Det är en minst sagt märkligt samhälle vi lever i. Nästan varje dag, kan man läsa inlägg som är för eller emot utrotningshotade djur. I vårt område härjar en med signaturen Rödluvan. När någon inte skriver under eget namn, utan en signatur hämtad från den sagovärld den stackars människan tycks befinna sig i, inser man hur skruvade i huvudet en del människor är.

   Men tänk om alla dessa människor som är inblandade i ordkrigen om vår miljö och de stackars utrotningshotade rovdjuren, istället ägnade samma tid och omsorg om de som har de svårt i vårt land. Tyvärr verkar inte omtanken om de svaga grupperna vara lika stark, kanske för att omsorg om miljön och rovdjur ger dem möjlighet att synas.

   Inte ens politiker vill kännas vid att många människor har det svårt, det svärtar bara ner dem själva och vad de lyckats åstadkomma. Eller snarare hur kapitalt de misslyckats. Men i valtider är det fullt okej att prata om de lågavlönade och de som behandlas illa av vårt samhällssystem, men bara då. Under en mandatperiod är det lättare att tillgodose att några hundratal vargar lämnas ifred för att skapa sina revir, trots att det kostar åtskilliga miljoner, som kunnat användas till annat.

   Problemet är att politiker tänker kortsiktigt, de borde tänka på följderna av de beslut som fattas. I ett land som skryter över sin ekonomi, borde det finnas plats att hjälpa de mest utsatta människorna. Den antagligen största orsaken till det som nu händer i Tunisien och Egypten, är följden av många människors fattigdom på grund av överbefolkning. Ett fattigt folk har varken tid eller ork att värna om miljön och utrotningshotade djur, de känner sig själva utrotningshotade.

   Problemen som tornar upp sig har sin grund i jakten på ekonomisk tillväxt, som grumlat blicken på de politiska makthavarna. De ser bara vad som behövs för att finansiera våra nuvarande och kommande behov, inte vad de skjuter framför sig som andra får ta hand om. För att vårt välfärdssamhälle ska kunna överleva och de själva ska kunna kvittera ut en pension, måste flera sättas i arbete. Eftersom nya jobb inte växer på träd, måste alla arbeta längre, om de kan stå på benen efter sextiofem vill säga. Men hur skapar man arbete åt fler, när de som kommer in på arbetsmarknaden bara ersätter de som går i pension?

   Just finansieringen av löner inom de skattefinansierade offentliga verksamheterna, är någonting som hängt över oss de senaste trettio åren. Den politiska lösningen har ansetts vara att ju fler vi blir, ska det lösa hela problematiken. Men den som ser framåt inser att ju fler vi blir, desto snabbare växer klyftan mellan rik och fattig. Den höga arbetslösheten beror på att alldeles för många slåss om befintliga jobb.

   Det finns fler än jag som anser att många av våra politiska företrädare, totalt missuppfattat de uppdrag de av partikamrater tilldelats i folkets tjänst. Själva säger de sig vara folkvalda att utföra sitt uppdrag i väljarnas tjänst, men då borde de också känna tacksamhet. Det hela ska ses som ett privilegium att få föra väljarnas talan. Varje rätt beslut ska ses som en återbetalning av en skuld, de är ju bara tjänare som fått ett hedersuppdrag av väljarna. Av den anledningen ska de aldrig känna sig självbelåtna med vad de gör, inte heller vänta sig någon belöning. Men så är det ju inte i verkligheten.

   Ett upprop på Internet och det hela kan vara över för deras del. Visst är det en både skrämmande och hissnande tanke?