Kände inte alls för att skriva i dag. Läste tidningen, tittade på textteve och vankade runt för att skaka av mig olusten. Kanske en förkylning är på gång, det känns så. Skulle kännas bra som en ursäkt att bara ligga och läsa, det gråa vädret lockar inte till en långpromenad på förmiddagen.

   Tidningen blir allt sämre, eller så är det materialet som blivit alltmer ointressant. Men ledarskribenterna i landets tidningar, har verkligen fått någonting att skriva om efter valet. Före valet ägnade de båda blockens tidningar mest åt svängningarna i opinionsmätningarna. Men i alldeles för många fall var det rena rama pajkastningen, jag upplevde det som lite av gycklarnas marknad.

   Spekulationerna om vem som skulle leda landet gick till överdrift, men det serverades i alla fall någonting som inte är alltför vanligt, skådespel åt folket. Svenska folket älskar såpor på teve, vilket skickliga PR- makare utnyttjade i valrörelsen. Efter alla skamgrepp som förekom i valrörelsen, vem var mest trovärdig, Mona eller Fredrik? Svaret väljarna gav, tolkar jag som ingen av dem. Båda står nu som förlorare, oavsett vad de själva anser.

   De röda och blå ledarskribenterna däremot, är överens för en gångs skull, de har fått en gemensam fiende. Hur länge det varar återstår att se, men jag tror att skribenterna grovt underskattar sina läsare.

   På sätt och vis finns det humor i det hela. Flög för mig att dagspressen börjat konkurrera med Grönköpings Veckoblad, men kom underfund med att precis så löjligt, är det som nu händer i verkligheten. Det är inte bara hela vårt politiska etablissemang som gjort bort sig och riskerar att bli utskrattade, utan även ledarskribenterna.

   Högmod går före fall, brukar man säga och visst är det så. Våra politiskt valda personer har helt enkelt blivit alldeles för styva i korken. Inget fel i att ha självförtroende, men då måste det finnas en anledning till det också. Alliansen har ju faktiskt inte lyckats få majoritet och kan därför inte slå sig för bröstet. De har inte bara en motståndare i kommande holmgångar i riksdagen, det gäller att vara ödmjuk och verkligen läsa av vart hän det barkar.

   Ju mer jag tänker igenom vad det nuvarande politiska läget kan få för följder, ser jag faktiskt fler fördelar än nackdelar. De saker som genom en tyst överenskommelse sopats under mattan och inte har tagits upp på dagordningen, kommer obönhörligt att dras fram i dagsljuset. Det gäller inte bara invandringen, vår alldeles för stora offentliga byråkrati måste också ses över.

   Under alldeles för många år har retoriker hyllats, de munviga, snabbtänkta, som helskinnade kan klara sig genom en debatt. Inte minst bland de aktiva inom politiken, ses dessa personer som ett föredöme. Men har dessa personer utfört fått till stånd någon förbättring av vårt samhälle? Icke, sa Nicke.

   Är det inte så att våra politiker alldels för ofta, pratar bort en föresats om en förbättring? Att de ersätter handlingen med talet om det som ska göras under så lång tid, att de upplever det som att den blivit utförd? Just att tala om vad som kommer att göras, tar både tid och kraft. Vad det handlar om är obeslutsamhet och tvekan. Om de verkligen vill övertyga, vad kan vara bättre än att tiga om det, men göra det som behövs.

   I samband med att jag skrivit av mig, brukar det dyka upp något citat, men i dag hittade jag ingen lapp som passade in. Långt i bakhuvudet dök det upp någonting jag måste ha läst eller hört och som passar in på behandlingen av SD. Snabbt taget ur minnet lyder det så här: Den som verkligen bryr sig om människor, avstår från både anklagelser och hämnd. De överser och går vidare, eller förmår kanske räcka ut handen i tillgift.

   Det är upp till den som läser det här att tolka budskapet.