod, för att de inte ska börja lägga pengar i madrassen, istället för att konsumera. Att spara i bank är ingen bra affär.

   Nåja, allt går ut på en enda sak, nämligen att livet är ett spel. Går det åt helsike får man se det som att det som är lätt vunnet, också är lätt förgånget. De som istället för att ge sig in i leken sätter sig på åskådarplats, är som regel de som tagit lärdom av tidigare näsbrännor.

   Världen är full av optimister som gått i konkurs, vilket inte bara drabbat dem själva, utan också helt oskyldiga människor. Oavsett vad det rör sig om när det gäller ekonomiska förluster, får alla vara med och betala på något sätt.

   Kanske ett citat av Aldous Huxley, bättre kan beskriva det jag försökt säga och det lyder så här: Erfarenhet är inte det som händer en människa, det är vad människan själv tar till sig, med det som händer henne.

   Med det, får det vara nog för i dag.