Det är en minst sagt märklig tid vi lever i. Bortsett från korsdraget i Riksdagshuset, är det svårt att bli klok på det som händer. Det som aldrig slutar förundra mig är den moderna människan. De flesta är uppfödda med att använda en dator och vet var informationen finns som de behöver. Endast ett fåtal av dem läser en papperstidning.

   Numera använder många av dem datorn eller mobilen till att titta på teve, programmen finns bara en knapptryckning bort när de vill titta. Var de än befinner sig. Till skillnad från de äldre, har de lärt sig hur man inte betalar för att se film eller den musik de vill lyssna på. Men det är klart, som arbetslös och med bara ett överlevnadsbidrag att spendera, är det fullt förståeligt.

   På sätt och vis är de lyckligt lottade, som tvingas vända på slantarna för att överleva. Vad de förhoppningsvis lär sig, är den svåra konsten att vända på slantarna. Man kan säga att de arbetslösa tvingas leva, som vi gjorde för drygt sextio år sedan. Kanske bär de med sig erfarenheten i framtiden och sätter värde på pengar.

   De som i dag har ett jobb och tjänar bra, har i många fall inte bättre ställt, men lever som om de skulle ha det. Utåt sett ser de ut att vara framgångsrika, men allt de tjänar går år till att betala räntor och amorteringar på lån som uppgår till svindlande belopp. Det är knappast framgångsrikt att börja med två tomma händer och skrapa ihop miljoner i skulder. Tyvärr kan de inte se sig som annat än konsumtionssamhällets slavar.

   Jag är nyfiken av födsel och ohejdad vana, men det jag snappar upp på gatan eller i affärer är omedvetet, det finns bara där som en inspelning. Som lyssnare kan man höra det mest fantastsiska saker, till och med personliga, som inte borde vara för andras öron. Det mest slående och som får mig konfunderad är, att det tycks saknas en manual hur vi ska leva.

   Hörde för ett tag sedan en ung tjej säga, att hon varit ute på ”nätet” och svarat på frågor för att få svar på, vem hon egentligen var. Vid rättning av svaren, visade det sig att hon inte alls var den person hon trott sig vara. Hon var i skriande behov av en manual hur hon skulle vara, men någon sådan tycks inte finnas.

   Efter att ha hört det, började jag inse att så är det nog i många fall. I ivern att passa in, sker en medveten personlighetsförändring i kretsen av andra personer. Ingen vill erkänna den osäkerhet de flesta bär med sig, bättre då att ikläda sig den självsäkres skyddande rustning. Det hela börjar tyvärr redan i skolan, sedan rullar det på av bara farten.

   Varför människor inte längre vågar vara sig själva, utan tvingas anta en annan skepnad, är ett tecken på att någonting är fel. Att leva efter ideal istället för att vara sig själv, kan få katastrofala följder. Förhållanden mellan personer där en eller båda, visat upp en helt annan sida än den verkliga, blir inte långvarigt.

   Det tar tid att lära känna en annan människa, men många män och kvinnor väljer en partner på bara några sekunder. I normala fall skulle de ha velat i timmar, för att välja rätt kläder för att gå på en tillställning. Kärlek vid första ögonkastet har inträffat och hållit i sig livet ut, men det ligger mycket jobb bakom. Att personkemin stämmer, är sällsyntare än man tror. När den gör det, är det någonting fantastiskt.

   Vad det hela handlar om är så enkelt som att ta tid på sig. Tid är det den moderna människan har minst av allt, verkar det som. Många unga kvinnor i bilar tycks jagas av tiden i jakten på att hinna med allt. Det gnälls om att unga grabbar kör som vettvillingar, men många unga kvinnor är i dag minst lika goda kålsupare.

   Kanske har vi börjar närma oss det jämlika samhället, om inte lönemässigt, så i alla fall när det gäller livsstil. Den moderna kvinnan pimplar öl som de gamla ölgubbarna jag minns, dricker sprit som svampar, gapar och skriker, svär och spottar snus som forna tiders rallare. Faran ligger i att att killarna kan komma att känna sig underlägsna och då är vi illa ute.

   Kanske allt är så enkelt att den moderna människan lever med en rädsla för hur deras liv kommer att gestalta sig. Vi har ju inget bäst före datum att gå efter, utan endast en förhoppning om att få leva tillräckligt länge. Redan från födseln börjar nedräkningen mot den dag då vi tvingas lämna jordelivet.

   Den vanigaste metoden att kunna skjuta verkligheten åt sidan, tycks vara att läsa bloddrypande deckare, eller se på skräckfilmer. Har till och med hört personer säga, att det fungerar som en form av medicin. Precis som med många mediciner finns biverkningar, men kanske även mardrömmar kan hålla verkligheten borta.

   Kanske beror allt på otålighet, att allting ska lösas på nolltid, annars blir det jobbigt. Ordet jobbigt kan man ofta höra när ungdomar talar med varandra, det kan gälla allt mellan att vänta på att få ett jobb, eller att livet ska se annorlunda ut. Tydligen sätts målen alldeles för högt och upplevs som ouppnåeliga.

   Bland mina lappar hittade jag ett citat av Harold E. Kohn och det lyder så här: Tålamod betyder inte händerna i kors i sysslolös väntan. Tålamod är mod att tåla det som vår iver stegrar sig emot.

   Är det inte dags att lära vårs ungdomar redan i skolan, den svåra konsten att ha tålamod?