Äntligen! Det orimliga i att relativt unga människor kan lyfta pension från femtio års ålder har nu uppmärksammats. Det finns många politiker som utnyttjat (och fortfarande utnyttjar) den möjligheten. I Sandviken har vi två personer, som båda knappast har gjort rätt för att leva på skattebetalarnas bekostnad. Men det finns beklagligt fler över hela landet, vilket får det hela att likna Grekland.

   Det här trygghetssystemet är skapat av politiker i maktställning. De har knappast haft mandat av väljarna, att på det här tvivelaktiga sättet undvika förnedras av Arbetsförmedlingen. Att det har kunnat pågå så länge, visar att någonting är rejält fel i vårt samhällssystem.

   Från politiskt håll påtalas den arbetsbörda som exempelvis ett kommunalråd har, men glömmer då bort att inte minst människor inom vården, ansvarar för människoliv och har ett minst lika pressat arbete. Med andra ord, bortförklaringar undanbedes, alla ska behandlas lika i vårt land.

   Bevare oss för Greker. Ja, det sägs nog lite här och var ute i Europa. Säga vad man vill, men Grekerna utnyttjar sannerligen den dåliga sits de sitter i, för att sätta press på övriga EU-länder. Hotet om att lämna unionen är alldeles säkert inte tomt och vad sedan händer kan inte bli annat än kaos.

   Det finns ett gammalt talesätt som lyder: Den som genom ett handslag bekräftar en affärsuppgörelse med en Grek, bör räkna fingrarna efteråt. Kanske någonting för höjdarna inom EU att tänka på, innan de beslutar att hjälpa ett land som alldeles på egen hand ställt till det för sig.

   Hursomhelst börjar nu verkligheten komma ikapp det som var tänkt att bli Europas förenta stater. Jag tror knappast Ingvar Karlssons visste vad han skrev på för länge sedan, knappast de övriga i regeringen heller, för den delen. Kanske såg man bara till fördelarna och struntade i nackdelarna.

   Allt som oftast dyker det upp någon artikel, som säger att vi behöver folk med visioner, för att kunna möta framtiden. Beklagligt nog har vi haft visionärer i maktställning, men visionerna har krossats av verkligheten. Att titta framåt är som att titta i en kikare mot ett visst mål. Problemet är att målet ser ut att vara så nära, men av det som ligger alldeles framför ser vi ingenting.

   Det är inte länge sedan vi hade ett tryggt industrisamhälle där förändringarna kom i lugn takt. Nu sker förändringar snabbare, än vi hinner anpassa oss till dem. Naturligtvis skapas en osäkerhet om vad som kan vänta oss framöver, det finns ju inga som helst garantier att det blir som våra politiska makthavare säger.

   Trots att vårt land ofta lagt sig i andra länders sätt att skötas, kan vi inte påverka det som sker i andra länder. Vi har en flytande krona och den båt som står till buds kan mest liknas vid en barkbåt. En krona utan flytväst och en liten sketen barkbåt, är inte mycket att komma med när det blåser upp till storm. Det är dags att inse hur litet och sårbart vårt land verkligen är.

   Man brukar säga att var och en sig själv närmast, det ligger faktiskt någonting i det. Det är så vi människor tänker när en kris uppstår. Solidaritet är någonting som bara existerar när det finns ett överflöd, när det kärvar till sig gäller bara att överleva.