Det händer ofta att jag känner avundsjuka när någon säger: Det bryr mig inte. Tänk att bara kunna koppla bort det som känns otrevligt och skrämmande, trots att det påverkar det dagliga livet. Naturligtvis försvinner inte problemen, för det mesta blir det bara värre om man inte tar tag i dem.

   Kan det vara så att många inte orkar ta itu med saker som kräver engagemang? I vår moderna tid krävs vi ständigt på beslut som måste fattas, blir det för många beslut att fatta, drabbas många av beslutsångest.

   Ingen vet om den tid vi nu har är fågel eller fisk. Ena stunden kan vi segla i det blå, i nästa kan vi göra en djupdykning, det tillhör livets spelregler. För att skydda sin egen sinnesro, blockerar vi tankar om otäcka saker som kan hända. Eller så resonerar de som tar lätt på saker och ting att händer det, så händer det.

   Jag kan inte slå bort alla varningssignaler som ljuder titt som tätt. När jag hörde att Frankrike nu är på tur att städa upp sina minst sagt vidlyftiga affärer, fick det mig att tänka på brinnande bilar och fullt med folk på gatorna. Det är inte som i vårt land, där de flesta bara rycker på axlarna och resignerar.

   Hörde i ett nyhetsprogram någon säga det var tur att vi gjorde vår ”konkurs” i början på nittiotalet, den mannen visste inte vad han talade om. Åtgärderna för att sanera statens och bankernas minst sagt bedrövliga affärer fram till kollapsen, den slutnotan har vi inte sett än. Vad som hände var en omflyttning av kostnader, någon sanering var det inte tal om. Om man bortser från all välutbildad arbetskraft som sanerades bort och exporterades till andra länder, förstås.

   För tillfället är vi lite styva i korken, landet har en stabil ekonomi. Jodå, så länge våra duktiga exportindustrier kan sälja sina varor, men vad händer om köpkraften minskar ute i världen? Vi står inte på egna ben, utan är i mycket hög grad beroende av andra.

   Invånarna i de länder som hamnat på fallrepet, tvingas svälja en besk medicin. Alla går efter samma recept, folk måste jobba längre, annars tar pensionspengarna slut. Administrationen inom de offentliga verksamheterna måste bantas, med dagens teknik behövs inga pappersvändare. Det är möjligt att vi nu ser embryot till det papperslösa samhället, om det är så, är det sannerligen på tiden.

   Att försöka gissa sig till hur det kommer att se ut om tio år är omöjligt. Konsumtionssamhället kommer antagligen inte bara att kollidera med de miljömål som hela tiden sätts upp, utan också med en växande arbetslöshet ute i Europa. För att hjulen ska fortsätta att snurra, fordras ständig tillväxt i ekonomin, men till det behövs konsumenter och om de blir färre …

   Hoten tornar upp sig i horisonten, hotet om en global uppvärmning hamnar i bakgrunden, när det blir en fråga om människors överlevnad. Varningssignaler om vad som är på väg, börjar så sakta sprida sig i media. Det senaste är att oljan inte har lång tid kvar och att alternativa bränslen inte kan fylla behovet. Kan vara förklaringen till, att det inte är dollarns värde som styr priset på drivmedel som tidigare. Vid varje höjning kommer det nu att vara en fråga om tillgång och efterfrågan.

   Slutsatsen man kan dra av det som händer är, att vi sprattlar som marionetter upphängda i snören. De som rycker i snörena, gör det så länge som vi inte trasslar in oss i varandra. När det händer och vi inte längre sprattlar på kommando, uppstår en intressant situation. Kommer snörena att klippas av, eller ...?

   I nuläget har SD trasslat till den tidigare välordnade marionetteatern här hemma, vi kan bara sprattla på och se hur det hela utvecklas. Hur det hela slutar vet väl fasiken, föreställningen har bara precis börjat.