Har ägnat några dagar åt att sortera tankarna, som mest kretsat kring varför jag känt mig så trött och utled på det mesta. Visserligen har blodtrycket åkt jojo upp och ner, men av vilken anledning? Läkaren har inte lyckats komma fram till något kroppsligt fel, alltså måste det bero på någonting annat.

   Utan att stressa fram ett svar, stod det plötsligt klart för mig. Svaret blev inte vad jag tänkt mig, ändå helt logiskt. Jag kan inte komma fram till annat än att mitt undermedvetna sparkat bakut. På sätt och vis känner jag mig besviken, eller snarare frustrerad över, att jag inte kommit fram till insikten tidigare.

   Den person jag varit alldeles för länge, har inte varit den jag allra helst vill vara.  Hur det kunde hända, har jag inte ens grubblat på. Kanske just tack vare det, har blodtrycket gått ner och jag sover ett par timmar längre varje natt.

   Under de senaste dagarna har jag rensat bort det som kan liknas vid tunnelseende och fått perspektiv på, det jag suttit fast i alldeles för länge. Jag insåg att det jag utgått från och trott på, i själva verket bara var en modernisering av gamla teorier. Om teorierna verkligen fungerat, hade de varit genomförda för länge sedan.

   Ser man på de kedjereaktioner som följer vid kriser, inser man att det enda som kan förändra ett samhällssystem, är omvärlden. Själva klarar vi inte av det, det är alldeles för många insyltade och i viss mån även hjärntvättade som styr och ställer.

   Vår omvärld står inför stora omvälvningar de närmaste åren, konstigt vore om vi inte påverkas. Det gäller för våra politiska makthavare, att kunna anpassa vårt samhälle efter de nya förutsättningarna. Ingen lätt uppgift, för vårt land är inte självförsörjande och dessutom beroende av att andra länder köper våra varor.

   Det känns skönt att ha hittat tillbaka till mitt gamla jag, att ifrågasätta saker och ting utifrån mina värderingar. Om någonting är åt helsike, kommer jag att säga vad jag tycker och tänker. Minst av allt kommer jag att snegla på andras åsikter, allra minst då vad auktoriteter av alla de slag har att komma med.

   Som jag sagt många gånger, har alldeles för många auktoriteter blivit det på gamla meriter. Deras trygghet finns i det gamla inlärda, de ständigt nya sanningarna, kräver en omställning många av dem inte klarar av. Beklagligt nog grumlar de gamla lärdomarna förmågan att se klart, det finns endast ett fåtal realistiska visionärer, bland dagens auktoriteter.

   Den som inte kan ändra åsikt, förnekar verkligheten, lär någon ha sagt. Tiden står inte stilla, verkligheten förändras hela tiden. Vad man kan beklaga är, att utvecklingen går snabbare än vad vi hinner ta till oss. Det som en gång var sanning när det gäller vårt samhälle, är det inte längre. Samma sak gäller gamla ideologier.

   Att gamla ideologier och sanningar kläs av, beror på att förutsättningarna av naturliga skäl ändrats med åren, Jag har haft förmånen att få vara med under många år och sett hur vårt samhälle förändrats sedan femtiotalet. Vad gäller människors levnadsvillkor, är jag tveksam till vad man ska döma efter. Ska man jämföra vad vi fick över, efter att de fasta kostnaderna betalats och vad vi får nu?

   Lönerna på femtiotalet var ingenting att hurra över, i förhållande till dagens löneläge. Men tittar man på hyrorna då och nu i förhållande till lönerna, eller vad ett hus kostade och numera kostar att bygga och bo i, får man en ganska bra bild av förhållandena Vi har faktiskt inte nått så mycket längre de senaste sextio åren, vad gäller att få någonting över av våra löner. Skillnaden i standardhöjning kan förklaras med att den moderna människan är våghalsigare, och inte räds konsumera på kredit, eller med lånade pengar. Hur många tänker på, att de därmed tar ut framtiden i förskott?

   På femtiotalet fanns inget slit och släng, massproducerade varor till en så billig kostnad som möjligt. Femtiotalsmöbler i utmärkt skick finns det gott om i dag. Kvalitet och service, var någonting företagen kunde skryta över att de hade att erbjuda. På bensinmackar kunde man få hjälp med att tanka bilen och samtidigt få bilrutorna rengjorda, en uppskattad service som inte längre förekommer. I dag är det självbetjäning som gäller. Den moderna människan får fixa det mesta själv, om någonting ska bli gjort. Och det gäller det mesta i dagens läge.

   Den stora skillnaden mellan vårt moderna civiliserade samhälle och femtiotalet är ändå, att vi lever annorlunda. Respekten för pengars värde finns inte längre. Men det kostar att ligga på topp, många högavlönade lever ur hand i mun, försöker överleva en månad i taget. Om det någon gång funnits ett lyckligt samhälle, finns det inte längre. Motsatsen till lycklig är olycklig, en enda bokstav och ordets betydelse blir det motsatta. Många människor är i dag olyckliga.

   Utan att vara nostalgisk kan jag konstatera, att det inte finns många likheter med det samhälle vi en gång hade. Ändå är i princip hela vårt moderna samhälle, en påbyggnad av det gamla. Vi kan visa upp en ny fasad, men innandömet är fortfarande detsamma. Vad det kan liknas vid är en modern bilkaross, men med en gammal omodern motor som drivkälla.

   Man brukar säga att motorn i en gammal bil går som bäst, innan den är helt slut. Kanske är det samma sak med den moderna globala ekonomin. Före finanskrisen och lågkonjunkturen fick motorn gå med gasen i botten, men så plötsligt började den hacka och gå orent. Farten inte bara minskade, motorn klarade nätt och jämt av att vi kunde krypa fram. Just nu färdas vi med en motor som bristfälligt reparerats, istället för att ersättas med en ny eller helrenoverad. Ingen vet hur länge det håller, men vi kör på ändå.

   Alla definitioner av det vi kallar välfärdssamhället kan fara och flyga. Visst är den materiella standarden hög, och egentligen borde vi kunna inrätta våra liv efter egen fri vilja. Varför vi inte gör det, är för mig obegripligt. Istället gnetar vi på och klagar över trista jobb, betalar skatt, följer lagar och förordningar, försöker vara nyttiga medborgare. Men vad får vi ut av det?

   Egentligen ingenting alls, däremot står skilsmässor som spön i backen på grund av i de flesta fall penningproblem. Det finns ingen finstilt text att skylla på, när människor lovar att älska varandra i nöd och lust. Ändå händer det i alldeles för många fall, att människor när det kärvar till sig tänker, att lust går väl an, men nöd … I alldeles för många fall, utmynnar ett äktenskap eller samboförhållande i delad vårdnad av barnen, eller en segsliten tvist som tär på båda parter.

    Statens syn på invånarna har också ändrats. Femtiotalets politiska makthavare var medvetna om att vi alla blir gamla, vilket troligen var anledningen till att Folkhemmet skulle skapas. Tanken var god, det visade att staten verkligen brydde sig om alla, inte minst de som slitit under många år för landets bästa. Det var en vacker dröm, tyvärr blev den aldrig sann. Numera är synen på sjuka och gamla skrämmande, de är bara en börda. Utom i valtider, förstås.

   Men de unga då, de som ska ta över? Med den konkurrens som finns om jobben, är det en stor grupp som slås ut redan när de slutar skolan. Många av dem kan inte läsa och skriva, vilket gör att de lämnas i en gråzon, där de känner ensamhet och alienation. Följden av det tar oss allt närmare en katastrof, inte bara för de unga, utan också för hela vårt samhälle.

   Här står vi nu med det vi kallar ett välfärdssamhälle, men som i själva verket borde heta någonting helt annat. De nackdelar vi så tydligt kan se i dag, kan man väl kalla för medaljens baksida, eller vilket elände som följer i vår moderna tids spår. Vad är det som gått fel? En retorisk fråga, egentligen. Men om någon har ett svar, så säg det för tusan!