Har definitivt inte kommit in i den svenska lunken. Inte heller vant mig vid det kallare vädret och regnskurarna som duggar tätt. Förhoppningsvis ska jag kunna sova längre framöver också.

   Stod och pratade med några vänner igår och vi kom naturligtvis in på den kris som antagligen lurar runt hörnet. Märkte på vissa sura kommentarer, att jag blev missförstådd när det gäller mina påhopp på politiker. Nu bryr jag mig inte om vad en gammal gråsosse tycker och tänker, han blev sosse tillsammans med modersmjölken.

   För att klargöra en gång för alla, jag är full av beundran för de människor som ideellt (nästan i alla fall) jobbar i bakgrunden inom partierna. Men de värdefulla tips om misshälligheter de stöter på i jobbet och ute på stan, får sällan eller aldrig gehör hos partikamraterna i maktposition. Det har angivits som orsak av många som hoppat av.

   Någonting som alltid stuckit mig i ögonen är hur lijala ja-sägare premierats med politiskt skapade jobb. Det dräller av sådana jobb inom staten, kommunerna och landstingen. Någonting som är rent ut sagt vansinnigt är skaran av kommunalråd och oppositionsråd som växt enormt med åren. Samma sak inom landstingen. Naturligtvis borde det räcka med ett kommunalråd och ett landstingsråd. Vad är kommundirektörer och landstingsdirektörer till för, om inte för att med sin kompetens försöka ta fram de bästa lösningarna.

    Vad jag kan förstå har inte politiskt valda personer någonting att tillföra vare sig samhället eller de offentliga verksamheterna. De politiskt valda personerna måste ses som lekmän när det gäller hur de offentliga verksamheterna ska skötas och är därför helt onödiga. Ramarna för vad verksamheterna måste kosta för att fungera, måste tas fram av de tillsatta cheferna. Sedan är det upp till politikerna att avgöra om ramarna är skäliga, utan hjälp av konsulter som slickar rövar för att få nya uppdrag.

   Politisk inblandning i hur verksamheter ska skötas skapar enbart irritation, dessutom ökar det kostnaderna. Inte minst inom landstingen där klåfingrighet och bytänkande ställer till det på många sätt för både invånare och personal.

   När politiker pratar inbesparingar använder de uttrycket att alla stenar måste vändas, vilket visar att det finns en manual för vilka svar de ska ge. Ända sedan början av nittiotalet, har de vänt på stenar utan att hitta någonting. Om de höjt blicken, skulle de sett hur många som sysslat med att vända på stenarna och då även förstått hur mycket dessa stenvändare kostar varje år.

   Långtidssjuka människor jagas i dag av Försäkringskassan därför att alla måste dra sitt strå till stacken. Varje skattekrona är viktig för att bevara välfärdssamhället, sägs det. Om varje skattekrona är så viktig, finns det all anledning att friska heltidspolitiker blir produktiva inom det privata näringslivet, istället för att avlönas med skattepengar.

   Naturligtvis kommer inte det att ske frivilligt, ändå är det vad man måste begära av personer, som tillsatts av respektive partier och inte av väljarna. Vad det hela handlar om är att ta sitt sociala ansvar. Det vill säga inse när de är en belastning och inte en tillgång för skattebetalarna.

  Politiska makthavare har en hel del att lära av det privata näringslivet, att administrationen är en kostnadskrävande del av verksamheten som måste bantas när det kärvar till sig. Det är de produktiva som håller verksamheter igång, inte en massa pappersbärare.

   Ingen kunde väl för runt trettio år sedan tro, att omvärlden skulle kunna styra det som händer i vårt land, nu vet vi att det är möjligt. Det beror på att vi lever i en föränderlig värld, det måste alla vara medvetna om.