Direktlänk till inlägg 16 februari 2011

Finns någon som kan tala om, hur vår värld ser ut om ett år?

Av Sven-Erik Hemlin - 16 februari 2011 10:39

Vårt land framstår just nu utomlands som ett exempel på, hur en välskött ekonomi ska se ut. Men i takt med allt beröm, höjer Riksbanken ett varningens finger, att nu börjar det bli dags att bromsa. Effekten av att räntan höjs kommer inte att visa sig omedelbart, det fungerar som droppen som urholkar stenen.

Att räntehöjningar kommer att bromsa de kommande lönekraven tror knappast någon, tvärtom kan vi vänta oss huggsexa, ingen vet när det kan bli löneökningar nästa gång. Vi äldre har varit med om det här förr och vet att det alltid får samma förödande resultat.

Det händer hela tiden saker som förändrar människors tillvaro, men det måste till en politiker för att inte förstå det. Nåja, alldeles för många invånare i vårt land har inte heller fått klart för sig, att ingenting varar för evigt.

Det är en stor konst att stryka en befolkning medhårs. Ena dagen är allt frid och fröjd, nästa är många ryggar så ömma och värker på grund av omänskligt arbete att de drar sig undan. Att jobblinjen kommer att få många sjuka att bli ännu sjukare, varnar ju till och med läkare för kan bli följden av att inte bara svårt sjuka, utan även halta och lytta måste jobba för att bevara vår välfärd.

De nya Moderaterna har drivit igenom två hjärtefrågor, skattelättnader och att tvinga folk till att arbeta. Metoderna som används kan inte liknas vid att styra med silkesvantar precis. Den som inte jobbar, ska inte heller äta, det liknar väl mest tumskruvar på invånarna.

Allt skulle kanske vara frid och fröjd för regeringen, om inte verkligheten var så förbaskat grym. Det finns inte jobb åt alla, kommer inte heller att finnas det. Vi är alldeles för många invånare i ett alldeles för litet land. Glest befolkat är det också och långt så ända in i helsike.

Valda regeringar har under många år sett till att folk tvingats flytta från glesbygder och klumpat ihop sig i storstadsregioner, med det går ju inte längden. Inte ens i storstadsregionerna kan det skapas jobb åt alla, inte bostäder heller, för den delen.

Vi börjar med andra ord närma oss en gräns då det börjar bli ohållbart, vi måste göra ett vägval inför framtiden. Ju kärvare det blir, desto svårare att ändra färdriktning, därför måste det ske inom den närmaste tiden. Missnöjet pyr redan bland en stor del av befolkningen, inte minst bland de unga. Vad de unga kan göra med hjälp av vår moderna teknik, visar väl det som hänt i Arabvärlden och som vi antagligen bara sett början på.

Att tillfredsställa alla går inte, därför kan vi vänta oss en tid då oroligheter avlöser varandra i jämn ström. Eftersom en stor del av oljetillgångarna finns i Arabvärlden, kommer inte minst USA av egenintresse, att lägga sig i det som nu händer, eftersom landet (precis som många andra länder) står och faller med oljetillförseln.