Någonting man kan lära sig av dödsannonser, är att vi bara har en enda chans att utnyttja våra liv och det är det liv vi lever just nu. Ingen vet hur länge det varar, bara det borde vara en tankeställare för oss alla. När man ser hur den moderna människan lever, kan man fråga sig om de flesta människor verkligen tar vara på den möjlighet de fått.

   Frågor hopar sig om på vilket annat sätt vi egentligen skulle vilja leva – eller som när man kommit upp i åren – hur vi egentligen skulle ha utnyttjat våra liv. Svaret på det senare blir, att ingenting blir som man tänkt sig, att de drömmar vi en gång hade, visat sig svåra att realisera.

   Tyvärr lockades vi äldre att tro på skapandet av ett samhälle, som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven. Att det hela var en utopi borde vi alla insett, inte minst de politiska makthavarna. Numera finns en övertro hos ledande politiker, att konsumtion ska hålla allting flytande

   Varför vi äldre fungerade som en fårskock och lojalt följde ledarfåren (läs makthavarna) genom åren, är obegripligt. Redan för femtio år sedan skulle svenska folket högljutt protesterat mot att de politiska vägvalen, inte alls stämde överens med hur landets invånare ville ha det.

   Ibland inbillar jag mig att min generation, glömde bort att lära våra barn att ingenting varar för evigt. Vi växte upp i fattigdom som de yngre generationerna inte kan föreställa sig hur det var. Det var ju först på femtiotalet, som vårt land kravlat sig ur fattigdom och massarbetslöshet. Men nu är vi där igen med barnfattigdom och arbetslöshet, de politiska vägarna har lett oss i en cirkel. 

   Nåja, vi ville ju att våra barn skulle få allt det vi själva inte fick. Vi fick uppleva fattigdom och ett världskrig då det var brist på det mesta i hemmen. Vad var naturligare än att vi ville att våra barn skulle slippa uppleva samma sak, vilket gjorde att de blev bortskämda. Så på något underligt sätt lärde vi barnen att skaffa det de ville ha, utan att oroa sig och ha dåligt samvete för de pengar det kostade.

   Strängheten vi fick uppleva hemma och i skolan, gjorde att vi lät barnen leva friare än vi själva fått göra. Men vi glömde säga till barnen att man ibland måste kompromissa, att det finns gränser som inte ska överskridas. Dessutom var vi inte tydliga nog med om man tar risker, får man också stå för följderna. Tyvärr var nog det enda de hörde att samhället skulle ta hand om medborgarna om allting skulle gå åt helsike. Just det budskapet, var vad politikerna hela tiden basunerade ut.

   Genom det som nu händer, vet vi att historien alltid upprepar sig, det är bara att läsa om storslagna rikens uppgång och fall. Det som händer nu är alltså ingenting nytt, det verkar som om att det hela reglerar sig självt, när politiska makthavare drabbats av storhetsvansinne. Antagligen kommer vi i västvärlden tvingas se på när nya länder tar över som de nya industriländerna, sen beror det på oss själva hur vårt samhälle ska omformas till verkligheten.

   Nog om det. Det som nu uppdagas i Grekland, Italien med flera länder, att lojalitet mot partier och ledare lett till välavlönade uppdrag fått offentliga sektorn att växa okontrollerat, finns lite överallt. Att den offentliga sektorn omhuldas, beror på att den fungerar som en form av skyddsnät för politiker. I vårt land (precis som i många andra) premieras politisk lojalitet med förtroendeuppdrag och livslång försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Naturligtvis är det en form av korruption, det finns inget annat ord för det.

   Våra politiska makthavare har under alla år haft en förmåga att se felen i andra länders politiska styrning, men inte sett de allvarliga fel som ställt till det för vårt eget land. Att vi för en gångs skull hade tur och klarade oss tämligen helskinnade genom finanskrisen, fick tuppkammen på vår regering att växa. När dessutom värdet på vår stolta krona repade sig rejält mot både Euron och Dollarn, var det många länder som avundsjukt sneglade på hur vår regering hade gjort. Själv har jag försökt lista ut orsaken och kommit fram till att vår regering, helt enkelt haft tur så här långt.

   Men tur och otur brukar jämna ut sig brukar man säga, nu börjar oturen grina oss i ansiktet i form av vår anknytning till EU och vår flytande krona. Ja, och att allt fler länder börjar hamna på fallrepet förstås. För ett exportberoende land som vårt, måste det till att det rullar på i vår omvärld. Ser man tillbaka på det vår finansminister sa för bara några månader sedan, kommer osökt det gamla talesättet fram som gubben ur lådan: Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken.