Nästan varje dag träffar jag folk som har åsikter om hur vårt samhälle borde se ut, i alla fall sisådär på en höft. Jodå, vi gnäller lite till mans, men inser snabbt att vårt hemvävda samhälle inte går att ändra på, om inte någonting drastiskt inträffar.

   Att vi har det som vi har det, har egentligen inte någonting med vänster och höger att göra, det har att göra med de politiska företrädarna. För de som hamnar mitt uppe i den politiska smeten är det en lukrativ sysselsättning att vara heltidspolitiker. Tyvärr livet ut, på skattebetalarnas bekostnad.

   Skulle det göras en undersökning, skulle det med all säkerhet visa sig att många förtroendevalda på vänsterkanten fått sitt på det torra ekonomiskt. När de talar om solidaritet med de svaga grupperna i vårt samhälle är det bara skitsnack, de tittar bara i sin egen plånbok.

   De politiska uppdragen har gjort arbetarklassens företrädare till högavlönad medelklass. Det har stuckit väljarna i ögonen under många år, men politikerna har inte uppfattat varningssignalerna. Att vara politiker är nämligen ett uppdrag i invånarnas tjänst, inte att styra invånarna i en viss ideologisk riktning.

   Nåja, de flesta av landets invånare är inte intresserade av politik och med ett modernt samhälle som kräver att de själva måste ta ansvar, behöver de inte heller politiska företrädare, eller fackliga organisationer som för deras talan. Vi kommer dit en dag. Låter kanske som en enkel förklaring till ett komplext problem, men det är inte krångligare än så.

   Ett politiskt parti behöver inte komma med en massa lösningar på hur vårt samhälle ska utformas, det är väljarnas vilja som ska följas. Det gäller att lyssna på vad folket vill ha, allt annat är ointressant. Det skälls mycket om hur folk kunnat vara så dumma att de röstade fram SD, men förklaringen är enkel, de säger vad många svenskar tycker. Negligerar man den gruppen, blir resultatet därefter.

   Från det ena till det andra. Många inom socialdemokraterna anser att partiet måste gå tillbaka och följa sin ideologi, men då fordras en revolution inom partiet. Det gamla gardet ger inte frivilligt upp sin maktposition och fantastiska löner och förmåner, samma sak gäller LO och fackförbunden.

   Läste en artikel i en spansk tidning för ett tag sedan, den handlade om hur misstron mot vad politiker kan göra vuxit i snabb takt. De makthavande politikerna har valts för att förvalta landets invånares skattepengar på bästa sätt, men genom sina beslut istället spenderat dem på ett ansvarslöst sätt. Samma sak anklagas regeringarna i Grekland och Irland för, det visar att politiker inte är kapabla att hantera pengar.

   Vår finansminister har hållit hårdare i plånboken, men om det är rätt eller fel kan ingen svara på. Vi är helt utlämnade till vad som händer i vår omvärld och på den ekonomiska marknaden. En svag euro och dollar gynnar knappast våra exportföretag, vi kan bara hålla tummarna att en ny finanskris, inte ska dyka upp som gubben ur lådan.

   Ingenting kan vara så förödande för en regering, som att inte förväntningarna infrias. Regeringen, auktoriteter och banker förutspår lysande tillväxt framöver, trots att ingen kan säga hur det kommer att bli. Prognoser i all ära, men de baseras bara på förväntningar som ska ses på samma sätt, som hur många medaljer vi kan ta vid kommande VM.