Vårt land framstår just nu utomlands som ett exempel på, hur en välskött ekonomi ska se ut. Men i takt med allt beröm, höjer Riksbanken ett varningens finger, att nu börjar det bli dags att bromsa. Effekten av att räntan höjs kommer inte att visa sig omedelbart, det fungerar som droppen som urholkar stenen.

   Att räntehöjningar kommer att bromsa de kommande lönekraven tror knappast någon, tvärtom kan vi vänta oss huggsexa, ingen vet när det kan bli löneökningar nästa gång. Vi äldre har varit med om det här förr och vet att det alltid får samma förödande resultat.

   Det händer hela tiden saker som förändrar människors tillvaro, men det måste till en politiker för att inte förstå det. Nåja, alldeles för många invånare i vårt land har inte heller fått klart för sig, att ingenting varar för evigt.

   Det är en stor konst att stryka en befolkning medhårs. Ena dagen är allt frid och fröjd, nästa är många ryggar så ömma och värker på grund av omänskligt arbete att de drar sig undan. Att jobblinjen kommer att få många sjuka att bli ännu sjukare, varnar ju till och med läkare för kan bli följden av att inte bara svårt sjuka, utan även halta och lytta måste jobba för att bevara vår välfärd.

   De nya Moderaterna har drivit igenom två hjärtefrågor, skattelättnader och att tvinga folk till att arbeta. Metoderna som används kan inte liknas vid att styra med silkesvantar precis. Den som inte jobbar, ska inte heller äta, det liknar väl mest tumskruvar på invånarna.

   Allt skulle kanske vara frid och fröjd för regeringen, om inte verkligheten var så förbaskat grym. Det finns inte jobb åt alla, kommer inte heller att finnas det. Vi är alldeles för många invånare i ett alldeles för litet land. Glest befolkat är det också och långt så ända in i helsike.

   Valda regeringar har under många år sett till att folk tvingats flytta från glesbygder och klumpat ihop sig i storstadsregioner, med det går ju inte längden. Inte ens i storstadsregionerna kan det skapas jobb åt alla, inte bostäder heller, för den delen.

   Vi börjar med andra ord närma oss en gräns då det börjar bli ohållbart, vi måste göra ett vägval inför framtiden. Ju kärvare det blir, desto svårare att ändra färdriktning, därför måste det ske inom den närmaste tiden. Missnöjet pyr redan bland en stor del av befolkningen, inte minst bland de unga. Vad de unga kan göra med hjälp av vår moderna teknik, visar väl det som hänt i Arabvärlden och som vi antagligen bara sett början på.

   Att tillfredsställa alla går inte, därför kan vi vänta oss en tid då oroligheter avlöser varandra i jämn ström. Eftersom en stor del av oljetillgångarna finns i Arabvärlden, kommer inte minst USA av egenintresse, att lägga sig i det som nu händer, eftersom landet (precis som många andra länder) står och faller med oljetillförseln.

   Finns någon som kan tala om, hur vår värld ser ut om ett år?

Läste att Korsnäs förlorar både pengar och förtroende hos kunderna på grund av försenade tågleveranser. Tacka för det, en modernisering av vårt järnvägsnät har inte varit intressant ur ekonomisk synvinkel för någon regering de senaste trettio åren, eftersom landsvägstransporter med tunga fordon varit en så fantastisk mjölkkossa för staten.

   Någon hänsyn till miljön har alltså inte tagits, pengarna som rullat in i statskassan har varit viktigare. Att det dåligt underhållna järnvägsnätet skapat de nuvarande problemen, har med orsak och verkan att göra. Låter man saker och ting förfalla, kan man inte vänta sig annat.

   Att i dagens läge rusta upp och bygga ut järnvägsnätet, har vi inte råd med. Det blir till att lappa och laga, precis som många kommuner tvingas göra med sina vägar på grund av penningbrist. Vad som sparats in i ett tidigare skede, drabbar dagens invånare. Eftersom allt handlar (och har handlat) om politik, ska det hela ses som ett stort politiskt misslyckande.

   En inbesparing av någonting, skjuter bara en ännu större kostnad framför sig. Den fantastiska saneringen av statens och bankernas svindlande affärer i början på nittiotalet, har invånarna fått betala med försämrad service av det de betalar skatt och avgifter för att få. Statens affärer skryts det numera om, men även de tidigare konkursmässiga bankerna visar nu upp fantastiska vinstsiffror. Vem eller vilka som betalat, talas det tyst om, men alla är medvetna om det.

   Frihetslängtan säga vara det som ligger bakom de revolutioner vi kunnat se bilder av via våra teveapparater, det väcker tankar hos alla de som känner sig låsta till händer och fötter av vårt välfärdssystem. Den svenska avundsjukan har ofta utnyttjas av skickliga politiker, men precis som i många andra sammanhang, har de inte tänkt så långt, att den en dag kan vändas emot dem.

   Men det kommer alldeles säkert att hända en dag, klyftorna i samhället har växt oroväckande snabbt och missnöjet är mer utbrett än vad vi ens kan tänka oss. Visst är vi svenskar ett tåligt folk, men innerst inne finns ett vikingablod som svallar. De äldre kommer knappast att göra någonting, utan precis som i de länder där det nu händer saker, är det ungdomarna som går i spetsen och drar med sig alla andra.

   Jag frågar mig bara hur lång tid det kommer att ta, för visst kommer det att hända om ingenting görs. Sverige är fantastiskt, men inte på det sätt många skulle vilja att det var. 

Allt fler börjar tvivla på EU och det med all rätt. Många av de bidrag som florerar inom EU, inte minst jordbruksstödet, har anpassats efter de stora medlemsländernas krav. Varningar om att det skulle innebära problem för våra svenska bönder (som tvingas leva efter ”hemkokta” regler) har inte alls tagits på allvar. Kanske en vändning under galgen skulle vara på sin plats, när den mördande konkurrensen från andra länder är på väg att slå ut inte bara våra mjölkbönder, utan också svinuppfödarna.

   Vad hjälper det djuren om vi har regler om att de ska behandlas bättre än människor, när andra länder fullständigt skiter i hur de har det. Var finns djurrättsaktivisterna i andra länder, som ser till att alla djuruppfödare tvingas leva efter samma villkor? I vårt land håller djuraktivisterna på att ta död på alla former av djuruppfödning, nog borde i så fall samma sak hända i andra länder. Följderna av aktivisternas laglösa handlande, förbättrar inte vare sig för djur eller människor, men så långt tänker de inte..

   Naturligtvis spetsar jag till det hela genom ovanstående, men vår värld blir inte bättre genom aktivister som tar lagen i egna händer. Det sorgliga för vår del är att andra länders regeringar, tycks se mera till invånarnas bästa. Därför fortsätter de att förse folket med de varor och mat de vill ha, genom att måna om sina bönder. Följden av vårt lands handlande blir att vi håller bönder vid liv i andra länder och tar (bildligt talat) död på våra egna.

   Med alla vansinnigheter som förekommer i vårt land (välsignat av ledande makthavande politiker), måste man fundera över hur det ska gå framöver. Att skapa jobb med ena handen och ta bort med den andra, är det vad nuvarande politiken går ut på? Hur många jobb som är förknippade med vårt jordbruk, går nog inte ens att överblicka. Men om jordbruken försvinner, kommer vi säkert att ha statistik som visar det, även om det då är för sent.

En blåslampa har tänts under baken på många makthavare och den första tanken som väckts, tycks vara att försöka rädda sitt eget skinn. De är säkert medvetna om att när det hela rullar igång, bär det utför i rasande fart. Det sorgliga är alla de som krossas på vägen utför.

   Ser man hur det har gått med frihetskampen i Irak och Afghanistan, kommer det inte att bli någon snabb lösning på det som nu händer. Risken finns också att det här sprider sig till andra länder som styrs av diktatorer. Den beryktade dominoeffekten fungerar, det vill säga faller en, faller alla.

   Naturligtvis måste man fundera över vilka som kommer att dras med i fallet, Från att ha varit en till synes någorlunda lugn och stabil värld, börjar det hetta till lite här och var. Bilder av det som händer sprids över hela världen, det finns inte längre någonting som heter ett lands inre angelägenheter, en hel värld engageras när någonting händer.

    EU har visat sig vara en papperstiger när det hettar till, men den misstanken har funnits länge. Tyskland och Frankrike har kommit underfund med att de måste hitta egna lösningar, som inte EU mäktar göra. För mig ser det ut som början till slutet för EU, vad som blir kvar av drömmen om ett enat Europa, kan ingen förutsäga i dag.

   Att strypa yttrandefriheten, precis som Ungern nu försöker göra, är vad många länders regeringar varit inne på, till och med vår egen. Yttrandefriheten är en regerings värsta motståndare, det har visat sig vid otaliga tillfällen. Men försöker man tysta ett folk, då har man också tänt på en krutdurk, som de själva sitter på.

   Det en gång så respekterade FN, har under nuvarande chefen mer eller mindre blivit någonting inga länder bryr sig om vad som beslutas. Det har blivit en församling där alldeles för många vill vara med och bestämma, då blir det kattskit av alltihop.

   Vad som är bekymmersamt är vad som händer de människor som nu revolterar mot vidriga förhållanden, förtryck och fattigdom. Det tycks i alla fall inte bekymra en del politiska makthavare i andra länder. Oron över vad en oljekris kan innebära får dem istället, att inte veta vilken fot de ska stå på.

   I vår moderna värld har det bara funnits ett mål, den ekonomiska och materiella framgången. Vad som händer den dag naturtillgångarna sinar, har varit alldeles för långt borta för att ens ägna en tanke.

    Men ekonomisk och materiell framgång har ett pris det knappast är värt. Trissas livstempot upp så att det inte finns tid med att hjälpa sjuka människor, barn eller vänner, faller allt sönder och samman. Samvetet börjar gnaga och påverkar det  mänskliga psyket. När vi nått så långt, vet ingen vad följden kan bli.

Läste om en tvååring som lyckades rymma från dagis och tog sig hem alldeles själv. Är alla små barn lika företagsamma, kan vi se framtiden an med tillförsikt. Anledningen till att tvååringen kunde rymma, var att staket saknades runt dagis. Nog har man hört dagispersonal klaga över att de är för få för att hinna med att bevaka alldeles för stora grupper, men att det sparas in på staket …!

   Den politiska lösningen när det gäller inbesparingar, är att dra ner på personal (eller tydligen staket också), men får de verkligen spara in på det invånarna betalar för få? Vad som inte diskuteras är den kostnad som drabbar skattebetalarna i form av löner, till alla de som  har politiska uppdrag. Det är ju faktiskt en kostnad för någonting som inte behövs. Egentligen. Verksamheterna skulle antagligen fungera betydligt bättre, om inte politikerna ständigt lägger näsan i blöt.

   Varför kan vi inte få en folkomröstning där svenska folket får rösta, om de vill lägga ner landsting, halvera riksdagens ledamöter, eller sätta en gräns för hur många kommunalråd en kommun får ha. Det är ju skattebetalarna som betalar lönerna, då borde de också få bestämma vad pengarna ska gå till.

   Skulle tro att endast politiskt aktiva skulle rösta för nuvarande system, konstigt vore det annars. Bara den gruppen är flera hundratusen, men ändå i minoritet mot övriga som tröttnat på ständiga pekpinnar om hur vi ska leva och vad det ska dras in på. Makten finns alltså hos folket, men har aldrig utnyttjats. Bara det är värt att tänka på, eller hur?

Jag kan inte låta bli att imponeras av vår finansminister, han håller hårt i statens slantar. Men hans senaste uttalande, att arbetslösheten ska kapas rejält, åtminstone till mandatperiodens slut, är det verkligen möjligt? Endera vet han hur en slipsten ska dras, eller så är han en obotlig optimist.

   Visst lämnade han en brasklapp, det kan ju dyka upp en kris som ingen kan förutse i dagsläget. Att förutsäga hur världen ser ut om ett år, tvivlar jag på att någon kan, det händer alldeles för mycket oroande saker i vår omvärld. Men för att hålla grytan kokande, måste man elda under den och det är väl vad finansministern gör med sitt uttalande.

   Det är viktigt att ingjuta mod i landets invånare, annars kan det gå åt helsike med både regeringsuppdraget och landet i sin helhet. Jag frågar mig ofta om det inte längre finns några realister inom politiken, det gäller både makthavande och i opposition. Realister har sedan länge insett att på det sätt vi lever, kommer det inte att hålla.

    Trots finansministerns uttalande, kan vi ändå vänta oss några hundratusen arbetslösa. Det är till största delen unga människor som saknar betyg av olika orsaker, invandrare, samt de som tvingats kvar inom vårt skolsystem och fått usla betyg. Vad det handlar om är arbetsföra i alla åldrar som inte ges en chans, att visa vad de praktiskt kan utföra.

   Om det stora antalet arbetslösa på grund av ovanstående utgör ett problem i dag, hur stort problem kommer de då att vara om tio eller tjugo år? Hur ska kommande generationer klara av att konsumera och betala skatter, för att kunna försörja inte bara de som jobbar inom offentliga verksamheterna, utan även de som pensioneras? Dessutom måste ju de som saknar jobb hållas vid liv genom bidrag, de pengarna regnar inte ner från himlen.

   De som i dag har ett jobb, försörjer inte bara sig själva, utan också någonting som börjar närma sig vägs ände, det alldeles för stora antalet människor med politiska uppdrag som avlönas och belastar livet ut våra inbetalda skattepengar. De fungerar på samma sätt som gökungar, matas av andra än sina föräldrar (ett jobb inom privata näringslivet) och knuffar ut småfåglarnas ungar för att själv få mat. Lyssna inte på politiker som pratar om solidaritet.

   Skulle vara intressant att få ta del av, hur de politiska makthavarna tänkt sig lösa de problemen. Ibland slår det mig att man i regeringskansliet istället för Upp till kamp, numera unisont sjunger gamla välkända Barnatro. Att jobblinjen är en gyllene bro till himmelriket, måste det till ett barnasinne för att tro på. Att minska antalet heltidsanställda politiker däremot, det skulle lyfta en börda från invånarna.

För att lösa de samhällsproblem vi har och som väntar oss, måste det till nya infallsvinklar. Den höga arbetslösheten bland unga är ingenting nytt, den är på något sätt cementerad sedan många år tillbaka i tiden. Orsaken till det har stötts och blötts av de politiska makthavarna och förklaringarna har varit de mest skiftande. Har problemet skapats av ett regelverk som försvårar för unga att få jobb, eller är de för dåligt utbildade?

   Svaret kanske finns i, att det aldrig kommer att förverkligas att alla får ett arbete. Företagen kan inte skapa jobb i samma takt, som befolkningsökningen i arbetsför ålder. Budskapet att alla måste jobba mera och längre, skapar nya ungdomsgrupper som inte har en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

   Vi får ofta höra att de stora avgångarna på grund av pensioneringar inom de offentliga verksamheterna, kommer att svälja en del av arbetslösheten. Inom våra stora industrier däremot, flaggas inte för samma problem. De tekniska framstegen gör att det behövs allt färre inom produktionen, men också inom administrationen.

   För många anställda inom de offentliga verksamheterna skapar en nationalekonomisk snedbalans, som inte kan rättas till på annat sätt än skatter och avgiftshöjningar. Det är alltså svårt att få ekvationen att gå ihop, någon har gjort en rejäl felbedömning om hur vi ska möta framtiden.

   Eftersom det under många år från politiskt håll sagts att vi måste vara många fler för att klara välfärden, börjar det gå upp för en del, att vi nu börjar bli alldeles för många. Vad ska man göra med alla som blir över, som inom överskådlig tid inte kan försörja sig själva genom ett arbete?

Det är en minst sagt märkligt samhälle vi lever i. Nästan varje dag, kan man läsa inlägg som är för eller emot utrotningshotade djur. I vårt område härjar en med signaturen Rödluvan. När någon inte skriver under eget namn, utan en signatur hämtad från den sagovärld den stackars människan tycks befinna sig i, inser man hur skruvade i huvudet en del människor är.

   Men tänk om alla dessa människor som är inblandade i ordkrigen om vår miljö och de stackars utrotningshotade rovdjuren, istället ägnade samma tid och omsorg om de som har de svårt i vårt land. Tyvärr verkar inte omtanken om de svaga grupperna vara lika stark, kanske för att omsorg om miljön och rovdjur ger dem möjlighet att synas.

   Inte ens politiker vill kännas vid att många människor har det svårt, det svärtar bara ner dem själva och vad de lyckats åstadkomma. Eller snarare hur kapitalt de misslyckats. Men i valtider är det fullt okej att prata om de lågavlönade och de som behandlas illa av vårt samhällssystem, men bara då. Under en mandatperiod är det lättare att tillgodose att några hundratal vargar lämnas ifred för att skapa sina revir, trots att det kostar åtskilliga miljoner, som kunnat användas till annat.

   Problemet är att politiker tänker kortsiktigt, de borde tänka på följderna av de beslut som fattas. I ett land som skryter över sin ekonomi, borde det finnas plats att hjälpa de mest utsatta människorna. Den antagligen största orsaken till det som nu händer i Tunisien och Egypten, är följden av många människors fattigdom på grund av överbefolkning. Ett fattigt folk har varken tid eller ork att värna om miljön och utrotningshotade djur, de känner sig själva utrotningshotade.

   Problemen som tornar upp sig har sin grund i jakten på ekonomisk tillväxt, som grumlat blicken på de politiska makthavarna. De ser bara vad som behövs för att finansiera våra nuvarande och kommande behov, inte vad de skjuter framför sig som andra får ta hand om. För att vårt välfärdssamhälle ska kunna överleva och de själva ska kunna kvittera ut en pension, måste flera sättas i arbete. Eftersom nya jobb inte växer på träd, måste alla arbeta längre, om de kan stå på benen efter sextiofem vill säga. Men hur skapar man arbete åt fler, när de som kommer in på arbetsmarknaden bara ersätter de som går i pension?

   Just finansieringen av löner inom de skattefinansierade offentliga verksamheterna, är någonting som hängt över oss de senaste trettio åren. Den politiska lösningen har ansetts vara att ju fler vi blir, ska det lösa hela problematiken. Men den som ser framåt inser att ju fler vi blir, desto snabbare växer klyftan mellan rik och fattig. Den höga arbetslösheten beror på att alldeles för många slåss om befintliga jobb.

   Det finns fler än jag som anser att många av våra politiska företrädare, totalt missuppfattat de uppdrag de av partikamrater tilldelats i folkets tjänst. Själva säger de sig vara folkvalda att utföra sitt uppdrag i väljarnas tjänst, men då borde de också känna tacksamhet. Det hela ska ses som ett privilegium att få föra väljarnas talan. Varje rätt beslut ska ses som en återbetalning av en skuld, de är ju bara tjänare som fått ett hedersuppdrag av väljarna. Av den anledningen ska de aldrig känna sig självbelåtna med vad de gör, inte heller vänta sig någon belöning. Men så är det ju inte i verkligheten.

   Ett upprop på Internet och det hela kan vara över för deras del. Visst är det en både skrämmande och hissnande tanke?