När man kommit upp i åren, är det lätt att göra jämförelser mellan förr och nu. Vår moderna tid borde slå den gamla tiden med hästlängder, men i många fall gör den inte det. Vad jag kan minnas, fanns inte organiserad brottslighet och våld på våra gator. Inte heller sönderslagning av skyltfönster och diverse saker, enbart för att avreagera sig på döda ting. Frågan som alltid infinner sig i huvudet är om människor blivit dummare, när det borde vara tvärtom.

   Om folk blivit dummare, måste det bero på den flumskola vi påtvingades i slutet av sextiotalet och som fortfarande existerar. Vad jag kan se, är det ett av de största politiska misslyckandena i vårt land. Att det inte till dags dato rättats till, visar att någonting är fel i vårt politiska system.

   Vi har kommit långt från den ”enpartistat” vi en gång var. Så här i efterhand, var det en tid då massvis med misstag gjordes. Många av misstagen får tillskrivas makfullkomlighet hos de politiska makthavarna. Det fanns ju ingen som vågade säga emot. Inte ens inom partiet, även om gräsrötterna såg vartåt det barkade.

   Men så kom förändringen smygande och tog det stora partiet på sängen. Den rejäla vänstersväng partiet tog under ledning av Palme, fick många att dra åt sig öronen och sjuttiotalets valnederlag kom inte överraskande annat än för de närmast sörjande. Chocken gick att läsa i partiledningens ansikten.

   Efter det har partiet inte återhämtat sig. En massa misstag på åttiotalet efter partiets återkomst till makten med hjälp av kamrat fyra procent, skapade ett misstroende mot vad partiet egentligen kunde göra för landet. Dessvärre visade partiet att ekonomi inte var dess starka sida.

   Numera får det forna stora partiet förlita sig till motståndarnas misstag. Missnöjespolitik kan löna sig på kort sikt, men är ingenting att bygga en framtid på. Vad som måste till är att hitta lösningar som kan skapa det hållbara samhället, hur nu det ska se ut.

   Vad man lärt sig med åren är, att politiska lösningar inte kan skapa ett rättvist samhälle. Av den anledningen kommer det att bli invånarna, som kommer att tvinga fram en förändring. På fredlig väg kan man hoppas.

   Att förändringar måste tvingas fram på lokal nivå ute i kommunerna, är väl vad som måste till för att sätta igång det hela. Det är där invånarna lättast kan sätta press på de politiska makthavarna. Utan stöd från kommunerna, får riksdagen svårt att fatta beslut som inte faller invånarna på läppen.

   Förändringens vind sveper över världen just nu. Varför det inte ska påverka vårt land, är svårt att tänka sig.

Det är dags att inse att åldern börjar ta ut sin rätt. Efter att ha skottat och kärrat jord i två dagar, värker muskler jag inte hade en aning om att jag hade. Och allt bara för att grävlingar fått för sig, att vår tomt är deras matbord. Spår i dag på morgonen visade rejäla avtryck av kloförsedda labbar i den utkörda jorden, men mer var det inte. Inte för att jag missunnar grävlingar mat, men de kan gott leta på andra ställen.

   För att undantränga det trista arbetet, fick tankarna löpa fritt. Osökt kom det över mig det jag läst, att Försäkringskassan ska få mera pengar. Tja, det blir väl bara småsmulor som delas ut, en stor del av pengarna går antagligen åt till administration. Förhoppningsvis gäller inte det bostadsbidraget, som ska höjas för de fattiga yngre. Men de gamla fattiga då, ska de långsamt svältas ihjäl?

   Nu tror jag inte att åtgärderna kommer att kunna putsa bort den negativa bild många unga har av den borgerliga regeringen. Efter alla piskrapp istället för morötter, är det ingen som tror att empati för de svaga grupperna ligger bakom besluten. Regeringen har tyvärr fått ett rykte om sig som skapare av ett människofientligt samhälle, där ekonomin satts i första rummet.

   En borgerlig regering har inte klarat av att sitta kvar mer än två mandatperioder under min levnadstid. Utan att ha en kristallkula till hjälp, kan jag tämligen säkert säga, att de borgerliga inte kommer att vinna nästa val. Alldeles för många människor har kommit i kläm på grund av den förda politiken.

   Man vet vad man har, men inte vad man får, levde socialdemokratin länge på. I vår moderna tid måste man istället tänka, kommer vi att ha kvar det vi har nu. Risken finns att bostadsbubblan spricker, vilket sätter igång en kedjereaktion, som kan liknas vid en präriebrand. Vad som blir kvar är ruinerna av det vi en gång byggt upp.

   Vår finansminister såg bister ut efter mötet i Polen och man kan förstå honom. Risken är överhängande att de länder som inte har euro, inte får en chans att göra sig hörda när det börjar hetta till. Det stora slagsmålet kommer att bryta ut, när Grekland helt enkelt skiter i EU och försöker gå sin egen väg. Om det händer, vet ingen vad som kommer att hända i Italien och Spanien, utöver att Tyskland och Frankrike kommer att hamna i skottgluggen.

   Det är bäddat för ett bråk som kan sänka hela EU och det skulle i och för sig inte vara någon katastrof. Ser man tillbaka på vad EU uträttat, är det sannerligen ingenting att skryta över. Faktum är att EU ställt till det för många länder, inte minst för vårt land. EU har i många år varit ett självspelande piano, men nu gnisslar det betänkligt i maskineriet.

   Vad vi kan vänta oss är att de länder som varit försiktiga och hållit sig inom ramarna, nu kommer att resonera som så, att var och en sig själv närmast. För vår regering gäller att göra samma sak som Finland, slå näven i bordet. Passar inte galoscherna är det bara att kliva ur dom.

Finns det någonting positivt i det som nu händer? Tja, ett stort antal människor har säkert lärt sig, att aktier inte är en säker placering. Dessutom verkar det som om människorna börjar hålla i de surt förvärvade pengarna, de kan behövas längre fram. Det är någonting som definitivt inte är positivt för staten, det kommer att påverka den ekonomiska tillväxten.

   För den som tänker tillbaka, började det hela med miljötänkandet. Allting rullade på och ingen såg någon ände på den ekonomiska tillväxten. Den enklaste politiska lösningen blev att göra koldioxiden till den största miljöboven. Att det kunde slå undan fötterna på bilindustrin var det knappast någon som ägnade en tanke. Men är det verkligen miljöföroreningen som orsakat den globala uppvärmningen?

   Minns att jag på sjuttiotalet läste om en forskare som varnade för att solen gav ifrån sig allt mer värme. Kanske är samma sak på väg att hända som under medeltiden, då Arktiska isarna smälte av någon anledning. Kanske just på grund av att solen gav ifrån sig mer värme.

   Jag kan bara gissa mig till att i takt med att vi bekämpat luftföroreningarna, har vi också tagit bort ett skydd mot solen. Den enklaste lösningen hade ju varit att regnskogar skyddats och att fler lövträd som tar åt sig koldioxid planterats runt om i vår värld. Men den lösningen hade inte varit politiskt korrekt, förstås.

   Vad kommer nu att hända med de satsningar på miljön som det funnits pengar till tidigare? Ett utmärkt exempel är Ryssland, som inte offrar några pengar på miljön, trots att miljön är ett bland de smutsigaste i världen. Miljön har helt enkelt inte prioriterats i detta stora land, det kostar pengar som behövs till annat.

   Samma sak kommer att hända i de länder som nu står på ruinens brant, alla tillgängliga pengar kommer att behövas, för att få dessa länder på fötter. Om ett land som vårt kommer att fortsätta satsa pengar på att rädda vår miljö, blir det som att torka bort en flugskit från fönstret.

   Det är på tiden att människorna sätts i första rummet, för att de ska kunna leva ett drägligt liv. Glöm miljön och låt den sköta sig själv, som den gjort under miljontals år. Om det är meningen att utrotningshotade rovdjur ska finnas kvar, kommer de att göra det utan inblandning av människan. Varje försök att rädda någonting, drabbar istället människan på ena eller andra sättet. Förändringar kommer människan alltid att få leva med, det är anpassningen till det nya som är den svåra biten.

   Eftersom vi har haft grävlingbesök vid sommarstugan under tiden vi varit borta, kommer helgen att gå åt till att skotta ut ett lass jord. Det enda positiva med grävlingarnas framfart är, att jag slipper använda en jordfräs. I ärlighetens namn var det dags att fräscha upp gräsmattan, det började växa mer mossa än gräs. Om andan faller på, skriver jag kanske någonting igen på måndag.

Varningssignaler duggar tätt, nu måste vi sänka förväntningarna. Men efter vårens och sommarens alla prognoser om de närmaste årens tillväxt i ekonomin, så här illa var det väl ändå inte tänkt att bli. Kanske just därför släpar fackföreningsrörelserna efter och baserar sina lönekrav på de glädjekalkyler som visat sig inte hålla. Ska facken än en gång tvinga fram löneökningar som leder till att många företag kommer att göra sig av med anställda? Sannolikheten är stor att det blir så.

   Att driva lönsamma företag är ingen lätt uppgift. För ett vinnande företag gäller darwinistiska principer – bara de starkaste, smartaste och mest anpassningsbara överlever på marknaden. Vad det hela handlar om kan liknas vid att simma med hajar. Det finns gott om hungriga hajar som slukar allt i sin väg därute i vår farofyllda värld.

   Att vi kommer att påverkas av de krishärdar som uppstått har vår finansminister påpekat de senaste veckorna, ändå tänker regeringen sänka restaurangmomsen. Till vilken nytta kan man fråga sig, det hade varit bättre att sänka momsen på el och drivmedel, det hade gynnat alla. Jag kan inte se det på annat sätt än att en massa skattepengar kastas i sjön, vilket inte är första gången. Pengarna skulle göra större nytta genom att hjälpa istället för att stjälpa de människors vars livssituation förändrats genom vansinniga beslut. Som det nu är tror allt färre att vi lever i ett välfärdssamhälle.

   Ett samhälle där det inte sker en rättvis fördelning av de skattepengar som betalas in, har ingen möjlighet att överleva på sikt. Människor föds inte för att försörja staten, kommunerna och landstingen, däremot skapades dessa verksamheter för att ge service åt och tillvarata invånarnas skattemedel på bästa sätt. Hur det illa det fungerar i verkligheten, har väl alla kommit underfund med.

   Hur kommer då vårt samhälle att se ut i framtiden? Med de prognoser många erkänt skickliga ekonomer gett den senaste tiden, kan vi räkna med att politiskt skapade jobb försvinner i snabb takt. Det beror på att under de närmaste fem åren, kommer det bara att finnas pengar till det nödvändigaste. Dit hör definitivt inte heltidspolitiker som har sin inkomst från politiskt skapade jobb. Vi kan också vänta oss att trycket på de politiska makthavarna, kommer att öka i takt med att missnöjet växer. Det ska fan vara politiker i den osäkra framtid vi nu går till mötes.

   Den politiska styrningen har gjort vårt land på tok för byråkratiskt och det kostar skattebetalarna enormt med pengar varje år. Alla statliga verk som lever sina egna liv och hittar på tokigheter borde bantas till ett minimum. De är i alla fall bara avstjälpningsplatser för avdankade politiker som inte platsat inom de olika partierna. Hamnar de inte på något statligt verk, så blir de landshövdingar. Bara det visar hur galet allting fungerar i vårt land.

   Enda möjligheten att få rätsida på det politiska eländet tycks vara införandet av medborgarlön. När tillräckligt många inser det, läggs grunden för ett nytt samhälle där invånarnas kreativitet kan tas tillvara. Utan politisk eller byråkratisk inblandning. Kunde SD komma in i Riksdagen, ser jag inte det som någon omöjlighet. Visst är det fantastiskt att det går att tvinga fram förändringar med enkla medel. Det räcker med att budskapet tilltalar tillräckligt många invånare, det ger makt att förändra vårt samhälle. 

Har definitivt inte kommit in i den svenska lunken. Inte heller vant mig vid det kallare vädret och regnskurarna som duggar tätt. Förhoppningsvis ska jag kunna sova längre framöver också.

   Stod och pratade med några vänner igår och vi kom naturligtvis in på den kris som antagligen lurar runt hörnet. Märkte på vissa sura kommentarer, att jag blev missförstådd när det gäller mina påhopp på politiker. Nu bryr jag mig inte om vad en gammal gråsosse tycker och tänker, han blev sosse tillsammans med modersmjölken.

   För att klargöra en gång för alla, jag är full av beundran för de människor som ideellt (nästan i alla fall) jobbar i bakgrunden inom partierna. Men de värdefulla tips om misshälligheter de stöter på i jobbet och ute på stan, får sällan eller aldrig gehör hos partikamraterna i maktposition. Det har angivits som orsak av många som hoppat av.

   Någonting som alltid stuckit mig i ögonen är hur lijala ja-sägare premierats med politiskt skapade jobb. Det dräller av sådana jobb inom staten, kommunerna och landstingen. Någonting som är rent ut sagt vansinnigt är skaran av kommunalråd och oppositionsråd som växt enormt med åren. Samma sak inom landstingen. Naturligtvis borde det räcka med ett kommunalråd och ett landstingsråd. Vad är kommundirektörer och landstingsdirektörer till för, om inte för att med sin kompetens försöka ta fram de bästa lösningarna.

    Vad jag kan förstå har inte politiskt valda personer någonting att tillföra vare sig samhället eller de offentliga verksamheterna. De politiskt valda personerna måste ses som lekmän när det gäller hur de offentliga verksamheterna ska skötas och är därför helt onödiga. Ramarna för vad verksamheterna måste kosta för att fungera, måste tas fram av de tillsatta cheferna. Sedan är det upp till politikerna att avgöra om ramarna är skäliga, utan hjälp av konsulter som slickar rövar för att få nya uppdrag.

   Politisk inblandning i hur verksamheter ska skötas skapar enbart irritation, dessutom ökar det kostnaderna. Inte minst inom landstingen där klåfingrighet och bytänkande ställer till det på många sätt för både invånare och personal.

   När politiker pratar inbesparingar använder de uttrycket att alla stenar måste vändas, vilket visar att det finns en manual för vilka svar de ska ge. Ända sedan början av nittiotalet, har de vänt på stenar utan att hitta någonting. Om de höjt blicken, skulle de sett hur många som sysslat med att vända på stenarna och då även förstått hur mycket dessa stenvändare kostar varje år.

   Långtidssjuka människor jagas i dag av Försäkringskassan därför att alla måste dra sitt strå till stacken. Varje skattekrona är viktig för att bevara välfärdssamhället, sägs det. Om varje skattekrona är så viktig, finns det all anledning att friska heltidspolitiker blir produktiva inom det privata näringslivet, istället för att avlönas med skattepengar.

   Naturligtvis kommer inte det att ske frivilligt, ändå är det vad man måste begära av personer, som tillsatts av respektive partier och inte av väljarna. Vad det hela handlar om är att ta sitt sociala ansvar. Det vill säga inse när de är en belastning och inte en tillgång för skattebetalarna.

  Politiska makthavare har en hel del att lära av det privata näringslivet, att administrationen är en kostnadskrävande del av verksamheten som måste bantas när det kärvar till sig. Det är de produktiva som håller verksamheter igång, inte en massa pappersbärare.

   Ingen kunde väl för runt trettio år sedan tro, att omvärlden skulle kunna styra det som händer i vårt land, nu vet vi att det är möjligt. Det beror på att vi lever i en föränderlig värld, det måste alla vara medvetna om. 

Någonting man kan lära sig av dödsannonser, är att vi bara har en enda chans att utnyttja våra liv och det är det liv vi lever just nu. Ingen vet hur länge det varar, bara det borde vara en tankeställare för oss alla. När man ser hur den moderna människan lever, kan man fråga sig om de flesta människor verkligen tar vara på den möjlighet de fått.

   Frågor hopar sig om på vilket annat sätt vi egentligen skulle vilja leva – eller som när man kommit upp i åren – hur vi egentligen skulle ha utnyttjat våra liv. Svaret på det senare blir, att ingenting blir som man tänkt sig, att de drömmar vi en gång hade, visat sig svåra att realisera.

   Tyvärr lockades vi äldre att tro på skapandet av ett samhälle, som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven. Att det hela var en utopi borde vi alla insett, inte minst de politiska makthavarna. Numera finns en övertro hos ledande politiker, att konsumtion ska hålla allting flytande

   Varför vi äldre fungerade som en fårskock och lojalt följde ledarfåren (läs makthavarna) genom åren, är obegripligt. Redan för femtio år sedan skulle svenska folket högljutt protesterat mot att de politiska vägvalen, inte alls stämde överens med hur landets invånare ville ha det.

   Ibland inbillar jag mig att min generation, glömde bort att lära våra barn att ingenting varar för evigt. Vi växte upp i fattigdom som de yngre generationerna inte kan föreställa sig hur det var. Det var ju först på femtiotalet, som vårt land kravlat sig ur fattigdom och massarbetslöshet. Men nu är vi där igen med barnfattigdom och arbetslöshet, de politiska vägarna har lett oss i en cirkel. 

   Nåja, vi ville ju att våra barn skulle få allt det vi själva inte fick. Vi fick uppleva fattigdom och ett världskrig då det var brist på det mesta i hemmen. Vad var naturligare än att vi ville att våra barn skulle slippa uppleva samma sak, vilket gjorde att de blev bortskämda. Så på något underligt sätt lärde vi barnen att skaffa det de ville ha, utan att oroa sig och ha dåligt samvete för de pengar det kostade.

   Strängheten vi fick uppleva hemma och i skolan, gjorde att vi lät barnen leva friare än vi själva fått göra. Men vi glömde säga till barnen att man ibland måste kompromissa, att det finns gränser som inte ska överskridas. Dessutom var vi inte tydliga nog med om man tar risker, får man också stå för följderna. Tyvärr var nog det enda de hörde att samhället skulle ta hand om medborgarna om allting skulle gå åt helsike. Just det budskapet, var vad politikerna hela tiden basunerade ut.

   Genom det som nu händer, vet vi att historien alltid upprepar sig, det är bara att läsa om storslagna rikens uppgång och fall. Det som händer nu är alltså ingenting nytt, det verkar som om att det hela reglerar sig självt, när politiska makthavare drabbats av storhetsvansinne. Antagligen kommer vi i västvärlden tvingas se på när nya länder tar över som de nya industriländerna, sen beror det på oss själva hur vårt samhälle ska omformas till verkligheten.

   Nog om det. Det som nu uppdagas i Grekland, Italien med flera länder, att lojalitet mot partier och ledare lett till välavlönade uppdrag fått offentliga sektorn att växa okontrollerat, finns lite överallt. Att den offentliga sektorn omhuldas, beror på att den fungerar som en form av skyddsnät för politiker. I vårt land (precis som i många andra) premieras politisk lojalitet med förtroendeuppdrag och livslång försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Naturligtvis är det en form av korruption, det finns inget annat ord för det.

   Våra politiska makthavare har under alla år haft en förmåga att se felen i andra länders politiska styrning, men inte sett de allvarliga fel som ställt till det för vårt eget land. Att vi för en gångs skull hade tur och klarade oss tämligen helskinnade genom finanskrisen, fick tuppkammen på vår regering att växa. När dessutom värdet på vår stolta krona repade sig rejält mot både Euron och Dollarn, var det många länder som avundsjukt sneglade på hur vår regering hade gjort. Själv har jag försökt lista ut orsaken och kommit fram till att vår regering, helt enkelt haft tur så här långt.

   Men tur och otur brukar jämna ut sig brukar man säga, nu börjar oturen grina oss i ansiktet i form av vår anknytning till EU och vår flytande krona. Ja, och att allt fler länder börjar hamna på fallrepet förstås. För ett exportberoende land som vårt, måste det till att det rullar på i vår omvärld. Ser man tillbaka på det vår finansminister sa för bara några månader sedan, kommer osökt det gamla talesättet fram som gubben ur lådan: Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken. 

Ja, så är jag då tillbaka i den grå vardagen. Redan börjar jag känna av det lite småruggiga klimatet, dessutom känns det ovant att tvingas klä sig i varmare kläder.

   Veckorna på Gran Canaria ligger naturligtvis lagrade inombords, men hösten gör mig alltid lite deprimerad. Men vädret kan man inte göra någonting åt, vilket det däremot borde kunna göras åt de minst sagt deprimerande intryck jag tagit del av via teve där nere. Det som visas på teve i vårt land är redigerat för att vara politiskt korrekt, men tydligen förekommer det inte där nere.

   Att få se den osminkade bilden av verkligheten är inte trevligt, det är ju människor som drabbas på de mest hårresande sätt. Det jäser i Grekland, men i Spanien och Italien kan vi nu bara vänta på den tändande gnistan, innan alla länder runt Medelhavet drar igång massprotester i form av jättelika demonstrationer.

   Den stora frågan är vad som kommer att hända med EU. Vilket land kommer att ha råd med att betala en massa byråkrater som ständigt hittar på tokerier? Det enda som behövs för att sätta fyr på de flesta medlemsländerna, är att jordbruksstödet tas bort. Det är väl bara vårt land som skulle välkomna ett sådant beslut, våra bönder skulle ges en möjlighet att konkurrera på samma villkor.

   Att skapa ett Europas förenta stater med en egen valuta som skulle ta upp kampen med Dollarn, var det egentligen realistiskt? Inte när man ser hur EU utvidgats med länder där regeringar haft dubbla bokföringar. När verkligheten tvingar dem att visa den rätta, utan fiktiva inkomster utan bara utgifter, blir det kattskit av alltihop.

   Ingen vill erkänna det, men Amerika har varit motorn i det maskineri som kallas den globala ekonomin. När den motorn nu går på bara två cylindrar, orkar den inte heller dra ett alldeles för stort lass. Eftersom det antagligen kommer att ta bortåt tio år innan Amerika kommer på fötter, kan vi inte ens förutsäga vad som kommer att hända med de svaga länderna, de som inte klarar av att gå för egen maskin.

   Land efter land kommer att tvingas skala bort kostnader i form av politiskt skapade jobb. De politiska makthavarna kommer att ha fullt upp med att försvara sin egen position, vilket betyder att många lojala partikamrater kommer att bli av med sina jobb. Precis som det gamla industrisamhället ersattes av det högteknologiska kunskapssamhället, kommer det politiskt styrda samhället att ersättas av någonting helt annat.

   När det kommer att hända kan vi inte ens gissa oss till i nuläget, men inom ett år vet vi antagligen mera.