En blåslampa har tänts under baken på många makthavare och den första tanken som väckts, tycks vara att försöka rädda sitt eget skinn. De är säkert medvetna om att när det hela rullar igång, bär det utför i rasande fart. Det sorgliga är alla de som krossas på vägen utför.

   Ser man hur det har gått med frihetskampen i Irak och Afghanistan, kommer det inte att bli någon snabb lösning på det som nu händer. Risken finns också att det här sprider sig till andra länder som styrs av diktatorer. Den beryktade dominoeffekten fungerar, det vill säga faller en, faller alla.

   Naturligtvis måste man fundera över vilka som kommer att dras med i fallet, Från att ha varit en till synes någorlunda lugn och stabil värld, börjar det hetta till lite här och var. Bilder av det som händer sprids över hela världen, det finns inte längre någonting som heter ett lands inre angelägenheter, en hel värld engageras när någonting händer.

    EU har visat sig vara en papperstiger när det hettar till, men den misstanken har funnits länge. Tyskland och Frankrike har kommit underfund med att de måste hitta egna lösningar, som inte EU mäktar göra. För mig ser det ut som början till slutet för EU, vad som blir kvar av drömmen om ett enat Europa, kan ingen förutsäga i dag.

   Att strypa yttrandefriheten, precis som Ungern nu försöker göra, är vad många länders regeringar varit inne på, till och med vår egen. Yttrandefriheten är en regerings värsta motståndare, det har visat sig vid otaliga tillfällen. Men försöker man tysta ett folk, då har man också tänt på en krutdurk, som de själva sitter på.

   Det en gång så respekterade FN, har under nuvarande chefen mer eller mindre blivit någonting inga länder bryr sig om vad som beslutas. Det har blivit en församling där alldeles för många vill vara med och bestämma, då blir det kattskit av alltihop.

   Vad som är bekymmersamt är vad som händer de människor som nu revolterar mot vidriga förhållanden, förtryck och fattigdom. Det tycks i alla fall inte bekymra en del politiska makthavare i andra länder. Oron över vad en oljekris kan innebära får dem istället, att inte veta vilken fot de ska stå på.

   I vår moderna värld har det bara funnits ett mål, den ekonomiska och materiella framgången. Vad som händer den dag naturtillgångarna sinar, har varit alldeles för långt borta för att ens ägna en tanke.

    Men ekonomisk och materiell framgång har ett pris det knappast är värt. Trissas livstempot upp så att det inte finns tid med att hjälpa sjuka människor, barn eller vänner, faller allt sönder och samman. Samvetet börjar gnaga och påverkar det  mänskliga psyket. När vi nått så långt, vet ingen vad följden kan bli.