Vaknade klockan fem, tittade på termometern och skyndade ner under täcket igen. Brukar ha svårt att somna om, men nu gjorde jag det och sov till halv nio. Måste vara nytt rekord för min del, om man bortser från ungdomens dagar, förstås.

Bläddrade igenom tidningen som inte ens är läsvärd på söndagarna. Måste ses som slöseri med papper, på annat sätt kan jag inte se det hela. Visserligen är papperstidningen en vana som är svår att göra sig av med, men det börjar kännas som en dålig vana, någonting man kan vara förutan. Kanske för att jag numera börjat tänka kortsiktigt och tar dagarna som de kommer.

Den nya tidens politiker och företagsledare tänker också kortsiktigt. Eller snarare tvingas de till att göra det. Bläcket från skrivaren hinner inte ens torka på den framtagna statistiken, innan det är dags att se över vad som går att spara in på. Inbesparingar är kortsiktiga lösningar, det startar en nedåtgående spiral, som är svår att komma ur.

För alla som varit med om de enorma förändringar människorna tvingats gå igenom sedan andra världskriget, står det klart att det hela är dömt att sluta med en katastrof för människorna. Som det nu ser ut, kommer katastrofen för människorna, att inträffa långt tidigare än den naturkatastrof som förutspåtts. Den kommer också att slå betydligt hårdare mot människor världen över.

Det var till stor del miljötänkandet och kraven att vi måste rädda vår miljö, som orsakade den lågkonjunktur och finanskris vi hade för något år sedan. Att många länder inte återhämtat sig, står allt tydligare för varje dag.

De hårdare miljökraven har inte bara orsakat att jobb försvunnit, det har också blivit betydligt svårare att skapa ”hållbara” jobb. De nya jobb som förutspåddes växa fram genom miljötänkande, har visat sig vara minst sagt kortsiktigt önsketänkande.

Fattigdom är miljöns värsta fiende, därför har det satsats på alldeles fel saker för att rädda vår miljö. Om världsekonomin faller sönder och samman, faller också hela miljötänkandet platt till marken. I kampen att överleva, finns inte utrymme för att tänka på vår miljö eller utrotningshotade djur och växter. Och det är ju så vår framtid kanske ser ut, en överlevnadsfråga för människorna.

Jag har många gånger funderat över vad som kommer efter vårt nuvarande konsumtionssamhälle. Att det kommer att ersättas med ett samhälle som inte har några likheter med dagens, är inte någon vild gissning. Grekerna har spelat ett högt spel och förlitat sig till att övriga länder inom EU, ska se till att rädda landet. Vad det handlar om är ett politiskt rävspel, där beslut om nödvändiga besparingar förhalas för att ge EU skulden om det går åt helsike. Mitt råd är att låta Grekland gå i konkurs, de pengar som krävs, finns ingen möjlighet att skaka fram.

Istället för att prata om jordens undergång genom en naturkatastrof, är det dags att prata om vad som händer om Grekland går i konkurs. Ingen vill överhuvudtaget ens tänka tanken, det har ju aldrig hänt tidigare, därför kan ingen säga vad som kommer att hända. Det är väl av den anledningen de politiska höjdarna håller på att göra i byxorna, det är lika mycket deras framtid som står på spel.

Det stora hotet mot en förändring till det bättre är ”bänknötarna”, de som varit med alldeles för länge inom politiken. Den erfarenhet de sägs ha, gör att de har svårt att ta till sig de förändringar, som kräver anpassning till helt nya förutsättningar. Det okända skrämmer och av den anledningen spjärnar de gamla politikerna emot med näbbar och klor.

Ser man till det som nu händer i Ryssland, men även på andra platser, visar det att människorna börjat få nog av politiska makthavare. Det är inte så kallade folkvalda som ska styra utvecklingen av ett land, det är invånarna. De politiskt valda ska bara vara ett verktyg för människorna att försöka skapa det samhälle majoriteten vill ha. Det är väl av den anledningen människor runt om i världen blir allt svårare att styra och vi har bara sett början på den omvälvande processen.

Det beklagliga är att allt måste rasa ihop, innan det kan bli en förändring.