Från höger till vänster har politiskt förtroendevalda (av partiet utvalda skall det väl egentligen vara) gjort tavlor på löpande band. En del av dem har fått lämna sina uppdrag, men blivit väl omhändertagna av det finurligt skapade skyddsnätet.

Ganska märkligt, att det i vårt land med en regering som säger att vi måste arbeta både mera och längre, finns avdankade före detta politiker som går och drar benen efter sig. Många av dem har berömts för att vara skickliga debattörer och retoriker. Om detta rättfärdigar en livslång försörjning med hjälp av svenska folkets skattepengar, varför ska då vi andra inte ha samma förmån?

Naturligtvis skulle det vara ohållbart, men det pekar i alla fall på det absurda i, att politiker anses vara i en klass för sig. Vi har under många år hört vackert tal om jämlikhet mellan könen, men det läggs inte två strån i kors för att göra någonting åt det. Samma sak med den mest iögonfallande kostnaden för landets skattebetalare, nämligen vår alldeles för omfattande byråkrati

Naturligtvis måste vi börja ifrågasätta hur i hela världen, politiker kunnat tillskansa sig inte bara höga löner och förmåner, utan också varför de inte omfattas av de regler som gäller övriga befolkningen. Den jobblinje och de nya sjukregler som gäller, ska naturligtvis omfatta alla, även politiskt valda personer.

Man kan likna politiska uppdrag vid elitidrottare som lever på sin sport en kortare tid. Efter avslutad karriär tvingas dessa personer stå på egna ben. I de flesta fall har dessa idrottare sett till att få en sparad slant och alldeles säkert också avsatt pengar i pensionsförsäkringar. De som varit duktiga kan under många år, få ihop matpengar genom att hålla föredrag eller bli kommentator i radio eller teve.

Många avdankade politiker sitter i dag och rullar tummarna, de har varit en i mängden och i många fall saknas den utbildning som krävs i dagens läge. En förklaring jag hört många gånger som försvar till det politiska skyddsnätet, har varit att den som offrat sig och utfört ett politiskt uppdrag, måste kunna ha samma levnadsstandard när uppdraget upphör. Hur illa rimmar inte det med villkoren för alla de som avskedas från sina jobb? Många högutbildade med studieskulder mister sina jobb när företag läggs ner, är de inte lika berättigade (om inte mer) att kunna behålla sin levnadsstandard? 

Många ifrågasätter Kungahuset, varför inte ifrågasätta alla de som faktiskt avlönas med skattepengar? De skattepengar som betalas in är ju faktiskt till för att samhället ska utföra tjänster åt invånarna. En väl fungerande skola, vård och omsorg är det som skattepengarna i första hand skall gå till, inte till politiskt skapade jobb.

Att ha en alldeles för stor byråkrati i vårt land, är vi inte ensamma om. Att en alldeles för stor offentlig byråkrati. så småningom får en förödande effekt på landets ekonomi, kan vem som helst räkna ut. Problemet är ändå inte att det för varje år fordras fler som arbetar inom det privata näringslivet, utan vad alla dessa människor skall arbeta med. Har hört idiotiska förslag om att anställa fler inom de offentliga verksamheterna, men det påskyndar bara en ekonomisk kollaps.

Vad jag kan förstå återstår bara att vi övergår till ett samhälle, som inte kräver så mycket pengar att leva i. Kanske är vi redan på väg mot ett sådant, även om det kommer att ta många år. Det finns ju starka krafter som spjärnar emot, utan pengar och en hög inkomst att skryta med är de ingenting.

Det är dags att svenska folket (ja, folk i andra länder också) inser hur grundlurade de blivit av de politiska makthavarna. Men den dagen kommer alldeles säkert, då människan uppskattar det liv de fötts till och har vett att njuta av det. När den dagen kommer, är politiskt styre ett minne blott. Politisk styrning av våra liv, leder bara mot en katastrof.

Känner mig inte pigg som en mört precis, men operationen är avklarad och förhoppningsvis ska det bli full fart på mig igen inom någon vecka. Tyvärr tar de flesta av oss allting för givet, om det händer någonting så händer det inte oss själva. Kanske det är anledningen till att vi inte uppskattar läkare och övrig vårdpersonal tillräckligt, förrän vi upplevt vad de kan göra för att hålla oss friska och vid liv.

Tänk om Landstingsledningar kunde vara lika kvalificerade och professionella som personalen. Personal som trots att de ständigt har sparkrav på sig, gör sitt yttersta för att ta hand om den aldrig sinande strömmen av patienter. Tänk vilka ekonomiska resurser de skulle få, om Landstingen lades ner.

Det går inte att undvika tanken, att vården och omsorgen skulle fungera på ett alldeles utmärkt sätt, utan politisk inblandning. Landstingspolitiker har tänkt stort och därmed skapat en koloss på lerfötter. Visst händer beklagliga misstag inom vården och omsorgen, men i de flesta fall kan dessa härledas till både felaktiga beslut, snålhet och organisationsproblem. Dåliga beslut och organisationsproblem skapar avvägningsfrågor, i många fall offras människor av kostnadsskäl. Det är inte vårdpersonalen som ska stå till svars när någonting händer, utan ansvarig ledning.

Efter mitt korta besök vid Gävle Sjukhus, fick jag klart för mig att den välutbildade personalen, tvingas dansa efter en pipa som spelar falskt. Naturligtvis borde det vara tvärtom, att sjukhusledningar ska dansa efter personalens och patienternas pipa.

Under tiden jag tvingats lugna ner mig, har jag läst enormt mycket om varierande saker. Det finns ett svar på varje fråga i en bok, det enda man behöver göra är att hitta rätt bok. I och för sig tidsödande, man vet ju inte var någonstans man ska leta. Men ju mer man läser, desto större chans att hitta rätt.

De problem vi nu har att brottas med kan tyckas vara någonting som hör den nya tiden till och därför svåra att hitta lösningar på. I själva verket är det gamla problem i ny tappning. Grundorsaken är densamma, människans maktbegär, girighet och dumhet. Varje gång det drivits till sin spets, har vi i princip fått börja om från början och bygga upp ett nytt samhälle.

Man kan inte skylla på otur när någonting katastrofalt händer, för otur finns egentligen inte. Det är istället vi själva som skapar de situationer vi hamnar i. Med andra ord är allt det som händer, konsekvensen av någonting vi helt enkelt undervärderat (eller helt enkelt struntat i) vad det kan leda till. Det fungerar på samma sätt som att en rejäl fylla, blir till en rejäl baksmälla.

Men människan har en förmåga att inte se sina egna fel. I Greklands fall är det som mannen som fick för hög avlöning ena månaden men inte sade någonting. När han vid nästa avlöning fick löneavdrag, protesterade han högljutt, det var ju inte hans fel att han fått för mycket första gången. När det nu visat sig att Grekerna levt på en massa pengar de inte borde ha fått i sin hand, anser de sig inte alls behöva betala tillbaka.

Från människor med perspektiv på det som händer i vårt land, varnas vi nu för att ha lånat alldeles för mycket pengar till bostäder och konsumtion. Vår finansminister anser det vara skitsnack, men är det verkligen rök utan eld? Vårt land är beroende av, att företag och människor runt om i världen köper våra produkter. När arbetslösheten ökar lavinartat ute i Europa, kommer köpkraften och därmed också konsumtionen att minska. Hur lång tid det tar innan vi får känning av det hela är svårt att säga, men vad vi innerst inne vet är, att det inte går att undvika.

Vad som präglar den moderna människans beteende är att fly och undvika åtaganden till vilket pris som helst. Det gäller inte minst våra folkvalda politiker, som anser sig inte ha något personligt ansvar, för det de varit med och beslutat om. Om någonting blivit fel, går det att skylla på den demokratiska processen.

Om någonting händer i vårt land, har du dig själv att skylla som valt de politiska makthavarna.

Det börjar dra ihop sig till operation, i morgon är det dags. Naturligtvis känns det inte alls trevligt. Men nödvändigt är det, så det är bara att gilla läget. Det är väl som med allting annat här i världen, det är så lite man själv kan styra det som händer. Och just det, är väl det otäcka med det som ligger framför oss.

Hur man än vänder sig, har man ändan bak, är ett gammalt talesätt. Dagens problem bottnar i att de politiska makthavarna försökt ändra på det. Ja, bildligt talat, alltså. Vad som hänt de senaste decennierna är nämligen, att politikerna försökt forma världen efter sina behov.

De offentliga verksamheterna drivs i dag efter affärsmässiga metoder och måste visa vinst. I och för sig en omöjlighet, inte minst när det gäller skola, vård och omsorg. Det är ju av den anledningen invånarna betalar skatt till staten, landstingen och kommunerna. När pengarna inte räcker till inom dessa viktiga samhällsfunktioner, sparas det in på personal som utför det de utbildats till. Bara det måste ses som trolöshet mot huvudman, det vill säga svenska folket.

De närmaste åren kan vi vänta oss våldsamma protester mot hur våra skattepengar hanteras av förtroendevalda politiker. De flesta upplever det i dag som att företrädare för folket, företräder sig själva i första hand, inte minst vad gäller löner, pensionsavtal och förmåner. Det är en utmärkt grogrund för missnöje hos de som valt dem. Misstaget kommer knappast att upprepas vid kommande val.

Just nu skulle en kristallkula att läsa i om framtiden inte vara helt fel. De uttalanden som görs från både politiker och ekonomer, måste ses för vad de är, ett sätt att inte skapa panik. Det senaste utspelet, att lönesänkningar måste till i kristider, kan ha väckt en panikunge hos många. Vad vet regeringen egentligen, som inte vi vet?

Det talas vitt och brett om att vi måste få bättre utbildning, i samma veva avskedas en massa forskare. Det räcker inte med en hög utbildning, när företagen ser om sitt hus inför en framtid ingen kan säga hur den blir. Vore det inte bra mycket bättre att ta vara på de som är händiga med sina händer, de som kan laga de saker som går sönder? Vi måste inse att en del föds med läshuvud, andra har fallenhet för att kunna reparera nästan vad som helst. Utan teoretiska kunskaper!

På sätt och vis kan man säga att vi fått det samhälle vi förtjänar, ingen har ju ifrågasatt vad de politiska makthavarna beslutat om. Visst har många fått det bättre, men samtidigt har alldeles för många fått det sämre. De som i dag har det bättre, lyssnar inte på olyckskorpar som kraxar att snart är det slut på sötebrödsdagarna. Vad ska kunna gå snett?

Jösses, det finns massvis med saker som kan gå snett, titta vad som händer i Grekland, Spanien, Italien och Portugal. Vi reagerar när några tusen jobb försvinner i vårt land, runt Medelhavet försvinner jobb varje vecka som ör sig om tiotusental. Med de åtstramningar många regeringar tvingas till, är det bara början på någonting vi har svårt att fatta.

Det händer inte oss, resonerar många och fortsätter att leva som tidigare. Det är dessa människor som en dag kommer att tigga om hjälp och inser att ingen hjälp finns att få. I den värld vi varit med om att skapa, får var och en skylla sig själva. Om det inte är förutbestämt att en global kris ska uppstå, har människan sannerligen hjälpt till att det ska hända.

Underskatta aldrig politiska makthavares dumhet.

Det som tidigare gick Moderaternas väg, har nu börjat visa sig inte nå ända fram, som den politiska förklaringen brukar lyda, när det inte gått som tänkt var. Politiska beslut som visar sig få negativa konsekvenser, går knappast att undvika. Faktum är ju, att det är ett tvärsnitt av svenska folket, som är med och fattar besluten.

Att vi inte är speciellt välutbildade, kan helt tillskrivas en felaktig skolpolitik, att rätta till det kommer att ta många år. För att förstå hur det kunde bli så fel, måste man gå tillbaka till femtio- och sextiotalet. Drömmen om folkhemmet fanns fortfarande kvar och landet styrdes av arbetarrörelsens företrädare. För många var det före detta arbetskamrater som hamnat i maktställning på grund av sin partibok och lojalitet mot partiledningen.

Utbildning var inte ett måste för att hamna i toppen, därför var det lite si och så med de kunskaper som hade behövts. Fortfarande kan man höra politiker hänvisa till social kompetens, men det är ju egentligen bara förvärvad erfarenhet. Men med förvärvad erfarenhet, borde det rimligtvis också skapas en gnutta sunt förnuft. Men så enkelt verkar det inte vara, kanske på grund av den hjärntvätt de flesta tycks ha genomgått inom sina respektive partier.

Anledningen till att skolan fått ligga för fäfot under så många år, kan bero på att de folkvalda makthavarna haft en rädsla att skapa ett folk, som då skulle bli mer välutbildade än de själva. Att kunna uppträda som en auktoritet, men kunskaperna ständigt ifrågasätts, är en ohållbar situation. Det fanns alltså en risk på sikt för det uppbyggda politiska systemet, att satsa på utbildning.

Jag ser det inte som någonting konstigt, att de så kallade folkvalda politikerna, måste förlita sig till inhyrda konsulter. De egna kunskaperna inte räcker inte till helt enkelt. Problemet är att dessa inhyrda konsulter, ges riktlinjer för hur ett politiskt korrekt underlag ska tas fram. Det hela slutar därför oftast med att tok gjorde som tok sa och utredningen blir därför värdelös. Men man måste förstå konsulterna, det gäller ju för dem att få nya uppdrag. Det är dumt att bita den hand som föder dem. Det är på den bräckliga grunden vårt land står i dag, kunskap få ge vika för ideologiska önskemål.

Det vi nu upplever är inte bara en förestående ekonomisk kris, utan en politisk. Sedan krisen i början på nittonhundranittiotalet, har invånarna tvingats till att allt mer ta hand om sig själva. Vi tvingas varje dag att fatta beslut som rör vår vardag, varför då ha politiska företrädare som för vår talan. Eller snarare talar om för oss hur vi ska göra.

Tyvärr har det lett til att beslut fattas ovanför invånarnas huvuden, de makthavande politikerna har kommit i otakt med invånarnas önskningar. Allt fler röster höjs att så här vill vi inte ha det, inte minst vad gäller de nya sjukreglerna och arbetslöshetsförsäkringen. Det görs ständigt neddragningar på det invånarna betalar skatt för att få, det leder bara till att de politiska makthavarna ifrågasätts.

Inte förvånande börjar sossarna återhämta sig opinionsmässigt och Moderaterna kryper bakåt. Det är inte svårt att förstå anledningen, den borgerliga regeringen har gått alldeles för hårt fram för att rätta till det de ansett vara fel. Men utgår man från att invånarna är lata fifflare, blottar man också sig själva. Drar man bort skyddsnätet för folket men förstärker sitt eget, väcker det en vrede som inte blir lätt att blidka framöver.

När ett land går mot sämre tider styr man det inte med järnhand. Det är fantastiskt hur människor reagerar, när deras frihetslängtan blir större än rädslan. För många kan det inte bli mycket sämre än nu, till skillnad mot inte minst det politiska etablissemanget, har de har ingenting att förlora, om vi får en ny kris på halsen.

Receptet är ju hur enkelt som helst, man måste rätta munnen efter matsäcken.

Magsjuka härjar i familjen, det borde ha räckt med dunderförkylningen. Sätter mig ner för att slå bort tankarna på hur tjyvens jag mår. Men att tänka på det stora politiska misslyckandet (för visst är krisen politiskt skapad) som fått många länder på fallrpet, gör att jag mår ännu mer illa.

Från politiskt håll talas det mycket om, att alla måste jobba och att vi dessutom måste jobba längre än till dagens pensionsålder. Moderaterna har till och med en slogan: Arbete ger frihet. Att det liknar det nazistiska budskapet från trettiotalet, är väl bara en tillfällighet, eller …? Men tänker man efter, stämmer det inte alls, arbetet är ett tvång för att människor och samhällen sa kunna överleva.

I dagens samhälle finns inget fritt val, människan är till för att välfärdssamhället ska kunna leva vidare. Det är i alla fall det politiska budskapet. Naturligtvis finns en hake i de teorier som legat till grund för vårt nuvarande samhälle, det har visat sig inte vara anpassat till invånarnas behov. En grundförutsättning för att människor ska kunna uppleva lycka är att känns trygghet, det har åsidosatts för ekonomisk framgång.

Politiska reformer får alltid betalas av invånarna, det begriper säkert var och en. Att många reformer också slår orättvist, är en bieffekt av att alla invånare dras över en kam. Under många år lockades många lågavlönade betala in en hundring extra i skatt, för att få en tjuga tillbaka i bidrag. Det kostade enormt med pengar att hantera de olika bidragen, varje reform krävde ytterligare administratörer. Reformerna hade med andra ord två syften, att smörja missnöjda väljare och att skapa jobb till lojala partikamrater. Det sistnämnda lever fortfarande kvar, bidragen är det som måste minimeras, annars räcker inte pengarna.

Under årtionden har invånarna matats med falska förhoppningar, precis som i andra länder. Det så lovsjungna jobbskatteavdraget har visserligen gett många mera i plånboken vid löningsdags, men de pengarna har runnit mellan fingrarna på grund av högre konsumtion. Någonstans på vägen har invånarna uppmuntras att inte spara. Nåja, det har inte behövts någon uppmuntran, räntan på pengar i banken, har ju inte ens kompenserat den låga inflationen och skatt på räntan.

Det har varit betydligt lönsammare att låna pengar till fastigheter och bostadsrätter, värdet har stigit i en takt som ingen ens kunnat drömma om för tjugo år sedan. Det har alltså varit betydligt lönsammare att köpa hus eller bostadsrätt i spekulationssyfte än att arbeta. Men egentligen har väl det hela inte varit någonting annat än en form av Pyramidspel, ett visst antal kammar hem storkovan, resten får stå där med lång näsa.

Det här visar hur syniskt vårt samhälle fungerar, när allt är uppbyggt kring pengar. I många hem dräller det av prylar som inte ens används, men som varit ett måste att köpa. När nu konsumtionen börjar mattas av, står handlarna handfallna och funderar vad som hänt. Dags att fundera över om människorna blivit klokare, eller har de helt enkelt blivit skrämda av larmrapporter, om att allt är på väg att gå åt helsike?

Bundna till händer och fötter av enorma lån på bostäder och med hyror som skenat iväg till smärtgränsen, ser det inte ljust ut precis. Vad händer när principen om tillgång och efterfrågan sätts på sin spets? Avmattningen har redan börjat, hur fort kommer det att gå utför om priserna på fastigheter och bostadsrätter sjunker med bortåt tjugofem, kanske trettio procent? Det har hänt på andra platser och kan lika väl hända här.

Det är ju så, att när man ivaggats i falsk säkerhet, kommer den stora smällen överraskande. Det enda man kan lita på i nuläget är sitt eget omdöme, så lyssna därför inte på auktoriteter, det finns nämligen ingen facit att läsa i, hur det kommer att gå framöver.

Man kan förstå att människor börjat tvivla på miljöorganisationer och klimatforskare, som under flera år talat om den globala uppvärmningen av vårt jordklot. När klimatforskare räknade alldeles galet när det gällt hur snabbt glaciärer skulle smälta, väckte det ett löjes skimmer över alla klimatförutsägelser. Just nu fryser människor ihjäl lite här och var, betyder det att vi lyckats stoppa den globala uppvärmningen, eller …?

På något underligt sätt känns det som att en förestående naturkatastrof, har använts som en rökridå av politiska makthavare världen över, för att dölja den verkliga faran, en kommande global finanskris. Det har varit en tacksam uppgift, att sätta fokus på bortåt fyrtio år framåt i tiden, genom skräckpropaganda för en kommande naturkatastrof. Naturligtvis fanns ett hopp om att de närliggande problemen, inte minst de ekonomiska, skulle lösa sig på något sätt.

När nu land efter land visar sig ha problem med att få ekonomin att gå ihop, kommer helt andra saker än vår miljö att kännas viktigt. När vår statsminister nu börjar varna för att välfärden är i fara, om inte vi jobbar fram till runt sjuttiofem år, ser inte framtiden ljus ut. Vad det bortåt fyrtio år framåt kommer att kosta att ta hand om alla som lyckas jobba så länge, vågar man inte ens gissa. Det finns i dag människor med helt utslitna kroppar som inte ens fyllt sextio!

Jag kan inte förstå vad det senaste utspelet har med välfärd att göra. Ordet välfärd betyder välgång, lycka, någons bästa, social trygghet, åtgärder för medborgarnas välstånd, eller helt enkelt det allmänna bästa. Kanske någon kan tala om för mig vilka som lever i välstånd i dagens läge. Eller varför inte hur många som är lyckliga med sin livssituation.

En majoritet av landets invånare har det svårt att få ekonomin att gå ihop. Många har inte ens råd att stanna hemma när de är sjuka. Vad det handlar om för de allra flesta är att leva på marginalen, vid sjukdom eller arbetslöshet räcker inte pengarna till de fasta löpande kostnaderna.

Att i det läget skrämma med att pensionspengarna inte kommer att räcka till några utsvävningar, kan få de flesta att tappa sugen. Genom sina gamla föräldrar eller anhöriga vet de flesta att pensionärer, kallar sina pensioner för överlevnadsbidrag. De pensionärer som kan unna sig någonting har endera lyckats spara pengar, eller sålt hus eller sommarstuga. Om de råkar bli sjuka, urholkas snabbt de pengar de lyckats skrapa ihop till ålderns höst. Välfärd är ingenting som är gratis för invånarna, det är någonting som kostar skjortan.

Och vad beror det på att de pengar invånarna betalar in inte räcker? Tja, de ekonomiska problemen i ett flertal länder, beror på alldeles för stora offentliga kostnader. Det är där det ska sparas pengar, inte att alla måste jobba längre. Enbart en halvering av Riksdagens ledamöter, samt en bantning av vår omfattande byråkrati, skulle innebära en enorm inbesparing för landets skattebetalare. Alla politiskt skapade jobb belastar skattebetalarnas inbetalda pengar. Men andra ord måste de politiska makthavarna först se till att minska de fasta överkostnaderna (de politiskt skapade jobben) inom de offentliga verksamheterna, innan andra förslag läggs fram.

Att titta långt framåt, ökar risken att ramla ner i alla fallgropar som finns framför oss.

Kanske har jag fått det mesta om bakfoten, men som jag ser det, är vi på väg mot ett samhälle, där alla får ta ansvar för sina egna liv. Att det blir upp till var och en att se till att ha försäkringar som täcker det mesta. Med andra ord måste vi själva se till att skapa vårt alldeles egna lilla skyddsnät.

Ett socialt skyddsnät där staten står som huvudansvarig, har visat sig skjuta kostnader på framtiden. De fasta kostnaderna stiger hela tiden, och de skattemedel som ska fördelas, kommer därför inte att räcka till inom en snar framtid. De flesta regeringar är medvetna om att vi står vid ett vägskäl, där ingen kan säga vart vägarna bär.

Ingen vågar i dag lita på de politiska vägvisarna, eftersom de politiska vägvalen visat sig gå i en cirkel. Vi är snart tillbaka vid utgångspunkten för sextio år sedan, eller kanske till och med till trettiotalets ekonomiska kollaps. Historien upprepar sig alltid, men det vill vi inte ens tänka på.

Just nu lutar det åt att Grekland kommer att gå i konkurs, vilket landet borde ha gjort redan förra sommaren. De miljarder som tillförts landet har inte haft någon annan verkan, än att fördröja det oundvikliga. Det är inte med Grekiska folkets bästa för ögonen, som det politiska etablissemanget förhalat alla beslut om nedskärningar.

För EU och eurons vara eller inte, är det här rena mardrömmen. Det svarta hålet i Greklands ekonomi har visat sig sluka hundratals miljarder på bara några månader, utan att ge något resultat. Under tiden har fler länder hamnat i ekonomiska problem, som också måste lösas. Och alltihop beror på, att länder varit överoptimistiska om den ekonomiska utvecklingen. Dessutom har de offentliga kostnaderna skenat iväg och visat sig svåra att få stopp på.

Reformer av alla de slag, innebär också ökad administration, som gör att kostnaderna på lång sikt, varit svårt att överblicka. Om de budgeterade skatteintäkterna varit för optimistiska, eller kostnaderna underskattats, får vi väl aldrig ett svar på. Men faktum kvarstår att de löpande kostnaderna, med tiden blir större än det inkommande kassaflödet. Det är det som är Greklands och många andra länders stora problem i dag. Om ingenting drastiskt görs, kommer vi att hamna i samma situation inom en snar framtid.

Att det kan bli så beror inte bara på oss själva, för varje land i kris kommer vi också att påverkas. Vad som än sägs från politiskt håll, har vi i dagsläget otroligt många arbetslösa. Och många fler kan det bli om vi får en ny finanskris och medföljande lågkonjunktur.

Ska bli intressant att följa hur Moderaterna kan hantera en ny krissituation. Den förra åkte vi faktiskt snålskjuts, nu väntar bara räddande halmstrån. Men räcker det?

Vaknade klockan fem, tittade på termometern och skyndade ner under täcket igen. Brukar ha svårt att somna om, men nu gjorde jag det och sov till halv nio. Måste vara nytt rekord för min del, om man bortser från ungdomens dagar, förstås.

Bläddrade igenom tidningen som inte ens är läsvärd på söndagarna. Måste ses som slöseri med papper, på annat sätt kan jag inte se det hela. Visserligen är papperstidningen en vana som är svår att göra sig av med, men det börjar kännas som en dålig vana, någonting man kan vara förutan. Kanske för att jag numera börjat tänka kortsiktigt och tar dagarna som de kommer.

Den nya tidens politiker och företagsledare tänker också kortsiktigt. Eller snarare tvingas de till att göra det. Bläcket från skrivaren hinner inte ens torka på den framtagna statistiken, innan det är dags att se över vad som går att spara in på. Inbesparingar är kortsiktiga lösningar, det startar en nedåtgående spiral, som är svår att komma ur.

För alla som varit med om de enorma förändringar människorna tvingats gå igenom sedan andra världskriget, står det klart att det hela är dömt att sluta med en katastrof för människorna. Som det nu ser ut, kommer katastrofen för människorna, att inträffa långt tidigare än den naturkatastrof som förutspåtts. Den kommer också att slå betydligt hårdare mot människor världen över.

Det var till stor del miljötänkandet och kraven att vi måste rädda vår miljö, som orsakade den lågkonjunktur och finanskris vi hade för något år sedan. Att många länder inte återhämtat sig, står allt tydligare för varje dag.

De hårdare miljökraven har inte bara orsakat att jobb försvunnit, det har också blivit betydligt svårare att skapa ”hållbara” jobb. De nya jobb som förutspåddes växa fram genom miljötänkande, har visat sig vara minst sagt kortsiktigt önsketänkande.

Fattigdom är miljöns värsta fiende, därför har det satsats på alldeles fel saker för att rädda vår miljö. Om världsekonomin faller sönder och samman, faller också hela miljötänkandet platt till marken. I kampen att överleva, finns inte utrymme för att tänka på vår miljö eller utrotningshotade djur och växter. Och det är ju så vår framtid kanske ser ut, en överlevnadsfråga för människorna.

Jag har många gånger funderat över vad som kommer efter vårt nuvarande konsumtionssamhälle. Att det kommer att ersättas med ett samhälle som inte har några likheter med dagens, är inte någon vild gissning. Grekerna har spelat ett högt spel och förlitat sig till att övriga länder inom EU, ska se till att rädda landet. Vad det handlar om är ett politiskt rävspel, där beslut om nödvändiga besparingar förhalas för att ge EU skulden om det går åt helsike. Mitt råd är att låta Grekland gå i konkurs, de pengar som krävs, finns ingen möjlighet att skaka fram.

Istället för att prata om jordens undergång genom en naturkatastrof, är det dags att prata om vad som händer om Grekland går i konkurs. Ingen vill överhuvudtaget ens tänka tanken, det har ju aldrig hänt tidigare, därför kan ingen säga vad som kommer att hända. Det är väl av den anledningen de politiska höjdarna håller på att göra i byxorna, det är lika mycket deras framtid som står på spel.

Det stora hotet mot en förändring till det bättre är ”bänknötarna”, de som varit med alldeles för länge inom politiken. Den erfarenhet de sägs ha, gör att de har svårt att ta till sig de förändringar, som kräver anpassning till helt nya förutsättningar. Det okända skrämmer och av den anledningen spjärnar de gamla politikerna emot med näbbar och klor.

Ser man till det som nu händer i Ryssland, men även på andra platser, visar det att människorna börjat få nog av politiska makthavare. Det är inte så kallade folkvalda som ska styra utvecklingen av ett land, det är invånarna. De politiskt valda ska bara vara ett verktyg för människorna att försöka skapa det samhälle majoriteten vill ha. Det är väl av den anledningen människor runt om i världen blir allt svårare att styra och vi har bara sett början på den omvälvande processen.

Det beklagliga är att allt måste rasa ihop, innan det kan bli en förändring.