Just nu är det många regeringar som funderar över vad fasiken som händer. Är Tunisien och Egypten de första i raden av länder som visar att ett enat folk, är starkare än diktaturers arméer och poliskårer? Nästa till rakning kan vara vilket land som helst runt Medelhavet.

   Antagligen väntar en ny oljekris liknande den vi hade på femtiotalet, det kommer att slå inte bara Europas tillväxt i spillror, det kommer att påverka hela världen. Istället för återuppbyggnad av det som finanskrisen ställde till med, gäller det att rädda det som räddas kan.

   Vad har vi för plan B när någonting sådant här inträffar? Det som finns i statskassan rinner snabbt ur om en ny kris inträffar, vår offentliga kostym är alldeles för stor i förhållande till antalet invånare. Att vi dessutom tagit på oss att vara världens samvete och ständigt försöker ligga i spets för att visa det, är ytterligare en källa till oro.

   Jag kan inte låta bli att grubbla på vad som kommer att hända med EU, det kan hända vad som helst när en koloss på lerfötter börjar glida utför. Dessutom måste man ställa sig frågan vad det kommer att krossa på sin väg utför.

   Dollarn och euron rasar i förhållande till vår stolta krona, hurra vi är bäst i klassen! Alla andra länder borde lära sig av vår regering, eller …? Men oroande rapporter om en växande barnfattigdom i vårt paradis, hur kan det vara möjligt? Måste det sättas press på lågavlönade och ensamstående föräldrar att jobba mera, eller skaffa sig bättre betalda jobb?

   För mig växer bara frågan om vi verkligen lever i ett välfärdssamhälle.