Vaknade utsövd klockan fyra, samtidigt som tidningen dunsade ner i brevinkastet. Inget nytt under solen i tidningen som vanligt, kaffemuggen räckte faktiskt längre än det som var läsvärt i tidningen. Vad budgeten innehöll fick man ju reda på i går. En försiktig general den där Borg.

   Ibland slår mig tanken varför jag sätter mig ner och skriver min blogg tidig morgon. Är det en förströelse i väntan på att frugan ska vakna? Kanske är det så, för det verkliga skrivandet, det som ger mig glädje, börjar jag inte med förrän på eftermiddagen. Kanske för att förmiddagen går åt till att stöka undan allt annat, för att få lugn och ro.

   Efter att ha läst vad våra så kallade folkvalda håller på med, behövs tid att låta adrenalinet sjunka tillbaka. Att slå bort alla dumheter de säger och gör går inte, det gnager. En sak som irriterat mig senaste veckan är att oppositionen ligger lågt. Om man bortser från Vänsterpartiet, förstås. Kanske borde de göra en studieresa till Kuba, för att insupa lite nya friska idéer.

   Att MP ligger lågt har väl antagligen ihop med att språkrören sjunger på sista versen. Nya ska ta över under den pågående mandatperioden. För de nya gäller det att försöka hitta på saker, som kan falla folk på läppen vid nästa val. Ett rödgrönt samarbete blir inte lätt, eftersom det illröda V, redan signalerat att de fick ge efter för mycket för att hålla sams.

   Vad som väntar är då att V kommer att sätta sig på tvären och den stora samarbetspartnern, troligtvis kommer att lägga om kursen nittio grader inför nästa val. Har hört sossar säga att det inte håller, att försöka kopiera motståndarens valfläsk. Så sant, eftersom de alltid plattar till det, för att det ska se större ut. 

   Vad MP:s gamla språkrör tillsammans med de nya borde göra, är att hitta tillbaka till det som drog många anhängare till partiet, att inte predika arbetets absoluta nödvändighet. Den jobblinje som nu ska följas, är en överoptimistisk önskan att hjulen ska börja snurra ute i världen, ingenting annat. De gröna jobben som förespråkas kostar bara skattepengar. Vår egen inhemska efterfrågan av det som produceras i vårt land, är inte tillräcklig.

   Kortsiktiga jobb är möjliga att skapa, men långvariga måste växa fram ur ett behov som ska tillfredsställas. Att anställa inom den offentliga sektorn, det vill säga avlöna människor med skattemedel, innebär alltid skatteökningar. I det fallet hade de rödgröna alldeles rätt i valrörelsen, eftersom de ville minska arbetslösheten genom att stat och kommuner skulle anställa så många som möjligt.

   I förlängningen betyder det att om alla ska få jobb, måste staten bli dess försörjare. Det var i och för sig inga vidlyftiga lösningar som presenterades av de rödgröna i valrörelsen, men gemensamt var att staten måste ta ett större ansvar. Trots motsättningar var Östros och Ohly inne på samma linje, så varför inte löpa linan ut.

   Om det skulle gå så långt, varför inte införa Medborgarlön och släppa människorna fria att utforska sin kreativa sida.  Jobb finns det hur mycket som helst att göra, men med dagens tänkande, skulle det inte kunna försörja en människa, vilket en Medborgarlön skulle göra.

   Kanske är det en gammal mans sätt att tänka, men under min uppväxt talades det mycket om jämlikhet, broderskap och solidaritet. Med årtionden av fattigdom och trettiotalets massarbetslöshet i färskt minne, insåg de politiska ledarna efter andra världskriget att samma sak kunde hända igen. Folkbildningen var ett första steg i att skapa ett bättre rustat folk, inför framtida utmaningar.

   Industrisamhället var på väg att ta död på jordbrukssamhället, det fanns ingen framtid i att driva jordbruk i liten skala, småbönder behövdes inom industrierna istället. Förhoppningar om hur våra stora tunga industrier skulle försörja både människor, stat och kommuner var stora, men någonstans i skarven till sextiotalet, var vårt försprång efter krigsslutet borta. Vem kunde på femtiotalet ens ana, att de krigshärjade länderna skulle hinna ikapp och förbi på så kort tid, men det kunde de.

   Att försprånget schabblades bort kan till stor del skyllas på den ideologiska visionen om Folkhemmet, som skulle ta hand om alla från vaggan till graven. I sin iver att bygga upp en organisation som tog hand om allting, missbedömdes vad det hela skulle kosta. Efter bara några år stod det klart att ingenting skulle bli över, på grund av att alldeles för många skulle behövas för att det skulle fungera.

   Naturligtvis borde det ha stannat vid det och det halvfärdiga systemet skulle ha skrotats. Att det inte skrotades, gjorde landets befolkning till de högst beskattade i hela världen. Att det dessutom orsakat devalveringar i klass med ”bananrepubliker”, gör det hela ännu mer genant. Varför ingen regering under de senaste fyrtio åren försökt rätta till misstaget är obegripligt.

   Under de fyra senaste åren har den borgerliga alliansregeringen försökt rätta till de mest remarkabla felen i vårt trygghetssystem, men i sin iver skjutit sig själva i foten vid flera tillfällen. De närmaste fyra åren har de visserligen chansen att rätta till de största tabbarna, men det kommer antagligen ta all kraft i det minoritetsläge de befinner sig. De kommer att tvingas prata mer, än de kan utföra någonting.

   Nu känns det som att kaffekicken har tagit slut, men huvudet är fortfarande fullt. Eftersom jag bara verkar ha kommit halvvägs, måste det bli en fortsättning på de tankegångar som runnit till i dag. Alltså, fortsättning följer.