Under mitt ganska långa liv har jag lärt mig, att oavsett vilket arbete en människa har, är det inte en fråga om vad de är, utan vilken de är. Massvis med chefer borde inte ha med folk att göra, de har av någon anledning hamnat på fel plats, vilket visar dåligt omdöme från de som tillsatt dem.

   Auktoriteter har jag alltid misstrott, samma sak med politiker. De är människor som har sin åsikt klar om hur allting ska vara, men i själva verket agerar de som ett självspelande piano. De följer det som inympats i ryggmärgen och vägrar ta till sig allt det nya som följer med en värld i förändring.

   Eftersom det är svårt att ändra på det här, bör man därför slå bort alla vansinnigheter som förekommer och se det från den humoristiska sidan. Det vimlar av människor i maktpositioner som inte själva insett hur löjliga de är.

   Så långt i tankegångarna börjar man undra över varför vi tar det som händer på så stort allvar, när det mesta som händer i vår minst sagt snurriga värld, mest liknar en fars. Våra så kallade folkvalda exempelvis, tar verkligen sina förtroendeuppdrag på fullaste allvar, men på fel sätt. De har gett sig fasiken på att styra våra liv i rätt riktning, vare sig vi vill det eller inte.   

   Kanske är det vad som skapat de psykiska problem många lider av i dag. En diagnos som var vanlig för något år sedan var utbrändhet. Vad som orsakar utbrändhet har mig veterligen aldrig diskuterats i politisiska sammanhang, trots att även politiker drabbats av den diagnosen. Beror det på hårt arbete, stress, eller helt enkelt vantrivsel med arbetet?

   Det kan också bero på att vi alla bär med oss drömmar från ungdomen om hur våra liv skulle se ut. Vad blev det av alla drömmar man hade som ung? Inte handlade de om att slita som ett djur för att skaffa statusprylar, det handlade om saker man ville göra för eget välbefinnande, att få göra det man helst ville hålla på med. Att från den drömmen hamna i en värld då andra säger vad vi ska göra, är precis den verklighet de flesta hamnar i, det är så vårt samhälle fungerat i många herrans år.

   Det finns massvis med människor i det här landet, som definitivt inte passar in i den svenska modellen av skilda anledningar. Fråga gärna många äldre vad de skulle vilja ha haft ut av sitt liv, alla de som känner sig grundlurade av det som så storslaget kallades Folkhemmet. En politisk dröm som trummades in i efterkrigstidens invånare i landet, de som bar med sig minnen av tidigare arbetslöshet och fattigdom.

   Ordet solidaritet användes flitigt, vem de skulle vara solidariska med försvann tillsammans med den utopiska drömmen om ett samhälle där alla togs om hand från vaggan till graven. Många gamla trogna sosseväljare vägrar inse, att det hela bara var ett enda stort misslyckande. Att det som nu kallas vårt välfärdssamhälle, är samma sak som folkhemmet de slitit ut sina kroppar för att det skulle bli verklighet. Vad som hänt är att de bestulits på pensionspengar av sina politiska företrädare, som levt (och fortfarande lever) gott på äldre dagar på de pengar som varit ämnade för alla.

   De yngre generationerna har insett hur snedvridet vårt så kallade välfärdssamhälle är. Det är en av anledningarna till, att det forna så stora socialdemokratiska partiet krympt vid varje val. Företrädare för arbetarrörelsen blev pampar som skodde sig på väljarna. Vad hjälpte småsmulor i form av bidrag som delades ut, när företrädarna samlades runt köttgrytor. Att betala höga skatter och få småsmulor tillbaka, det fungerade en gång, men inte i dagens moderna samhälle.

   För sossarna blir det svårt att bryta den nedåtgående trenden. Men när någonting tar slut, aviserar det början till någonting nytt. Kanske är det så även för sossarna, det är dags att sopa rent, att städa bort alla gamla stofiler som envist bitit sig fast och bestämt inom partiet.

   Börja om från början, börja om på nytt, sjungs det i en gammal slagdänga, det är väl också vad sossarna måste göra för att vända den negativa trenden. Sossarna är ett gubbparti har jag hört unga säga och det finns en sanning i det. Partiet är hopplöst omodernt och helt ur takt med tiden.

   De flesta gamla ideologier med ändelsen –ism, har visat sig inte alls passa in i vår moderna värld. Att fatta beslut i demokratisk ordning tar alldeles för lång tid, förändringar kommer i så rask takt, att beslutsunderlagen hinner köras över av verkligheten.

   Vad det visar är inte bara sossarnas problem, utan hela vårt politiska system. Folkvalda politiker måste luta sig mot vad tjänstemän eller inhyrda konsulter kommer fram till. Besluten kan sedan sägas vara fattade i demokratisk ordning, men har ingenting med demokrati att göra. Tvärtom är de beslut som i dag fattas av politiska makthavare, ett hot mot vår demokrati.

   Varför ska politiker fatta beslut om det som rör människors vardag? Frågan har väckts många gånger på grund av den ständiga bristen på pengar inom skola, vård och omsorg. Hur kan förtroendevalda skära ner på det invånarna betalar skatt för att få, men själva inte ifrågasätta sin egen existens? Det finns ett bäst före datum för alla politiker, den brinnande lågan att förändra och förbättra vårt samhälle, slocknar hos de flesta efter ett par mandatperioder.

   Vad politiken blivit är ingenting annat än en skyddad verkstad för människor som inte kan annat. Tar man bort det skyddsnät som en gång fanns för ”vanliga” människor, måste det även gäller så kallade folkvalda. Deras uppdrag ska vara tidsbestämt, sedan måste de gå vidare i livet.