Jag kan inte låta bli att imponeras av vår finansminister, han håller hårt i statens slantar. Men hans senaste uttalande, att arbetslösheten ska kapas rejält, åtminstone till mandatperiodens slut, är det verkligen möjligt? Endera vet han hur en slipsten ska dras, eller så är han en obotlig optimist.

   Visst lämnade han en brasklapp, det kan ju dyka upp en kris som ingen kan förutse i dagsläget. Att förutsäga hur världen ser ut om ett år, tvivlar jag på att någon kan, det händer alldeles för mycket oroande saker i vår omvärld. Men för att hålla grytan kokande, måste man elda under den och det är väl vad finansministern gör med sitt uttalande.

   Det är viktigt att ingjuta mod i landets invånare, annars kan det gå åt helsike med både regeringsuppdraget och landet i sin helhet. Jag frågar mig ofta om det inte längre finns några realister inom politiken, det gäller både makthavande och i opposition. Realister har sedan länge insett att på det sätt vi lever, kommer det inte att hålla.

    Trots finansministerns uttalande, kan vi ändå vänta oss några hundratusen arbetslösa. Det är till största delen unga människor som saknar betyg av olika orsaker, invandrare, samt de som tvingats kvar inom vårt skolsystem och fått usla betyg. Vad det handlar om är arbetsföra i alla åldrar som inte ges en chans, att visa vad de praktiskt kan utföra.

   Om det stora antalet arbetslösa på grund av ovanstående utgör ett problem i dag, hur stort problem kommer de då att vara om tio eller tjugo år? Hur ska kommande generationer klara av att konsumera och betala skatter, för att kunna försörja inte bara de som jobbar inom offentliga verksamheterna, utan även de som pensioneras? Dessutom måste ju de som saknar jobb hållas vid liv genom bidrag, de pengarna regnar inte ner från himlen.

   De som i dag har ett jobb, försörjer inte bara sig själva, utan också någonting som börjar närma sig vägs ände, det alldeles för stora antalet människor med politiska uppdrag som avlönas och belastar livet ut våra inbetalda skattepengar. De fungerar på samma sätt som gökungar, matas av andra än sina föräldrar (ett jobb inom privata näringslivet) och knuffar ut småfåglarnas ungar för att själv få mat. Lyssna inte på politiker som pratar om solidaritet.

   Skulle vara intressant att få ta del av, hur de politiska makthavarna tänkt sig lösa de problemen. Ibland slår det mig att man i regeringskansliet istället för Upp till kamp, numera unisont sjunger gamla välkända Barnatro. Att jobblinjen är en gyllene bro till himmelriket, måste det till ett barnasinne för att tro på. Att minska antalet heltidsanställda politiker däremot, det skulle lyfta en börda från invånarna.