Jag känner av när vädret vinglar fram och tillbaka, ingenting stämmer i kroppen. Vaknade strax före fem men både huvud och kropp vägrade gå ur sängen. Somnade om och vaknade strax före åtta, nu har jag ett nytt sömnrekord, bra eller dåligt vet jag inte. Jag känner mig i alla fall inte piggare.

   Veckan som gått har inte gjort mig klokare om framtiden. Det enda som stått klart för mig är, att vi inte vet ett dugg om hur de närmaste åren kommer att bli. Vi är helt beroende av hur andra länder, kommer att klara av sina ekonomiska problem.

   Lars Pettersson, vd vid Sandvik, uttalade i en intervju för ett tag sedan någonting som ofta förbises av politiska makthavare, nämligen att pengar finns bara inte, de måste skapas. De offentliga verksamheterna budgeterar för utgifter med pengar de inte tjänat ihop, utan hur mycket skatter och avgifter som beräknas finnas tillgängliga. Finanskrisen och lågkonjunkturen visade med all tydlighet, att mycket kan hända inom en kort tidsrymd. När det händer, ställs allt på huvudet och det är adjöss med den budgeten.

   Många kommuner och landsting lever ur hand i mun, om inte pengarna räcker till, återstår bara skattehöjningar eller personalneddragningar. Så har alltid gjorts, varför ändra på någonting som i alla fall fått verksamheterna att hanka sig fram.

   Den framtid vi står inför kommer att ställa stora krav på de offentliga verksamheterna att rätta munnen efter matsäcken. Det som hänt i Grekland, Portugal och Irland, men också är på god väg att hända i Spanien och Frankrike, visar hur sårbart ett lands ekonomi är. När det privata näringslivet inte längre suger upp arbetskraft, som generar inkomster som behövs för att kunna betala löner till offentliganställda, uppstår kaos i hela systemet.

   Många ekonomer har varnat för vad som händer, när de offentliganställda blir för många. Det behövs inget matematikgeni för att kunna räkna ut, vad som händer när bara cirka hälften av de utbetalda lönerna, kommer tillbaka i form av skatt. Det behövs en ständig ökning av intäkter, för att det ska kunna hålla. Av den anledningen är den ekonomiska tillväxten så viktig för ett land.

   Just nu känner vi oss ganska trygga när det gäller vårt lands ekonomi, det sägs finnas utrymme för både det ena och andra. Men skattelättnader för att hålla konsumtionen igång, är ett desperat försök att undvika det oundvikliga. Högmod går före fall, brukar man säga och alldeles för många har lockats tro, att det bara kan bli bättre.

   För att hålla grytan kokande fodras en ständig påminnelse om att prognoserna håller. Med jämna mellanrum justeras prognoserna, vilket ska ge en signal till folket att det är bara att köra på. Att en del riskerar åka dit för ”fortkörning” och får vara med i teveprogrammet Lyxfällan, har inte de makthavande något ansvar för.

   Med allt fler länder som brottas med en alldeles för hög arbetslöshet (Spanien har runt tjugo procent), sker per automatik en nedgång i konsumtionen. När den inhemska konsumtionen minskar, påverkar det inte bara det egna landet, utan också andra länder. Eftersom nästan alla länder är insyltade i den globala värld vi tillhör, finns risken att faller en, faller alla.

   Finanskrisen är med all säkerhet inte över, den tar bara en andhämtningspaus. Det stora landet i väster som dominerat världen under så många år, kan nu ses som ett varnande exempel på hur det kan gå, när man tror att de ekonomiska resurserna är outtömliga. Den dag övriga världens förtroende för Amerikas möjligheter att räta upp det hela inte längre finns, den dagen väntar ett stålbad för hela världen.

   Skrev för många år sen ner några kloka ord som Nietzsche lär ha sagt. Den verkliga livsglädjen är sig själv nog, den konstlade ett fruktlöst försök att fylla ett andens vakuum. Jakten efter ytterlivets stimulanser är ett symptom på en själens bristsjukdom.

   Vi lever nu i en värld då alldeles för många människor inte är nöjda med vad de har. Kanske är det en själens bristsjukdom när den som har mycket, ändå vill ha mer. Det är väl antagligen därför helvetet, aldrig blir fullt.