Läste i något sammanhang att de flesta yrken bara är ramar, där de mest olikartade begåvningar får plats. Så fungerar det inte alls i vårt land, det är (och har varit) alldeles för vanligt att personer hamnat på fel plats, men ändå klamrar sig kvar. Anledningen är naturligtvis det som var tänkt att skydda arbetstagarna, men istället blev en fälla.

   Jobb har sannerligen inte växt på träd de senaste trettio åren, den som haft ett jobb har därför inte vågat byta av den anledningen att de vid neddragningar, riskerat att först få gå hem. Hur många människor med speciella begåvningar som vantrivs på sin arbetsplats, lär vi väl aldrig få veta. Men de finns alldeles säkert i hundratusental.

   Jag har tagit fasta på det där med de flesta yrken bara är ramar och det är inom dem ska olikartade begåvningar tillbringa sina arbetsdagar. Ramar varierar inom olika yrken, men gemensamt för dem är, att de inte är flexibla utan rejält hopspikade med lagar och regler.

   Om vi tittar närmare på de offentliga verksamheterna sjukvård och omsorg, är det tveksamt om det finns någon ram för olikartade begåvningar. Däremot finns ekonomiska ramar för verksamheterna, men de gäller bara personal och patientkostnader. Om kostnaderna hotar spränga ramarna, måste de kostnaderna minimeras för att det ska gå ihop.

   I insändare har förtvivlade läkare och sköterskor varnat för patientsäkerheten i insändare, de uppfattas av landstingsledningen som dissidenter och direkt farliga för verksamheten. Det sprider oro bland både personal och patienter när sanningen dras fram i ljuset. Förändringar och förbättringar är alltid på gång, men den demokratiska processen gör att det kan ta en mandatperiod eller fler, innan full effekt på omorganisationerna innan det märks. Under mellantiden måste skattehöjningar till för att rädda vården och välfärden.

   Med andra ord är det politiskt möjligt att förhala, det som borde åtgärdas omgående. Det politiska handlandet är inget annat än ett försök att behålla sin värdighet och position i samhället. För varje år blir förhållandet det motsatta, misstron mot vad de så kallade folkvalda kan göra, bäddar för ett nytt parti med ett enda viktigt budskap till väljarna: Bort med Landstingen!

   Tyvärr för invånarna finns ett gap mellan nödvändighet och byråkrati. Det är i det gapet våra politiker huserar fritt efter sina ideologier. Någonting vi alla behöver någon gång är sjukvård, men varför ska politiska makthavare avgöra i vilken omfattning? Vi betalar faktiskt mer i landstingsskatt än vad många länders invånare betalar för en sjukförsäkring, vilket måste betyda att vi betalar för någonting, vi inte borde betala för. De pengar som betalas in ska oavkortat gå till vad skatterna är ämnade för, inte en alldeles för stor byråkrati.

   Behöver vi verkligen förtroendevalda och anställda byråkrater för att driva vård, skola och omsorg? Inte alls, vi behöver bara läkare, sköterskor, lärare och övrig duktig personal som får verksamheterna att fungera. För att få skattepengarna att räcka till måste själva kärnan prioriteras, det är vad som är nödvändigt.

   Att sparka övertaliga landstingspolitiker och byråkrater går naturligtvis inte att genomföra, utan att inte bara den yrkesverksamma personalen, men även invånarna gnäller stup i ett. Blir dissidenter helt enkelt. Ständig kritik kan inte slås bort av politiskt valda företrädare, då riskerar de få löpa gatlopp.  

   Så istället för att gnälla över att ha hamnat på fel plats i livet, kräv att få komma till rätt. Eller att få rätten att inom de ramar som finns, anpassa arbetet så att det skänker glädje. Ska det vara så förbaskat svårt.

   Vad de så kallade folkvalda med hjälp av byråkrater håller på med är att ständigt ställa ultimatum. Gör si och så, annars … När någonting sådant inträffar, är det ingenting annat än försök till förslavande. Varje gång det sker är det bara inte ett brott mot landets invånare, det väcker ilska som kan utmynna i förödande konsekvenser för alla parter.