Jag försöker verkligen förstå hur våra politiker tänker, men kan inte komma på varför många beslut har blivit så fel. Politiker beskylls ofta för att inte inse konsekvenserna av sina beslut, vad som är bra för staten, kommunerna och landstingen, är i de flesta fall inte bra för invånarna.

   Man kan fundera över, om de makthavande politikerna någon gång tänker, efter hur många tårar som fällts efter att ogenomtänkta beslut drabbat många människor. Varför känslan infinner sig att beslutsfattarna aldrig ägnat det en tanke, känns väldigt obehagligt. Men faktum kvarstår att vi i dag har ett kallare och hårdare samhälle där tid är pengar, resten får bli som det blir.

   I de politiska makthavarnas uppdrag ingår att vara ödmjuk inför uppgiften. De måste bortse från egna intressen och istället hitta lösningar som tillgodoser allas behov. Eftersom det framhålls att vi är en högt stående demokrati där alla är lika mycket värda, kan inte statens väl och ve omhuldas i första hand.

   För runt sextio år sedan, försökte verkligen de politiska makthavarna skapa ett rättvist samhälle. Det var då det fantastiska folkhemmet skulle ta hand om alla från vaggan till graven. Problemet var att det behövdes en massa folk som skulle ta hand om det hela. Någonstans på vägen insåg de politiska makthavarna att det var alldeles för komplicerat, dessutom skulle alla behöva betala in hela sin lön. Det blev nästan så innan det hela havererade och vårt land blev känt för att ha världens högsta skatter.

   Trots det räckte nämligen inte pengarna till och vi tvingades devalvera den svenska kronan några gånger. Nåja, det blev i alla fall inte som i Kejsarens nya kläder, det vill säga ingenting. Kvar från den stora drömmen har vi ett lapptäcke av kvarvarande politiskt tillsatta jobb, samt ett samhälle där politiken genomsyrar allt.

   Fram till vår moderna tid har vi märkligt nog hankat oss fram, men mest genom att nya finurliga skatter och avgifter har skapats på löpande band. När alliansregering tog över och började sänka skatten på arbete, började det hända saker som antagligen inte förutsetts. Det hela skulle finansieras genom fler i arbete, men det är sannerligen inte lätt att skapa nya jobb inom det privata näringslivet. Vart det här kommer att leda oss är det nog ingen som vet.

   Visst har en massa enmansföretag startats de senaste åren, men för att tjänsteföretag ska överleva, fordras det kunder. Vid en högkonjunktur och när folk får mera i plånboken rullar det på, men när pengar börjar bli en bristvara, faller allt platt till marken.

   Jag hoppas verkligen att vi ska slippa se en massa småföretag gå i konkurs eller läggas ner. Vi har sett alldeles för många småbönder lägga ner sina jordbruk, eftersom de inte varit lönsamma. Ute i Europa finns det många jordbruk i liten skala, som klarar sig på jordbruksstöd från EU. Endera har dessa länder haft skickligare representanter, eller så har direktiven från vår regering varit att det inte var någonting att ödsla tid och kraft på.

   Den senaste tidens varningssignaler att jordens tillgångar inte räcker till, borde få våra makthavare att titta närmare på hur vi ska kunna bygga upp en självhushållning. Vi är inte fler i vårt land än att det ska kunna vara möjligt. Men då måste hela Sverige ges en chans att leva och att glesbygder byggs upp på nytt.

   Vi ser redan att storstäderna är överbefolkade, det vittnar inte minst bostadsbristen om. Vid en lång lågkonjunktur – som kan inträffa på grund av de krishärdar som finns ute i Europa – kommer storstäderna att drabbas hårt. Vad händer om storstäderna avfolkas, precis som hänt med många glesbygder? Tja, den som lever får se.