Märkte för några dagar sedan, att datorn stal tid från saker som jag kände mera för. Att plugga Spanska exempelvis, som jag lägger ner minst en timme om dagen på. Naturligtvis skulle jag kunna använda en inlärning på datorn, men det blir inte samma sak. Dessutom klarar inte kroppen av det, det börjar göra ont att sitta vid datorn.

Jag kan förstå vilka problem många dras med genom sina jobb i vår moderna värld. Stillasittandet och det monotona arbetet framför en dator, bäddar för framtida problem. Kassabiträden som varje dag tvingas flytta tunga varor för att läsa av priset, ja, det finns många yrken som definitivt sliter lika hårt på kroppen som rent kroppsarbete. Och visst finns de tunga kroppsarbetena kvar, inte minst inom vård och omsorg. Ser man till förmågan att lyfta saker måste kvinnan anses vara den svagare, ändå anses vård och omsorg vara ett kvinnoyrke.

Redan när det började talas om arbetslinjen, ansåg jag att det var alldeles fel väg att gå. På sätt och vis är det en omväg, till hur vårt samhälle måste utformas för att passa människorna. Tack och lov finns det fler än jag som är inne på att tvinga människor att jobba, kommer att leda till ett sjukt samhälle.

Köerna till psykiatriska kliniker växer i en takt knappast någon politiker kunnat drömma om. Orsaken tycks ingen politiker vilja ta reda på, resultatet kan äventyra hela upplägget med att alla måste jobba för att bevara vårt välfärdssamhälle. Tänk om det är så att människorna inte klarar av pressen att vara samhället till lags?

Väldigt få människor trivs med sina jobb, de ser dem bara som ett tvång. Arbetsglädje kan bara den uppleva, som får hålla på med någonting de verkligen känner för. Det är inte många som har den möjligheten, av den anledningen jobbar en stor del av den arbetande befolkningen med saker de helst inte skulle vilja hålla på med. Inte undra på att arbetet känns som ett tvång.

Det mänskliga psyket tar enormt med stryk varje arbetsdag hos många, det gäller att kunna koppla bort alla känslor för att stå ut med det.  Att politiker, anställda inom socialtjänsten, försäkringskassan, med flera offentliga verksamheter drabbas av hot från desperata människor, är bara en följd av att någonting är fel.

Visioner om framtiden har inte sträckt sig längre än några år i taget. När jag läste om Byggnads strejkvarsel för högre lön, slog det mig att färre bostäder kommer att byggas framöver. Redan nu har människor svårt att betala de skyhöga hyrorna, den genomsnittliga inkomsten i vårt land, är inte i paritet med vad det kostar att bo.

Ingen tycks tänka på att varje löneökning innebär högre priser på det vi behöver, det hela blir till ett nollspel för inkomsttagarna. För staten, kommunerna och landstingen, betyder det att de långsiktiga kostnaderna ökar. Vem ska i framtiden betala dessa kostnader, de kommande generationerna?  

Det är dags att kräva rätten att välja hur vi vill leva.