Varför människan mer eller mindre glöms bort i de politiska besluten, är minst sagt märkligt. När det nu börjar hetta till, är det statens finanser som är viktigast, så kallade reformer får vänta. Är det inte dags att börja tala om vad staten kan spara in på, för att täcka upp exempelvis skattesänkningar för pensionärer eller andra behjärtansvärda saker? Det finns mycket att spara in på inom de statliga verken och de offentliga verksamheterna.

   Alla måste dra sitt strå till stacken enligt den arbetslinje som de flesta partierna tycks vara överens om. I uppdraget som folkvald ingår enligt lag, att se över vad som kostar alldeles för mycket och att skattepengarna används på bästa sätt.

   Att dra ner på kostnaderna är det mest effektiva sättet, det är alla företag medvetna om. Samma sak gäller naturligtvis även staten, kommunerna och landstingen. Det har redan dragits ner personal till ett minimum inom skola, vård och omsorg, kvar finns nu bara administrationen att banta. Med de hjälpmedel som finns i dag, bör administrationen kunna bantas rejält.

   Jag minns ett samtal med en politiskt engagerad person som tycks ha etsat in sig i mitt minne. Han sa att politik är en resa med ett diffust mål. Att strapatserna var det som gör resan minnesvärd. Ibland är de politiska vägarna skumpiga, ibland släta, men det kan också svepa in dimma som försvårar sikten.

   Han nämnde ingenting om att det stora problemet att hitta rätt väg. Hur gör man inom politiken för att hitta rätt väg för att inte hamna alldeles vilse? Inte kan det vara lätt, om det vittnar alla politiska vägar som inte nått ända fram. För mig betyder det att man måste se de politiska vägvalen som en chanstagning på vinst och förlust.

   Tyvärr är det som händer numera, någonting som lärts ut av de politiska företrädarna. Att anställda inom hemtjänsten stjäl från gamla, att människor på gatan rånas på pengar och mobiltelefoner, är en följd av att ta där det finns för att lägga där det fattas. Det är ju precis så politiker resonerat i alla år och hittat på nya skatter och avgifter, för att täcka upp den ständigt ökande kostnaden för alla de som avlönas med skattemedel.

   Jag har som jag sagt tidigare ingenting emot politiker, om de jobbar ideellt vill säga. Visst förstår jag att politiker behövs ibland, även om vissa personer är bättre på att utföra sina uppdrag än andra. En alldeles för stor del av våra heltidspolitiker har gått den långa vägen och slickat rövar under klättringen uppåt. Det är de personerna som hänvisar till att de har social kompetens, eftersom de saknar utbildning. Hur många så kallade folkvalda som hamnat på alldeles fel plats i vårt samhällssystem, vågar jag inte ens tänka på.

   Nåja, av en händelse hittade jag i mina anteckningsböcker, någonting som vår finansminister borde ta till sig. Vad det kommer ifrån vet jag inte så här långt efteråt, men det här är vad jag skrivit in i boken: Penningen är en av jordelivets mest gäckande frestare. Den skrämmer genom att försvinna. Den ger övermod och falsk trygghet genom att flöda. Den söker göra sig till din herre. Håll den på dess plats som tjänare, ett bytesmedel, i sig självt utan värde, som kan nyttiggöras bara genom din vilja.

   Tja, det sista uppfyller ju Borg redan, han delar bara ut vad han anser staten har råd med. Men inte minst hans egen stab, kostar skjortan varje år och den vill han tydligen inte dra ner på. Men skulle det inte gå att spara in åtminstone lite på det regeringen kostar, pengarna behövs faktiskt till annat.