I dag blir det sista bloggen och det finns en anledning till det. Den största anledningen är att jag inte känner för att skriva en blogg varje morgon, dessutom börjar tankarna kring det jag just nu skriver på att ta överhanden. Nu vaknar jag med uppslag i huvudet som måste provas om de håller, jag har börjat hitta rytmen.

   En annan anledning är att jag antagligen (det är bäst att säga så) kommer att börja med mitt radioprogram Minnenas musik igen. Jag är inte så lite förvånad över hur saknat programmet är, än lever de gamla underbara melodierna. Till och med i tevereklam kan man höra gamla låtar från femtiotalet, kanske börjar det bli inne att lyssna på Frank Sinatra, Dean Martin, ja alla de gamla välkända namnen vi minns från vår ungdom.

   Vad som förvånar är att många texter är så bra och behandlar den tid som var varmare och mera romantisk. Krig kanske har den förmågan att vi blir räddare om och respekterar varandra än vad vi gör i dag.

  De flesta av de gamla välkända melodierna skrevs under krigsåren. Lyssnade i går kväll på Judy Garland, det trasiga nervvraket med både röst och skådespelartalang. Låten som väckte minnen var, Sing haleluja come on get happy. Sjung haleluja, kom igen och bli lycklig för att vara preparerade för domedagen, kanske är vad vi alla borde sjunga i vår osäkra värld.

   När jag tänker tillbaka var efterkrigstiden en helt annan värld att leva i, nutidsmänniskan har aldrig fått lära sig att leva på rätt sätt. Vilkens fel det är, bekymrar mig inte längre. Vi har det samhälle vi förtjänar, eftersom vi inte ifrågasatt vad våra politiska makthavare hållit på med och fortfarande håller på med.

   Läste att den gamle tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt varnade för att skatterna inte kommer att räcka till för att bevara välfärden. Folk blir ju så snabbt gamla, gubevars. Lösningen han hade att komma med är gammal som gatan, men han har rätt i att det kommer att gå åt helsike.

   Jobba längre låter som långsiktigt tänkt, men är det definitivt inte. Tvärtom lever vi kortsiktigt, vårt så kallade välfärdssamhälle har ingen framtid. Det är dags att se det hela på lång sikt, vilket betyder att vi på något sätt måste dela på det som kommer att stå till buds. Men det ligger lika långt fram i tiden, som den naturkatastrof vi har att vänta.

   När jag sätter mig ner för att skriva en blogg på morgonen, har jag alltid försökt hitta en tråd och sedan försökt spinna vidare på den. Av någon anledning är det inte lika lätt som tidigare, jag har upptäckt att det bara finns knutar i trådnystanet. Det känns meningslöst att sitta och pilla upp knutarna, eftersom jag inte vet om någon tänker spinna vidare på det. Det är klart, färgen på det jag skriver kan ju vara fel eller obestämbar, men det kan ju också vara så att tråden är för tunn.

   Med andra ord är det dags igen att dra ner på bloggandet, att skriva med flyt tar på krafterna. Kan tänka mig att lägga ut någonting genomarbetat när jag har någonting att säga, men det ger i så fall mera genomslagskraft i en debattartikel.

   Just nu känns det tomt, men ändå befriande att jag bestämt mig. Det var roligt så länge det varade.