Kom nyss upp från tvättstugan, vi har morgonpasset i dag. Otroligt egentligen hur mycket tvätt det blir på bara två veckor. När det blir så tätt på given, funderar man över om det kanske är dags, att ha kalsonger och skjortor två veckor i taget.

   Nåja, över till annat. Det är tydligen inte bara jag som oroar mig över vad som kan hända framöver, även Svensk Näringslivs chefsekonom varnar för en lågkonjunktur nästa år. Känns inte alls trevligt, men chansen att det går att undvika är tydligen väldigt liten. Om det inte handlar om taktik för att hålla facken på plats, förstås. Man vet aldrig.

   Men visst finns det mer än en gnutta allvar i uttalandet, storföretagen har ständigt spejare ute för att pejla läget. Även regeringen måste ha fått dessa signaler och vad åtminstone jag väntar på är, hur en lågkonjunktur ska bemötas. Det gäller att alla kloka huvuden slås ihop, för att mildra effekten av en global lågkonjunktur. Vi kan inte förlita oss till EU, där hela församlingen tycks vara intelligensbefriad.

   För vår regering gäller att ställa om från att lova skattesänkningar till att rättvist fördela det som kommer att finnas i statskassan. Den omställningen blir säkert inte lätt. För Moderaterna gäller det också att leva upp till att vara ett statsbärande parti. För att leva upp till det fordras att hela svenska folket får del av landets resurser. Ingen lätt uppgift, om de som fått ta del av skattesänkningarna blir arbetslösa, eller får mindre att röra sig med. Att tänka solidariskt har väl aldrig varit moderaters starka sida, de har en förmåga att inte se de svaga grupperna, utan har blicken fäst vid rika och högavlönade.

   Hur går det med arbetslinjen om en massa jobb försvinner? Kan inte tänka mig att det kommer att finnas pengar till jobbcoacher om det försvinner jobb istället för att nya växer fram. Det var väl lite väl optimistiskt att tro, att sänkta skatter skulle generera flera jobb.

   Mekanismen bakom lågkonjunkturer är att konsumtionen minskar, för det mesta en följd av att människor förlorar sina jobb och har mindre att handla för. Ju fler arbetslösa, desto svårare att få avsättning för de produkter som massproduceras och som egentligen inte behövs.

   Det hela blir som ringar på vattnet och de ”arbetsfria” inkomsterna från aktier och fonder sinar betänkligt. När en värld där lättförtjänta pengar i form av snabba klipp på aktiemarknaden gjort många rika, men inte hederligt arbete, uppstår förr eller senare ett bakslag. Hittills i år är det många miljarder som gått upp i rök.

   Så länge som ekonomin gått som tåget, har vi varit förskonade för vad andra länder fått uppleva, nämligen att bostadsbubblor spruckit. Tyvärr finns risken att det kan hända även här, eftersom många låntagare inte har en buffert, som räcker över en längre period. Vad det kan föra med sig är inte alls trevligt för någon.

   Kanske gör jag misstaget att snegla för mycket på allt elände i andra länder, men åtminstone i Europa sitter vi i samma smet. Man kan konstatera att EU blivit en koloss på lerfötter på grund av fler medlemmar. Efter finanskrisen har det varit många viljor som dragit åt motsatt håll, istället för åt samma. Ingen tycks ha ägnat en tanke åt, att det hela kan brista på nolltid.

   Hursomhelst, första maskinen bör vara klar nu, så det är dags att hänga tvätten i torkrummet. Det skulle vara skönt med en dag utan någonting att göra, jag längtar efter en dag då jag bara kan lata mig. Men det är klart, det skulle bli en lång dag. Men eftersom livet är kort, skulle då livet bli lite längre.

   Om det är någonting som en lågkonjunktur kan föra med sig, är det väl att många kan tvingas till att ta en paus. Om det inte var för pengarna som alltid behövs, tycker jag för min del att arbete, är någonting som ska göras frivilligt, inte att tvingas till det. Något fritt val finns inte sorgligt nog.