För att lösa de samhällsproblem vi har och som väntar oss, måste det till nya infallsvinklar. Den höga arbetslösheten bland unga är ingenting nytt, den är på något sätt cementerad sedan många år tillbaka i tiden. Orsaken till det har stötts och blötts av de politiska makthavarna och förklaringarna har varit de mest skiftande. Har problemet skapats av ett regelverk som försvårar för unga att få jobb, eller är de för dåligt utbildade?

   Svaret kanske finns i, att det aldrig kommer att förverkligas att alla får ett arbete. Företagen kan inte skapa jobb i samma takt, som befolkningsökningen i arbetsför ålder. Budskapet att alla måste jobba mera och längre, skapar nya ungdomsgrupper som inte har en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

   Vi får ofta höra att de stora avgångarna på grund av pensioneringar inom de offentliga verksamheterna, kommer att svälja en del av arbetslösheten. Inom våra stora industrier däremot, flaggas inte för samma problem. De tekniska framstegen gör att det behövs allt färre inom produktionen, men också inom administrationen.

   För många anställda inom de offentliga verksamheterna skapar en nationalekonomisk snedbalans, som inte kan rättas till på annat sätt än skatter och avgiftshöjningar. Det är alltså svårt att få ekvationen att gå ihop, någon har gjort en rejäl felbedömning om hur vi ska möta framtiden.

   Eftersom det under många år från politiskt håll sagts att vi måste vara många fler för att klara välfärden, börjar det gå upp för en del, att vi nu börjar bli alldeles för många. Vad ska man göra med alla som blir över, som inom överskådlig tid inte kan försörja sig själva genom ett arbete?