Magsjuka härjar i familjen, det borde ha räckt med dunderförkylningen. Sätter mig ner för att slå bort tankarna på hur tjyvens jag mår. Men att tänka på det stora politiska misslyckandet (för visst är krisen politiskt skapad) som fått många länder på fallrpet, gör att jag mår ännu mer illa.

Från politiskt håll talas det mycket om, att alla måste jobba och att vi dessutom måste jobba längre än till dagens pensionsålder. Moderaterna har till och med en slogan: Arbete ger frihet. Att det liknar det nazistiska budskapet från trettiotalet, är väl bara en tillfällighet, eller …? Men tänker man efter, stämmer det inte alls, arbetet är ett tvång för att människor och samhällen sa kunna överleva.

I dagens samhälle finns inget fritt val, människan är till för att välfärdssamhället ska kunna leva vidare. Det är i alla fall det politiska budskapet. Naturligtvis finns en hake i de teorier som legat till grund för vårt nuvarande samhälle, det har visat sig inte vara anpassat till invånarnas behov. En grundförutsättning för att människor ska kunna uppleva lycka är att känns trygghet, det har åsidosatts för ekonomisk framgång.

Politiska reformer får alltid betalas av invånarna, det begriper säkert var och en. Att många reformer också slår orättvist, är en bieffekt av att alla invånare dras över en kam. Under många år lockades många lågavlönade betala in en hundring extra i skatt, för att få en tjuga tillbaka i bidrag. Det kostade enormt med pengar att hantera de olika bidragen, varje reform krävde ytterligare administratörer. Reformerna hade med andra ord två syften, att smörja missnöjda väljare och att skapa jobb till lojala partikamrater. Det sistnämnda lever fortfarande kvar, bidragen är det som måste minimeras, annars räcker inte pengarna.

Under årtionden har invånarna matats med falska förhoppningar, precis som i andra länder. Det så lovsjungna jobbskatteavdraget har visserligen gett många mera i plånboken vid löningsdags, men de pengarna har runnit mellan fingrarna på grund av högre konsumtion. Någonstans på vägen har invånarna uppmuntras att inte spara. Nåja, det har inte behövts någon uppmuntran, räntan på pengar i banken, har ju inte ens kompenserat den låga inflationen och skatt på räntan.

Det har varit betydligt lönsammare att låna pengar till fastigheter och bostadsrätter, värdet har stigit i en takt som ingen ens kunnat drömma om för tjugo år sedan. Det har alltså varit betydligt lönsammare att köpa hus eller bostadsrätt i spekulationssyfte än att arbeta. Men egentligen har väl det hela inte varit någonting annat än en form av Pyramidspel, ett visst antal kammar hem storkovan, resten får stå där med lång näsa.

Det här visar hur syniskt vårt samhälle fungerar, när allt är uppbyggt kring pengar. I många hem dräller det av prylar som inte ens används, men som varit ett måste att köpa. När nu konsumtionen börjar mattas av, står handlarna handfallna och funderar vad som hänt. Dags att fundera över om människorna blivit klokare, eller har de helt enkelt blivit skrämda av larmrapporter, om att allt är på väg att gå åt helsike?

Bundna till händer och fötter av enorma lån på bostäder och med hyror som skenat iväg till smärtgränsen, ser det inte ljust ut precis. Vad händer när principen om tillgång och efterfrågan sätts på sin spets? Avmattningen har redan börjat, hur fort kommer det att gå utför om priserna på fastigheter och bostadsrätter sjunker med bortåt tjugofem, kanske trettio procent? Det har hänt på andra platser och kan lika väl hända här.

Det är ju så, att när man ivaggats i falsk säkerhet, kommer den stora smällen överraskande. Det enda man kan lita på i nuläget är sitt eget omdöme, så lyssna därför inte på auktoriteter, det finns nämligen ingen facit att läsa i, hur det kommer att gå framöver.